Jag hatar det. Grammatik alltså. (Alla tillsammans med förskolelärarröst: "Hata är ett starkt ord"). So be it. Jag avskyr det. Har alltid gjort och kommer troligen alltid att göra, utan hjälp från någon personlighetsförändrande sjukdom. Efter ett idogt hjärntvättande som påbörjades redan på lågstadiet är verb, adjektiv och substantiv är ungefär så långt jag kommer. Om någon satte en pistol mot mitt huvud och bad mig hosta fram exempel på konjunktionalis eller presensparticip skulle pärleporten vara nästa hållplats för min del.

Har ni någonsin träffat på en människa som faktiskt tycker om grammatik? (Detta naturligtvis undantaget släktet svenskalärare, som inte räknas. De personer som gick i min gymnasieklass kan intyga att svenskalärare i regel inte riktigt är som de andra indianerna i reservatet). Har ni själva någon gång vaknat på morgonen och känt ett brinnande behov av att läsa på lite om anföringsverb eller subjunktioner? (Om så är fallet är du antagligen a) svenskalärare och/eller b) i behov av professionell hjälp, under rubriken "Psykologer" i Gula Sidorna finns det säkert någon trevlig människa som kan ställa upp).

Jag vet inte hur många gånger jag har hört frasen "Om man inte är barn och ska lära sig ett språk behöver kunna de grammatiska reglerna", senast idag från engelskaklassens pigga Mr KnowItAll. Svar: Nej, det behöver man inte alls. Om detta var lag skulle den här bloggen inte finnas, eftersom jag inte skulle kunna engelska och antagligen därför inte vara i England. Jag är ledsen, det där med grammatikens nödvändighet måste vara något man indoktrinerar eleverna på lärarhögskolan (hur kan man annars förklara att lärarutbildningen är runt 4 år lång?). Visst, grammatikregler kan säkert underlätta inlärningen för vissa, men jag tror också att det för andra kan ha en rakt motsatt verkan. Om fler vågade ifrågasätta våra självklara regler generellt och inte bara vara så nöjda med att rätta sig in i ledet "för att det är så" tror jag att världen på många sätt skulle vara ett bättre ställe.

Jag bryr mig inte om grammatik, helt enkelt. De som känner mig vet att jag är konstruerad så att jag ofta slår bakut när människor försöker tvinga mig att göra saker jag inte är intresserad av och de inte kan ge en bra förklaring på frågan "Varför?". Trots att jag älskar ord - både att läsa och skriva dem - har ingen någonsin kunnat övertala mig nödvändigheten av att, så att säga, sätta ord på orden. Och tänk er, på något underligt sätt lyckas jag leva ett givande och intressant liv utan att kunna plocka ut alla satsdelar i en mening.

Tack och lov är min nuvarande engelskalärare en väldigt sympatisk och förstående liten tant. Hon är alldeles fascineeerad av att jag inte kan några som helst grammatiska regler men ändå pratar så bra engelska. Under dagens lektion roade hon sig i flera minuter med att kasta ur sig grammatiska begrepp för att dubbelkolla att jag inte egentligen är ett litet grammatiskt geni in disguise. Jag skakade artigt på huvudet åt allt hon sa (även åt de få begrepp som jag faktiskt känner till bara för att inte göra henne besviken). Hon ooade och aade sig ett tag och fick mig sedan att lova att jag INTE skulle lära mig någon grammatik (!!!) och strunta i alla grammatikpapper hon gav klassen, eftersom hon ansåg att allt annat bara skulle försämra min engelska. Now that's what I’m talking about!

Den enda grammatik jag stött på och övervägt att lära mig denna. Kolla särskilt in de "speciella" verbformerna allra längst ned på sidan - om du är någorlunda lik mig kommer du inte att ångra dig.

Dagens engelska ord: Hundreds of thousands (se rätt översättning i slutet av inlägget).

Fredagen var en fin dag med till största del solsken och blå himmel. Jag fick äntligen tag på min mammas kusin, som bor med sin familj i Wimbledon. Vi hade en trevlig pratstund över telefon som utmynnade i att vi ska ses i Wimbledon på torsdag och äta lunch tillsammans, vilket ska bli jätteroligt.

När Ni kom hem runt kvart i fem spelade vi lite spel, bland annat Mario Kart på hennes Nintendo DS. Mr och Mrs D vet inte vad de ska köpa till henne i födelsedagspresent i mars och jag planerar för fullt en raffinerad lobbyverksamhet för att få dem att köpa Nintendo Wii.

Eftersom vi skulle ut och äta på kvällen, spenderade jag drygt en halvtimme med att hjälpa Ni att välja ut kläder ur hennes ganska omfattande garderob. Det resulterade till slut i en söt jeanskjol och en grå/rosa t-shirt med glitter på samt en grå kofta utanpå. Och till slut även Nis favoritskor, ett par silverfärgade sandaler, efter en utdragen viljornas kamp mellan Ni och Mrs D som Ni vann. ("Okay, but if you slip or get cold, it's your fault!").

Med klädbestyren ur världen, kikade jag och Ni på tv medan vi väntade på att Mr och Mrs D skulle bli klara för avfärd. Ni började plötsligt se bekymrad ut och försvann upp på övervåningen. Fem minuter senare kom hon ned igen, med rosaskimrande läppar och ljusblå ögonskugga. "Last minute make-up," försäkade hon mig nöjt medan hon gick in och satte sig i tv-soffan igen. Jag försökte men kunde inte dölja mitt leende.

Efter några om och men åkte vi till Weybridge och en liten mysig thai-restaurang där de reserverat bord. Personligen är jag jätteförtjust i thai-mat - jag föredrar det alla gånger framför t.ex. kinamat. Till förrätt beställde vi in blandade rätter – thailändska fiskbullar (jättegott - inga likheter med svenska grådallrande fiskbullar whatsoever), friterade räkor, toast med räkor och sesamfrön, något revbensspjälls-aktigt samt en slags thailändsk variant på minivårrullar. Till huvudrätt valde jag stekta (typ) räkor i en sås med bambu, curry, tomater, chili och kokosmjölk. Mums! Dock gjorde jag bedömningen att allt det röda i såsen var tomater. Ett misstag, visade det sig ganska snabbt när "tomaten" jag glatt tuggat i mig fullkomligt exploderade i munnen. Det var fart i den chilin kan jag tala om! Medan jag svepte 7-up och väntade på att återfå känseln i höger munhalva hade resten av familjen ganska roligt åt mig...

Egentligen var det inte tänkt att det skulle bli någon efterrätt, jag var då sannerligen inte ett dugg hungrig efter festmåltiden, men en slug servitris stack fram efterrättsmenyn innan vi hann avböja. Det var en stor, laminerad meny med massor av färgglada bilder på efterrätterna - oschysst marknadsföring med andra ord.

Ni beställde in mintchokladglass medan jag slog till på en latte plus en slags kola-glass med kolabitar inuti, ett överdrag av ljus choklad, grädde, strössel och kolasås. Efter den första tuggan trodde jag allvarligt talat att jag dött och hamnat i himlen. Det må ha varit +1500 kalorier men det var värt v a r e n d a en. Ni vet de där sakerna man äter, kanske bara någon gång, men som man år efteråt kan längta efter? Det kommer att bli en av de sakerna.

Anyways. Jag råkade (nåja) se notan på kalaset över Mrs Ds axel och jag är glad att jag inte behövde betala kan jag säga. Väl hemma kröp jag till sängs med fredagens avsnitt av Grey’s Anatomy medan jag och mina fyra magar iddisslande kvällens skrovmål.

Idag är det också jättefint väder, jag har varit ute på en långpromenad på förmiddagen. Just nu är Mrs D med Ni på simskola och Mr D spelar golf. I eftermiddag tror jag att jag ska följa Mrs D till Tescos supermarket för att göra veckans shopping (Kära Dr Phil, jag tycker det är roligt att handla mat, kan du hjälpa mig?), annars tänkte jag nog mest ta det lugnt och kanske se några av alla de filmer som jag hamstrat på min hårddisk. En av Nis kompisar kommer hit för att sova över ikväll så vi ska äta pizza till middag - mums!

I morgon är det tänkt att bli London igen, eventuellt i sällskap med den andra Anna. Och så kommer ju Lena också i morgon kväll – det ska bli så kul att äntligen få hit henne! Jag planerar naturligtvis ett storslaget mottagande på Heathrow komplett med blåsorkester, hejarklacksledare med pompoms och små barn i fåniga hattar som snurrar trumpinnar i takt...

Rätt svar: Strössel.

Ja, igår var det snökaos här i England. Landet lamslogs i princip av de ofantliga mängder snö som föll från himlen, mer exakt två centimeter. Det tog Mrs D tre timmar att ta sig in till London istället för 30 minuter. Tågen stod still. Bilarna stod still. Bussarna stod still. Antagligen tog Londonborna snöskor till jobbet. Jag är förvånad att de inte utlyste undantagstillstånd i landet, tidningsrubrikerna skrek praktiskt taget efter det. Själv kunde jag inte riktigt samla ihop nog med energi för att orka bry mig. Vid eftermiddagstid hade all snö smält undan och jag kunde promenera ner torrskodd till the village i nästansolsken. Nu börjar jag förstå varför, som Mr D sa, England aldrig vinner något i vinter OS. Försök till exempel träna längskidåkning i snökaos...

Minus snökaoset har veckan varit lugn. Jag har var i skolan i måndags och konstaterade att jag nog ska gå Cambridgekursen i alla fall, nivån i min nuvarande engelskagrupp är tyvärr inte den högsta. Vi får se! Ett par gånger denna vecka har jag varit ute och joggat/promenerat i det fina vädret. Idag var det strålande sol, klarblå himmel och grönt ute så långt ögat kunde nå. Jag sprang längsmed kanalen och det kändes verkligen som vår, med blomknoppar som börjar sticka upp, fågelkvitter och upptinat hundbajs lite här och var. Ni hoppas på massor med snö - hon är fruktansvärt avundsjuk på alla lyckliga svenskar som får driiivor med snö. Jag ogillar vintern, vad mig anbelangar får det gärna bli sommar i morgon. Mer växthuseffekt åt folket!

Ni och jag har pysslat med målarfärg ett par dagar i rad, hon är en riktigt go liten tjej som det är väldigt lätt att ha hand om. Mamma har skickat över lite av mina gamla pärlor m.m. från Sverige så jag tänkte vi skulle göra halsband/armband tillsammans någon lugn eftermiddag, kanske i morgon då Ni inte har några läxor. Annars har det inte hänt så mycket. Jo förstås, vi har ju den stora nyheten att Lena har hittat en familj och är på väg över hit - hurra! Redan på söndag är det tänkt att hon ska dyka upp, så nu om någonsin kommer London att bli osäkert!

Mr D har åkt till Milano idag och Mrs D är borta på något möte, så ikväll är jag barnvakt åt Ni. Hon kom hem från skolan för någon timme sedan och jag gjorde spagetti carbonara åt oss, innan hon åkte till Brownie's (tjejscouter). Om ungefär en timme kommer hon tillbaka och då ska jag försöka få henne att koncentrera sig på sina läxor, vilket inte alltid är det lättaste. Hon är väldigt duktig i skolan och mycket ambitiös, men när det är dags att göra läxorna (eller något annat tråkigt) har hon väldigt lätt för att bli distraherad - av tv-program, tv-spel, tidningar, böcker, saker hon absolut måste berätta/fråga om - så man får tjata lite på henne. Men jag ska muta henne med en pannkaka till kvällsfikat, det brukar snabba på saker och ting...

Just nu sitter jag och tittar på den sista Daim-mjölkchokladkakan på skrivbordet. Tre bitar kvar and counting.

Det har fått mig att fundera. Varför har den chokladen plötsligt blivit så god nu när jag är i England? Om jag varit så besatt av den i Sverige hade jag köpt på mig en 10 chokladkakor hit ? men det gjorde jag inte. Hemma åt jag inte ens en varannan vecka. Så varför har det nu helt plötsligt blivit något jag längtar efter i så stor utsträckning som jag gör? Varför känns det som lilla julafton när jag öppnar ett paket hemifrån och hittar tre chokladkakor där? Smakar det så gott bara för att jag vet att jag inte kan köpa en ny när jag vill?

Efter att ha spenderat ett otal timmar på dagis, fritids med mera kan jag konstatera att de leksaker som är mest populära ? alla kategorier - är de som någon annan leker med. Det är ett mönster som i princip går igen i alla åldersgrupper på förskolorna. Vad tinget i sig är har ingen betydelse - det är ett objekt som har varit ointressant och sannolikt skulle förblivit så om inte någon annan visat intresse för det. Då blir det helt plötsligt mer åtråvärt än allt annat.

Och även som vuxna håller det i sig, även om vuxna är bättre på stå emot och dölja sina impulser. För trots att vi kan se andra och intala oss att vi egentligen inte skulle vilja ha det de har ? må det vara grannens nya Ferrari, fru/man eller utlandssemester - är det ändå en del av oss som inte helt kan släppa det. För att vi inte kan få det?

Varför är det så? Är det helt enkelt bara en av naturens nycker - något Gud (eller VemDetNuÄrSomStyrDärUppe) kastade in för att få lite mer action på Big Brother-klotet? Eller är vi människor i grunden konstruerade att vilja ha det andra har, helt enkelt för att det inte är vårt? På vilket sätt hjälper det oss i den naturliga urvalsprocessen? Hur befrämjar det vår fortsatta överlevnad? Genom att förhindra att vi missar någonting viktigt? Att skaffa oss ett försprång gentemot våra med/motmänniskor? Är det därför det vi inte kan få blir det som vi helst av allt vill ha?

Eller så är helt enkelt Daim-mjölkchoklad bara jäkligt gott.

I går var det dags för London igen. Vid klockan 12.30 var jag inne vid London Waterloo Station där jag vid tvåtiden skulle möta upp med Anna, den svenska au pairen, samt två tjejer ur hennes engelskaklass. Under tiden strosade jag runt stationen, ned till Themsen och London Eye. Vädret var fint, lite molnigt men solen sken och det fanns mycket att titta på – människor i allmänhet, båtliv och trafik vid Themsen, "entertainers" av olika slag som gick på styltor, trollade och imiterade statyer... Jag tittade också in i några konstgallerier/butiker däromkring och hittade ett flertal saker jag ville ha, bland annat flera läckra skissblock och citat-muggar. Med lördagens shopping i åtanke nöjde jag mig dock med att köpa några vykort samt två läckra utställningsaffischer som jag har ambitiösa planer på att rama in och hänga på väggen i en framtida lägenhet.

Vid två träffade jag Anna samt de andra två tjejerna (en grekisk och en italiensk) vid Waterloo-stationen. Vi tänkte först åka till marknaden vid Camden, men den svarta tunnelbanelinjen var stängd under helgen så tji fick vi. Istället åkte vi till National Gallery, konstmuseet vid Trafalgar Square.

Om jag säger att det fanns m å n g a tavlor att se underdriver jag. Pust! Ett hundratal tavlor av nakna bebisar, lakaninsvepta jungfrur och förmanande präster från olika århundraden senare tyckte Anna och jag att det räckte. Medan de andra två tjejerna stannade kvar och studerade bebisar/jungfrur/präster i ytterligare några timmar gav vi oss istället av till Buckingham Palace – "eftersom det ska vara så lätt att hitta dit".

Okej, vi hade ju kunnat kolla kartan. Men då hade det ju inte varit någon sport, eller hur? Vi gav oss glatt av ned åt det håll Buckingham Palace borde ligga. ("Så här ser väl inte Buckingham Palace ut? Nää...") Bland annat hamnade vi mitt uppe i drottningens livgarde, Big Ben, Westminster Abbey, Houses of Parliament, 10 Downing Street (vaktat av vakter med stooora automatvapen, vilket naturligtvis gav upphov till en hel rad skämt om att busringa på dörrklockan och att gå påskkärring) och Victoria Garden. Någonstans där vände vi kartan fel och gick rakt fram istället för att svänga höger, men eftersom bara fegisar vänder tillbaka och går samma väg de kom, gav vi oss in i Westminster med siktet inställt på de kungligas hemvist.

Äventyr kallas det! Turistströmmen dog snabbt ut omkring oss och vi var väl inte helt säkra på vart vi var - gatorna fanns inte med på kartan - men det gjorde det inte mindre intressant! Vi promenerade genom några mycket exklusiva områden där inköpspriset för ett tvåvåningshus antagligen är lika med svenska försvarets årsbudget. Via några smågator och halvskumma kvarter hamnade vi så småningom på Victoria Street. Då hade det börjat skymma och både Anna och jag var hungriga. Efter att b.la. ha ratat ett litet sandwich-hål-i-väggen och en knökfylld sportpub som pyste testosteron genom gliporna i dörren, hamnade vi till slut på McDonald’s. En smörgås plus en fika höjde blodsockernivån och allt blev roligare igen. Medan vi åt roade vi oss med att skriva listor på allt man måste uppleva i London – en mindre kort lista om man säger så...

Vi upptäckte sedan att den stora katedralen bredvid Donken faktiskt var Westminster Cathedral. Naturligtvis fick vi lov att gå in – och hamnade mitt i en gudstjänst. Den stora vackra katedralen var fylld av människor som lyssnade på den mässande prästen (?) längst fram. Han sjöng lite om Jesus och människorna ömsom stod upp och satt ned, medan Anna och jag kikade runt i katedralen och försökte skratta så tyst som möjligt. Det var inte människorna vi skrattade åt, utan våra egna dåliga skämt om kyrkor, Gud och döda kardinaler – kort sagt, skämt av den där sorten som alltid dyker upp i allvarliga sammanhang när man absolut inte borde skämta. Och som naturligtvis är hysteriskt roliga av samma anledning.

Klockan hade hunnit bli halv sju och Anna och jag tog det gemensamma beslutet att fortsätta jakten det försvunna Buckingham Palace någon annan dag. Vi gav oss av tillbaka till Waterloo-stationen och fördrev lite tid i några affärer innan våra tåg gick. Vid åttatiden kom jag hem, snällt nog hämtade Mr D och Ni mig vid stationen. Burr, så kallt det blev under eftermiddagen och kvällen! Bara fem grader plus - det är ju skandal i januari!

Denna vecka har jag inga särskilda planer för - än så länge. Mrs D har mumlat något om ett Ikea-besök, dock oklart om det blir av då Mr D ska på tjänsteresa till Italien eller något. Eftersom vi tydligen ska åka runt sju på kvällen och vara där till midnatt (vilket enligt uppgift ska vara den bästa tiden att shoppa på Ikea) är det inte direkt lämpligt att ta med en 9-åring som går i skolan... Idag var jag i skolan själv och har lite smått funderat på andra alternativ vad det gäller engelskaundervisningen, eftersom nivån i gruppen inte direkt är så hög som jag skulle önska. Jag har några olika förslag, vi får se hur det löser sig i slutändan.

Här nedanför har ni lite bilder från gårdagen. Om det fungerar blir de större när man klickar på dem!
                   
Utsikt över Themsen -     National Gallery   -   Jag utanför NG   -  London Eye

Med vädret och humöret på min sida bestämde jag i morse att jag skulle åka till Guildford. Passande nog visade det sig att Mr D också skulle dit, eftersom han köpte sin nya bil där och skulle hämta några extragrejer till den. Även Ni gjorde oss sällskap i bilen, då Mrs D åkte till sin familj på Irland i morse. Eftersom det var en "fairly quiet road" tyckte Mr D att jag väl kunde köra dit? 

Jodå. Så in packade vi oss alla tre i bilen och jag kände några extra kilo ansvar på mina axlar med Ni i baksätet. Ut på stora vägen, allt väl, genom några rondeller och korsningar mot Nis skola, en väg jag känner till ganska bra vid det här laget. Värre blev det då vi svängde av på en ny, ganska vältrafikerad väg. Trafikljus mitt i vägen, tre olika körfält, mycket lördagstrafik... Min puls var dock okej tills vi kom till en gigantisk rondell med tre körfält och trafikljus lite här och var. Hjälp på riktigt! När jag väl tagit mig ut ur den (i fel körfält) befann vi oss helt plötsligt på en motorväg, exclamation point. Mr D var rätt lugn och jag tyckte inte det var läge att upplysa honom om att jag aldrig någonsin kört på en motorväg förut... 

Efter tio minuter med 200 i puls var vi i Guildford där Mr D tog tack och lov över ratten för att bespara mig den värsta stadstrafiken. De släppte av mig i centrala Guildford, där jag gav mig in i folkdjungeln på de två stora shoppinggatorna. Först botaniserade jag mig genom ett stort varuhus, The Friars, samt några småbutiker utan någon större framgång. Lunch blev en vaniljlatte och en chokladbrownie på Starbucks. En bit upp på ena gatan hittade jag ännu ett stort varuhus, House of Fraser, och där blev det bingo. Januarireorna upphör tydligen i morgon i de flesta butiker, så billigt än så här blev det inte. Visa-kortet fick ordentligt med motion kan jag säga.  

Mina fynd inkluderade tre (!) huvudbonader från DKNY - en slags fiskehatt (det måste finnas ett bättre ord för det!) samt två "skärmmössor", en med svart text och en med rosa. Jag betalade 200 kronor för tre, istället för 2000! Vidare blev det en svart clutch-väska av samma märke, ett armband, en mössa från D&G, en jättefin födelsedagspresent till min mamma samt en urläcker svart skinnväska som jag ska använda som datorväska. Allt detta var på überrea och jag räknade ut att den totala rabatten jag fick var över 4000 kronor... 

Vid fyratiden gav jag mig nöjd och glad av mot tågstationen. Ett tågbyte och 20 minuter senare var jag tillbaka hemma. Jag, Ni och Mr D åt middag tillsammans och kollade på lite tv. Just nu är det omröstning i vad jag förutspår blir Sveriges nästa version av "Let’s dance" – samma koncept fast (b)kändisarna dansar runt på is. Weii...  

I morgon ska jag in till London och träffa Anna, den svenska au pairen, samt några från hennes engelskalektioner för att gå på museum, shoppa lite m.m. Det ska bli riktigt roligt, jag och Visa-kortet är i fin form nu! ;) Bloggsidan har bestämt sig för att samarbeta idag, så här nedanför har ni lite bilder på min favoritpromenadväg längs kanalen – enjoy.

Det första jag hörde i morse var min väckarklocka.
Det andra jag hörde var vinden som ven utanför huset.
Det tredje jag hörde var ösregnet som slog mot fönstret.
Det första jag tänkte var: Shit.  

Uppstigandet ur sängen tog emot mer än vanligt. Regn och rusk kan vara väldigt trevligt om man får stanna i säkerhet inomhus och mysa, men detta var inte fallet idag. Klockan halv tolv hade jag nämligen stämt träff med en annan svensk au pair, Anna, för att ta en fika i Kingston (ca 40 minuters tågfärd bort). Jag skulle alltså utomhus och det var inte förhandlingsbart. Efter lite peptalk med mig själv över frukostflingorna kom jag fram till att lite ösregn och några stormbyar inte skulle få sänka mig och mitt goda morgonhumör.  

Utrustad med paraply, allvädersskor, vatten-vindtät jacka och försök till positiva tankar ("Det är i alla fall inte orkanen Gudrun... undrar vad de ska döpa den här till?") gav jag mig modigt iväg mot tågstationen. Det finns inga tåg härifrån som går direkt till Kingston, så Mrs D hjälpte mig igår att kolla upp den bästa resvägen. Vi konstaterade att det smidigaste var att ta tåget till Wimbledon och sedan byta till ett tåg mot Kingston där. Lugn, självsäker och genomvåt kom jag till tågstationen med några minuter till godo och ställde mig i kön för att köpa min biljett. Jag var laddad och visste exakt vad jag ville ha – a return ticket to Kingston till en kostnad av 7 pund.  

Naturligtvis borde jag ha förstått att det inte skulle vara så lätt. Varje gång, utan undantag, som jag försökt köpa tågbiljetter har det blivit problem. Dum som jag var trodde jag denna gång att research och noggranna förberedelser skulle skydda mig, men det slår aldrig fel. V a r j e gång!  

När jag framförde vad jag ville ha för biljett till försäljaren (som gav mig problem förra veckan när jag försökte ta mig till college) tittade han på mig som om jag just bett honom om en Big Mac och co. Sedan sa han: "Think for a second. Do you know what you’re asking Miss?" I mitt huvud hann jag gå igenom alla sorters förklaringar till detta. Hade jag sagt fel station? Hade jag pratat svenska av misstag? Hade jag - hemska tanke - blandat ihop orden och bett denna tatuerade gråhåriga gubbe utföra någon slags pervers tjänst?    

När det stod klart för honom att jag inte förstod vad jag sagt, fortsatte han att förklara för mig att de inte brukar sälja biljetter till Kingston, eftersom ingen tydligen åker till Kingston enbart med tåg (en universiell lag som av någon outgrundlig anledning gått mig förbi under mina 19 levnadsår). Nej, jag skulle istället ta tåget till Surbiton och byta till en buss där, för det skulle vara både billigare och snabbare. Mina protester att det visst gick att åka via Wimbledon (hemsidan sa det!) ignorerade han. Jag skulle ha en tur och returbiljett till Surbiton för 4 pund och sedan betala för bussen, precis som 99% av alla andra resenärer till Kingston. Han poängterade aningen hotfullt att han bara ville mitt eget bästa och eftersom tåget gick om en minut, skulle jag tydligen till Surbiton.  

I ungefär tjugo minuter odlade jag magsår på tåget innan jag anlände till Surbiton Station. Väl där antastade jag en uniformsbeklädd biljettvakt som gav mig en vägbeskrivning till busshållplatsen ett par hundra meter därifrån. Med livet som insats korsade jag ett par vältrafikerade gator där rött ljus tydligen bara var en rekommendation, innan jag hittade rätt busshållplats. Efter att i ett par minuter ha försökt hitta ett system i busstidtabellerna gav jag helt upp, klev istället på första bästa buss som dök upp och frågade om den gick till Kingston. Det gjorde den och för två pund fick jag följa med.  

Genom tillämpning av enkel addition kunde jag nu konstatera att dagens resenota totalt skulle gå på 8 pund istället för 7, plus onödigt krångel. Jag tänkte kreativt elaka tankar om biljettförsäljaren och skickade en begäran till VemDetNuÄrSomStyrDärUppe att han ska återfödas som toalettpapper i sitt nästa liv (vilket kan bli snarare än han tror).  

Väl på bussen visade det sig att äventyret bara startat. De flesta Londonförorter är uppbyggda så att den ena tar vid där den andra slutar, och om det någon gång funnits något slags mellanrum mellan Surbiton och Kingston gör det definitivt inte det längre. Undan gick det och det fanns absolut ingenting på bussen som indikerade vilken busshållplats som kom därnäst. När vi åkt förbi Kingston College och några andra ställen med Kingston i namnet kunde jag dra den djärva slutsatsen att jag i alla fall var i Kingston, men sedan? Eftersom jag inte hade någon aning om vart jag skulle kliva av, förlitade jag mig istället på det hederliga gamla grupptrycket. När tio av bussens tolv passagerarna gick av vid vad som såg ut att vara en shoppinggata gjorde jag detsamma.  

Utan att vara riktigt säker på var jag befann mig tittade jag runt i lite affärer i väntan på att Anna skulle sluta sin engelskalektion. Jag besökte bland annat en slags antikaffär som även inhyste ett polskt kafé (!) med polska specialiteter (!). På samma gata hade någon ställt upp dessa. I skrivande stund är det oklart om det är tänkt som ett konstverk eller om några ungdomar bara haft väldigt roligt en blöt kväll.   

Efter lite lokaliseringsproblem hittade jag Anna, eller snarare hittade hon mig. Vi ratade de polska specialiteterna och tog istället en fika på ett typiskt engelsk café. Anna var en jättetrevlig tjej och det var lite ovant men skönt att ha ett samtal på svenska med någon. Vi hade det väldigt trevligt i ett par timmar, innan hon fick ge sig av för att hämta ett av sina barn i skolan och jag hem för att ta emot mitt. På väg till bussen råkade jag dock hamna i en klädbutik och köpte en svart handväska samt en ursöt svart/rosa klänning på rea. Oops. 

Till min oerhörda förvåning hittade jag nästan direkt rätt busshållplats, en buss till Surbiton och jag klev dessutom av på rätt ställe. Hur stor är sannolikheten för något sådant? Väl vid stationen igen fick jag vänta en tjugo minuter på ett tåg hem, men i gengäld var det ett snabbtåg vilket innebar att jag var hemma på nio minuter. Jag städade lite halvhjärtat (huset hinner ju aldrig bli smutsigt), gjorde middag till mig och Ni som var sen från skolan och umgicks lite med henne innan Mr och Mrs D kom hem. Planen för närvarande är att äta lite glass (Ben & Jerrys Caramel Chew Chew, yummy!), renskriva mina läxor, bläddra lite i tidningen som Mrs D köpte åt mig idag och fundera över mitt nya projekt: hur många centimeter jag ska lägga upp min nya klänning. 

Väckarklockan ringde 6.30 i morse, vilket med mina mått mätt är tidigt. Men är det skola så är det. Jag har dimmiga minnen av att jag gick upp ur sängen, borstade tänderna, satte i linserna och klädde på mig. Runt 7 började jag vakna till liv framför spegeln i badrummet, antagligen chockad till medvetande av åsynen av mitt hår. Jeez. Jag vet inte om det är det engelska vattnet eller den engelska luften – sannolikt båda - men mitt hår har adopterat väldigt konstiga vanor sedan jag kom till England. När det är nytvättat är det stort, elektriskt och helt okontrollerbart. Har det månne hamnat i tonåren? Jag plattade, sprayade, plattade, sprayade och plattade. Till slut stod alternativet mellan att bränna av håret och komma för sent eller ge upp och äta frukost som en dålig kopia av Mel B. Jag valde det senare. 

Mr D var ansvaring för school run i morse, vilket innebar att vi åkte en kvart innan vi brukar åka när Mrs D kör. Denna skillnad kan antagligen tillskrivas olika körtekniker - Mrs D har en BMW cab och hon är inte rädd för att använda den. På väg till skolan hämtade vi upp Nis vän Lucy och det var otroligt underhållande att höra tjejerna tjattra i baksätet som två gamla tanter. Ingen av dem lyssnade på den andra för fem öre... 

Mitt college ligger ungefär femton minuters bilresa hemifrån och jag var där kvart i åtta, en och en halv timme innan min lektion börjar. Men det finns en helt naturlig förklaring till detta. Efter nyår höjdes priserna på tunnelbanor o.s.v. i London. Det finns två sorters priser "peak" (tom kl. 9.30 på morgonen och efter typ 16.00) och "off-peak" (däremellan + kvällar/nätter). Om jag skulle åka fem minuter på tunnelbanan och vara vid skolan ungefär när den börjar, skulle jag få betala ca 60 kr. Enkel resa. Off peak åker jag tur och retur för 30 kr. Om några veckor när jag fått lite mer körvana är det inget problem, eftersom det bara är att ta bilen. Tills vidare tycker jag dock att det är värt 60 kronor att vänta nån timme. Jag hann precis läsa ut The time traveller’s wife och fixade dessutom ett student id-kort, vilket ger rabatt i diverse butiker, på transporter och krävs för att komma in på t.ex. collegets bibliotek. Jag och mitt hår finns nu förevigade på den fina id-bricka jag ska flasha runt för hela London, hurra! 

Vi var fler elever på lektionen den här veckan, nio jämfört med tre. Jag är väldigt nöjd med Mrs I, damen som håller i lektionerna. Lärare kanske det kallas? Lektionerna är nyttiga, även om jag ibland redan har kläm på det hon går igenom – nivån i gruppen är rätt ojämn. Men vi pratar en hel del om engelsk kultur och engelskt vardagsliv – t.ex. pratade vi om tidningar idag – och det känns väldigt lärorikt. Dessutom är det väldigt kul att träffa nytt folk. Bland annat träffade jag två jättetrevliga nya au pairer, en från Tyskland och en från Frankrike. Lite roligt är det att notera att den lag som säger att det måste finnas minst en dryg, frågvis besserwisser i varje skolklassliknande-sammanhang även går att tillämpa i England. När vi övade på constitutional sentences ville han (denna gång var det en han) absolut avbryta hela klassen för att diskutera med Mrs I om hon ansåg att man ska prata med 7-8 åringar om miljöförstöringen eller inte. Huh? Hon var, hur ska man säga, inte lika pigg på det... 

Efter lektionens slut vid 12.30 stannade jag och småpratade lite med au pair-tjejerna och tog sedan tåget hem igen. Solen sken vilket gjorde livet mycket gladare, i alla fall för en sådan som mig vars humör står i direkt samband med hur ljust det är ute. Jag tittade runt nere på stan ett tag, investerade en mindre förmögenhet i ett hårtämjarspray från Toni & Guy och gick sedan hem. På cykelvägen lyckades jag dessutom med konststycket att av en slump hitta båda delarna (!) av det örhänge jag tappade igår på väg in till London och letade då efter i cirka 10 minuter utan framgång. Hurra för det! 

Eftermiddagen var lugn, jag gjorde lite housework och tog det lugnt. Mrs D hade gjort i ordning en shepherd’s pie så att jag skulle slippa laga mat när jag kom hem från skolan, tack för det, så det var bara att värma upp den tills Ni kom hem. Ni, som var lite förkyld i helgen, mådde betydligt bättre när hon kom hem idag. Hon pratade glatt om både det ena och det andra och förhörde sig i vanlig ordning noggrant om vad jag gjort under dagen. När vi ätit klart spelade vi Mario Kart i nästan en timme tills Mr och Mrs D kom hem. Ni är otroligt imponerad av mina racing-kunskaper, kan jag tillägga. Det och att hon antagligen tror att min bästa vän är Barbie (ett missförstånd involverande msn, Lenas humor och Lenas presentationsbild) är två saker som har gjort att jag hamnat rätt upp på hennes popularitetslista. Och tigermuffinsen, inte att förglömma. Jag tror inte att ungen kunde ha varit mer imponerad om jag trollat fram Frihetsgudinnan i familjens trädgård... 

På kvällen blev det körning en sväng till Tesco’s (gulp) med Mr D för inhandling av diverse matvaror, jag vet inte så noga vad han köpte, jag var mest upptagen med att bearbeta det faktum att jag/vi överlevt inte mindre än fem rondeller, två korsningar och en totalt ologiskt system med vägar in till parkeringen vid Tesco. Har jag nämnt att de har vänstertrafik i England? Alla överlevde, hem också. Slutet gott, allting gott. 

Nu ska jag alldeles snart knyta ihop den berömda säcken och krypa till sängs. Jag, den högt älskade datorn och ett avsnitt av Grey’s Anatomy. Kanske toppar jag det med Desperate Housewives, CSI eller möjligen Scrubs. Aaah, the possibilities...   

Sov gott allihopa!

Så, vad har hänt under helgen? 

Under lördagen vore det synd att säga att jag gjorde någon större nytta. Jag följde Mrs D och Ni till deras Health Club och fick en guidad tur mellan kärringgrillar och spinningcyklar medan Ni hade sin simlektion. Efter det shoppade vi någon timme på stadens supermarket Waitrose, där fynden bland annat inkluderade Authentic Swedish Organic Meatballs. Det ni! Det är ingenting ni har där hemma i plutt-Sverige.  

Jag hann faktiskt köra lite bil också, påhejad av Mr D, vars livstid antagligen är förkortad med ett avsevärt antal år vid det här laget. Nej, jag skojar (mest), det gick faktiskt bra. Jag körde faktiskt till Nis skola, 15 minuter ganska trafikerad väg på fel sida bort. Phew! Men no harm done. Än. Jag ska nog få kläm på det där också ska ni se. Vänster-höger. Höger-vänster... På kvällen gick hela familjen ut på en Kina-restaurang och åt väldigt gott. Anka på små pannkakor till förrätt (mm!) och fyra diverserätter till huvudrätt.  

I går söndag hade jag dock en större plan: London. Efter drygt en vecka i England ansåg jag att det var dags att åka in till London-London. 

Sagt och gjort. Eftersom snabbtågen, som tar 30 minuter in till London, inte går på helgerna fick jag vackert sätta mig på ett vanligt, simpelt tåg som tog nästan dubbelt så lång tid. Okej, det är samma tåg, men det här stannar på varje station. Nåväl. Jag hamnade till slut på Waterloo station och lyckades därifrån framgångsrikt ta mig till tunnelbanan en trappa ned, och hör och häpna – rätt tunnelbanelinje, rätt perrong, rätt håll! Den bruna Bakerloo line via Embankment och Charing Cross till Picadilly Circus (och nej mamma, denna gång såg jag inga några råttor).  

Jag hittade upp till dagsljuset vid Picadilly Circus. Efter att ha beundrat McDonaldsskylten (oooh) och Erosstatyn gav jag mig in i Virgin Megastore. Där gav jag mig ut på en fruktlös jakt på Grey’s Anatomy soundtracken, de var slutsålda. Men lika glad för det var jag och gick in i bokhandeln Waterstone's. På tre minuter såg jag fem böcker som jag ville köpa, insåg att jag antagligen skulle bli fast där ett antal timmar framåt (fem våningar! Fåtöljer! Café!) och gick snabbt ut igen. Någon dag ska jag åka in till London enbart för att sjunka ned i en fåtölj där med en hög böcker och njuta i timmar. Det roliga är att jag faktiskt kan göra det! 

Enligt planen spatserade jag sedan Reget’s Street mot Oxford Street. Det var rätt lugnt för att vara London – i.e. det var mycket folk i rörelse, men inga långa köer till provrum eller kassor. I princip överallt var det reor, slutet på mellandagsrean, vilket har fördelar och nackdelar. Fördel för att alla priserna är sänkta så långt som de kommer. Nackdel eftersom min storlek, om den någon gång funnits, knappt gick att få tag på. Å andra sidan är det inget speciellt jag behöver heller, det var mysigt att bara gå runt i sin egen takt och titta. 

Souvenirbutiker, Gap, Zara, Mango, otaliga sko- och handväskbutiker av varierande rang, Massimo Dutti (jag bara älskar att säga det!), FCUK, några Starbucks, Lacoste, massor med okända klädbutiker, HM, Burberry, Ralph Lauren, Hugo Boss... Jag fick lov att gå in på leksaksaffären Hamley’s och titta. Fem (egentligen sju) våningar med leksaker, leksaker och leksaker. Om jag någon gång får barn ska jag ta med dem till Hamley’s, för barn måste det vara himmelriket på jorden. Ja, man måste ju inte vara barn heller. Ett CSI Handwriting Identification Kit säkert vara nog så skoj även för lite större barn. Ni fyller år om någon månad och jag slår VAD om att hon vill ha ett CSI Face Remodelling Kit...

När jag klarat av Regent’s Street gav jag mig av upp till Oxford street, via ett antal butiker, sedan ned till det lyxiga New Bond Street. Tänk Dolce & Gabbana, DKNY, Dior, Chanel, Hugo Boss, Emporio Armani, Louis Vuitton, Gant, Ralph Lauren, Jimmy Choo, Burberry, Versace and so on. Alla sådana butiker har vakter som står vid dörren och jag förstår det. Också de hade rea, vilket i princip innebar att deras sanslöst dyra produkter bara var hutlöst dyra. I en butik hittade jag ett urläckert Dior-skärp, som nedsatt kostade £160 – ca 2500 kr. Naturligtvis övervägade jag aldrig att köpa det.

Jag gick förbi en butik, som hette något på V och såg rätt medelklassig ut. Jag hade inte tänkt att gå in, men jag såg genom fönstret att de hade diadem, och eftersom mitt favoritdiadem gick sönder förra veckan tänkte jag gå in för att köpa ett nytt. Det fanns flera modeller i olika färger och jag gillar diadem så jag tänkte köpa två. Oj oj, jag måste ha sett rätt rolig ut när jag vände på prislappen. Vet ni vad de ville ha för ett helt vanligt j-kla diadem – svart, i plast? £39. £39!!! Det är 600 svenska kronor! N O thank you.

Efter diverse avvikelser in i butiker som Calvin Kline, Gant och Ralph Lauren (en fyravåningsbutik med mattor, mörk panel och gamla gubbporträtt på väggarna) hamnade jag i en butik jag sett fram emot att besöka – Donna Karan-butiken.

Först trodde jag inte att butiken var öppen eftersom det var ganska mörkt där inne, men dörrarna gick upp och in klev jag. Min första tanke var – det är mer fri yta här än kläder. Min andra tanke – vad betalar i de i hyra för ett sådant här ställe? Det var minst 10 meters takhöjd, jag skojar inte. Inredningen gick mest i silver, här och där hängde det (nån meter upp i luften) kläder. Tilläggas ska också att det inte precis var vanliga kläder – linnen, toppar, jeans – som hängde där, utan snarare skapelser plockade från röda mattan på kändistät gala. Alltsammans vaktades av en blond, smal, ca 3 meter hög modell klädd i svarta och opraktiska men antagligen äckligt dyra kläder. Här och var i butiken stod strategiskt utplacerade handväskor, ljuslyktor och vaser. I ett hörn stod det två stora stolar och ett bord. Det kändes som någon slags klubb mer än en klädbutik. 

Okej, men bara för att du inte hör hemma där gör ju inte att du inte kan titta. Så det gjorde jag. Först på skoavdelningen (en halvtrappa upp), där priset inte fanns utsatt på några av skorna. Sedan, medan en antagligen mindre hetro manlig expedit med långt hår och djuuup urringning diskret skuggade mig, gick jag ner till nedervåningen. Där hängde ytterligare rader av udda plagg, några soffgrupper och naturligtvis några dekorativa handväskor utplacerade, antagligen med det enda syftet att försäljarna ska kunna gå och puffa på dem medan de håller koll på kunderna. Där fanns också barnkläder. Jag tittade förstrött på en rosa bomullströja, storlek nyfödd. 2500 kronor. Jag gick. 

Upp, närmare bestämt. Där kanske de skulle ha lite normalare kläder och några av mina favorithandväskor? Nope. Mer udda klädesplagg, mest klänningar och partykläder den här gången. Bara för skojs skull tittade jag på en jätteful klänning i någon slags rynkad vit spandex. Den kostade närmare 35 000 kronor. Livrädd fick jag lov att dubbelkolla att jag inte lämnat några fläckar på den och sedan försvann jag fort ut ur butiken igen. Pust. Sådant kan inte vara riktigt normalt.

Jag provade en del saker under dagen, men det blev inga stora inköp. Jag försöker resonera enligt "jag vet vad jag vill ha när jag hittar det" och det går faktiskt rätt bra. Jag var nöjd med att bara vara i London. Ändå hittade jag faktiskt ett fynd när jag dök in i rean i Lacoste-butiken på Regent’s Street. En jättesnygg pikétröja i turkos som var nedsatt £30 - 450 kr, i rätt storlek och precis den modell som jag länge velat ha. Toppen tyckte jag och det fick bli Dagens Inköp.  

Runt klockan sex kom jag hem igen, stolt över att ha hittat rätt på tågen på Waterloo, och åt middag med familjen. Det var sedan otroligt skönt att kliva in i duschen och tvätta bort all storstad. Mrs D bjöd på glass och frukt till efterrätt, jag sällskapstittade lite på en engelsk såpa med henne och kröp sedan till sängs, nöjd med dagen.

Jag skulle kunna ha varit här i tre veckor. Minst. Det känns som betydligt längre tid än bara en, vilket inte alls är konstigt med tanke på hur mycket som har hänt. Sverige känns väldigt långt borta just nu. Klyshigt nog måste det jag saknar mest hittills (förutom vänner och familj förstås) vara köttbullar, Marabous Daim-choklad och kaviar. Jag förstår det inte, jag skulle ju inte bli en av de där utlandssvenskarna som blir tårögda vid åsynen av Alhgrens bilar och knäckebröd. Ändå sitter jag nu här och funderar hur lång tid det kan ta innan jag kommer till närmaste Ikea för att bota lite av köttbullsabstinensen. Shame on you, Anna, shame on you. 

Det känns fortfarande bra med familjen. Eller, ska jag säga, det har gått från bra till ännu bättre. Nu när jag fått lite tid att landa och bekanta mig med huset och familjemedemmarna känns det toppen. Jag känner mig verkligen välkommen och som en i familjen, inte som ett bihang som ska knuffas undan till vinden så fort arbetstimmarna är över. Naturligtvis är detta ingen aranti för att jag inte kommer vakna en morgon fastsnurrad till en köksstol och se familjen närma sig med köttknivar. Men i så fall borde de väl ha huggit in vid det här laget? Eller? Kanske vill de bara göda upp mig först - så skulle det faktiskt kunna vara... 

Det går jättebra med Ni. Hon är en jättesöt, snäll och mycket pratglad liten tjej som tycker om att ha diskussioner och visa mig saker. På många sätt kan jag känna igen mig själv i henne, jag tror Anna 9 år var rätt lik Ni 9 år. Hon älskar som sagt att läsa och just nu är hon helt inne i Mio min Mio som jag gav henne. Jag tänkte försöka få tag på dvd-filmen så att vi kunde se den med engelskt tal eller i alla fall engelsk text, men verkar snudd på vara Mission impossible IV.  

Både Mr och Mrs D är väldigt lättsamma, avslappnade och omtänksamma. Två saker man ofta hör dem säga är "Don’t worry about it" och “Is there anything you need?". Mrs D har till exempel förberett tre middagar åt mig och Ni för att underlätta i början; hon hade gjort i ordning en korg hudvårdsprodukter m.m. i mitt badrum om jag behövde något; de har laddat pengar på en egen mobiltelefon åt mig och de har gjort en användare på sin dator åt mig samt lagt in favoriter jag kan behöva. De poängterar ofta att om det är något jag behöver är det bara att säga till. Ett exempel är nu när jag började min college-kurs i måndags och behövde ett kollegieblock. Jag tittade runt på stan och kunde inte hitta något, så jag frågade Mr och Mrs D vart de trodde såna fanns. Reaktionen jag fick var att jag inte skulle lägga pengarna på sådana saker, jag skulle köpa sådant som var kul. I går kom båda två hem med kollegieblock till mig.  

Det är också lätt att umgås med dem, de lyckas på något sätt låta mig ha mitt privatliv och tid för mig själv samtidigt som de tar mig med på saker och vi gör saker tillsammans. Tisdagskvällen spenderade jag till exempel framför tv:n med Mr D, som – när jag var på väg upp för trappan till mitt rum – stack ut huvudet från vardagsrummet och sa att det gick ett väldigt bra och roligt tv-program om en domare, om jag var intresserad av att se på det med honom? 

Mr D är tillverkad av samma material som de där snälla, välmenande människorna som inte alls är mesiga men kanske fortfarande skulle kunna tro på tomten. Han är liksom en good guy. Så vad säger man när en sådan person frågar och man får en känsla av att de gärna vill visa något de tycker om? Tydligen inte nej i alla fall, för där hamnade jag med en cup of tea i de lustiga perukernas land. Det var rätt kul även om jag inte förstod överdrivet mycket av vad de höll på med (nämnde jag att serien sänts i typ tio år och att det här var en fortsättning på ett tidigare avsnitt?), och jag samlade i alla fall på mig några au pair-poäng. När jag har kommit upp i 10 000 ska jag lösa in dem mot en miniscooter. 

Igår, onsdag, gjorde jag lite hushållsarbete på förmiddagen, bla bla bla, tvättade och strök lite... På eftermiddagen gick jag in till the village och strosade runt lite bland gatorna och butikerna, väldigt skönt på egen hand. Stan är inte särskilt stor, man klarar av den på några timmar, men det finns det mesta man kan tänkas behöva. Ett bibliotek (som var stängt), en supermarket, några mindre snabbköp, post office (som jag hittade av en slump, undangömt inuti ett litet snabbköp), pharmacy, bokhandel, paper shop, ett par kaféer, massor av mäklare, några välgörenhets- och second hand-affärer, hårsalonger, m.m. Det blev inte så många inköp, bara några tidningar, lite engelskt godis och en bok, den fjärde sedan jag kom hit. Jag måste sluta köpa böcker! Jag kommer att lämna en hel bokhylla böcker här när jag åker hem. Just nu läser jag (läs: slukar) The time traveller’s wife som jag lånat av Mrs D (som för övrigt har massor av böcker som jag bara väntar att få lägga vantarna på, men jag försöker verkligen att bara läsa en i taget) och den är annorlunda, väldigt annorlunda men på ett bra sätt. 

In any case. När Ni kom hem igår kväll gjorde jag fish cakes (don’t ask me...) och klyftpotatis, det sistnämnda efter mycket om och men då familjens ugn inte riktigt ville samarbeta med mig och mina potatisklyftor. Jag var lite orolig för att Mrs D skulle ha roligt åt mina något originella *ahem* potatisklyftor, men reaktionen var den motsatta. Hon var mäkta imponerad över att de var home made och inte direkt ur frysen, varpå jag genast kände hur mina chanser att göra mig populär genom matlagning steg dramatiskt. I helgen har jag tänkt göra smulpaj och sedan kan allt hända. 

Ikväll har Ni Brownie’s, vilket jag tror har mer med scouterna att göra än de kladdiga kakorna. Detta innebär att hon kommer hem vid fyra för att äta middag och sätta på sig sin uniform (!), för att sedan åka till Brownie’s vid fem och komma hem vid sju. Generellt sett ser inte arbetschemat som Mrs D gav mig ser alltför betungande ut under dagen, bland annat ska jag dedikera en timme åt att byta i Nis säng. Ärligt talat tror jag inte att Mrs D har nog med arbetsuppgifter att ge mig för att täcka upp mina 25 timmar. I princip allt hon sätter upp på schemat tar hälften av den tid hon uppskattat, och då gör jag det ändå riktigt noggrant. Men I’m not complaining. Antagligen blir det lite det mer balans när jag börjar hämta Ni från skolan och i princip "jobbar" med henne från halv fyra till halv sju. Som det har varit denna vecka har Ni kommit hem runt halv fem-kvart över fem varje dag.  

Den resterande veckan är bara löst planerad. Ni har inga läxor på fredag så vi ska fira lite då och baka, muffins och/eller paj. På lördag tror jag att jag ska till gymmet, förlåt, Health Club (members only) med Mrs D och simma någon timme. Mr Ds nya bil kommer, Ni har simlektioner och jag tänkte försöka plita ihop några brev hem. Jag har investerat £4.5 – ca 65 kr – i frimärken, så nu ska det bli skriva av!  

På söndag hade jag tänkt att åka in till London, tjoho! Om jag kan komma fram till vart jag ska börja, vill säga. Harrods och Harvey Nichols i Knightsbridge? Piccadilly och Waterstone's? Regents Street? Oxford Street? Bond Street? London Dungeons? Detta måste helt klart vara dagens i-landsproblem. Är de inte underbara så säg? 

Jag passade på att ta en massa bilder i går när solen sken så förhoppningsvis kommer jag inom kort att uppdatera med dem. En bild säger ju mer än tusen ord så då kanske jag inte behöver blogga på ett tag, hehe...  

Den afrikanske prinsen har ännu inte ringt tillbaka. Darn. Jag undrar om Mr och Mrs Ds nummerpresentatör lagrar nummer?  

I söndags frågade jag Mrs D hur hon tyckte jag skulle svara telefonen. Hon svarade att det räckte mer än väl med ett "Hello" och att sedan erbjuda sig att ta ett meddelande om de sökte henne eller Mr D. Detta fick jag användning för i praktiken då telefonen under gårdagseftermiddagen ringde fyra gånger på en timme, naturligtvis med precis så långt mellanrum att jag hann blöta ned händerna igen/gå upp på övervåningen/trassla mig längst in i ett förråd. 

Som Mrs D varnat om ringde det två telefonförsäljare, eventuellt en tredje som också KAN ha varit en av hennes vänner (hehe), plus en man som sökte Mr D angående bilen han ska få på lördag men sa att det inte var så viktigt. Hrm, låt oss hoppas att det var sant... Samtliga samtal gick bra och jag kände mig faktiskt lite stolt över mig själv där jag gick runt och småplockade i huset medan jag funderade över vilket sorts "hello" som är mest jag.  

Sedan ringde det igen.  Detta femte samtal, som kom någon gång mellan sweeping the kitchen floor och att försöka lokalisera Nis tamagochi för att försäkra mig om dess överlevnad ett par timmar till (jag är the tamau pair!), var helt klart dagens mest... intressanta. 

"Hello?" 

Istället för att som de tidigare telefonörerna presentera sig och fråga efter Mr eller Mrs D, och sedan be om ursäkt för att de stört, var detta helt klart en fallfrukt från ett annat träd (välkommen till Annas ordspråksslumpgenerator). 

Om han på något sätt presenterade sig är oklart, eftersom linjen var dålig och jag endast hörde sista halvan av hans meningar (vilket jag nu i efterhand är tämligen övertygad om ingick i strategin). Han inledde med att överentusiastiskt gratulera mig till att telefonnumret vunnit något i ett slags lotteri och sedan började han prata om en kameramobil, oklart om detta var priset eller vilket samband det hade. Halva meningar + speedad engelsman = dålig, dålig kombination. Efter att jag mycket vänligt och mycket tydligt förklarat för honom (tänk många "please", "I’m sorry" och "thank you") att han gärna fick återkomma med sin fina kameratelefon om några timmar då Mr eller Mrs D kommit hem, fick jag en knastrig lektion i telefoni som utmynnade i att han det enda han behövde veta var hur mycket pengar jag spenderade på min mobiltelefon varje månad. 

Paus här. Så kalla mig paranoid, men jag känner mig misstänksam per automatik när en speedad person ringer upp mig, utan att ta mitt namn, för att tala om att jag vunnit något i ett lotteri som jag inte vet något om – OM jag bara... Så jag upprepade att han hemskt gärna fick återkomma senare. Det ville han dock inte höra.

"All I need to know is how much you spend on your mobile phone every month. Is it twenty pounds, thirty pounds, fifty?"
"Um, I’m just the au pair. Could you please call back in a few hours when Mr or Mrs D will be back?"
Tystnad.
"Miss, all I need to know is how much you spend on your mobile phone every month."
Inte ens den dåliga linjen kunde filtrera bort irritationen i hans röst. När alternativet tydligen visade sig stå mellan a) att lägga på luren eller b) svara på hans fråga, valde jag det motvilligt senare. Dels av respekt för familjens eventuella lotterivanor, och dels för att jag inte har någon lust att bli den där au pairen i Aftonbladets sidoartikel som på grund av språkförbistringar tackade nej till 1 miljon i ett telefonlotteri.
Och sedan, mina damer och herrar, följde ett av de få men gyllene tillfällen då man inte behöver ljuga för att irritera någon.
"Well... About three pounds."
Det blev knäpptyst i luren.
"Three pounds?"
Killen skulle antagligen ha låtit mindre förvånad slash irriterad om jag svarat att jag skulle konsultera min vän påskharen bredvid. Men efter en liten stund kom han igen.
"Is there anyone else in the family with a mobile phone? Who spends about thirty pounds or more?"

Enough is enough. För vad som antagligen var fjärde men kändes som tionde gången upplyste jag honom – utan varken det minsta "sorry", "please" eller "thank you" - att jag bara är au pairen, jag har ingen aning om vad nån annan i familjen har för telefonräkningar och att jag kom hit för några dagar sedan (ibland är det bara så skönt att kunna dra fram det kortet - "I are Swedish, doesn’t understand").

Killen var INTE glad när det stod klart för honom att han hade två val – att lägga på eller bli pålagd. I en extremt kort ton tackade han för min tid och växlade sedan från Mr Hyde till Dr Jekyll-mode med ett övercheerful "goodbye". 

Jag har fortfarande inte någon aning om vad egentligen han ville. Och eftersom varken Mr eller Mrs D har efterlyst en kameratelefon, eller pratat om en mystisk man som smyger runt huset, antar jag att det för tillfället är rätt lugnt.  

Fast å andra sidan. 

Vem vet? Han kan ju ha varit en missförstådd afrikansk prins som bara ville låna mitt kontonummer för att föra över 100 miljoner dollar och som tack för generositeten ge mig 10%. Attans. Om han ringer igen i dag kanske jag inte ska lägga på.

Dagen började lugnt med en sovmorgon för min del. Ni, som kommit hem mitt i natten från sin konsert, sov också länge. Efter frukost tog Mr D med mig ut på lite sightseeing i området, bl.a. till Nis skola där jag ska hämta henne om eftermiddagarna (men inte förrän tidigast om ett par veckor och ett antal körlektioner). Därefter föreslog Mr D att jag skulle testa att köra ett par varv runt deras lugna kvarter, vilket jag med deras nytecknade extraförsäkring i åtanke gick med på. Så in med lilla Anna bakom ratten på stora Mercedesen, som för övrigt ska bli "min" när Mr Ds splitternya Mercedes kommer nästa vecka.

För er som inte kört en vänsterstyrd bil i ett land med vänstertrafik kan jag bara berätta att det är Annorlunda. Man växlar med fel hand, spakarna är inte där de ska vara, medtrafikanterna (eller mottrafikanterna som jag föredrar att ser det) är på fel sida, infarterna och utfarterna är fel... Det enda som egentligen är på rätt ställe är pedalerna, praise the Lord. Mr Ds bil har dock den lilla egenheten att det inte finns någon handbroms, utan en fjärde pedal som ska tjänstgöra som sådan. Hmm. Jag köpte det inte riktigt.

Efter att ha försökt starta på trean, växlat till fyran istället för tvåan ett antal gånger och av misstag kommit åt parkeringsbromsen snurrade vi ett par varv runt kvarteret. Bortsett från två motorstopp, ett oväntat uppdykande av en Volvo XC90 och en självmordsbenägen ekorre gick det rätt okej. ;)

Medan nerverna lugnade ned sig brunchade hela familjen tillsammans. Mr D visade mig golfbanan där han och Ni spelar golf, sedan åkte Mrs D, jag och Ni till Tesco, aka the hypermarket. Det gjorde skäl för namnet, kan jag tala om. Där fanns allt från matvaror (i massor!), kläder och kuddar till iPods, tvättmaskiner och försäkringar. Allt! En hel del av vilket jag inte hade en aning om att mänskligheten behövde, men tillgängligt är det 24 timmar om dygnet.

Att handla mat i ett främmande land ger en spännande inblick i landets kultur. Två av alla de saker jag kunde konstatera var 1) engelsmän föredrar färdig mat i möjligaste mån, så även t.ex. tårtor i skumgummiaktigt material som förvaras i rumstemperatur, och 2) det engelska kassasystemet är inte ett av världens smidigaste. Det fanns runt 30-40 kassor (jag skojar inte) men ändå tog det en otroligt lång tid vid kassan eftersom kassörskan fick slå in varorna i samma takt som kunden packade dem i minimala tunna plastpåsar. Om jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv om några år, ska jag göra det till min livsuppgift att reformera det engelska kassasystemet.

På eftermiddagen var det dags för Ni att åka till ytterligare ett födelsedagskalas, denna gången ett "rock climbing party" i staden bredvid. I England är barnkalas väldigt stort, kan jag tillägga. Det räcker inte bara med en prinsesstårta och en fiskedamm. Föräldrarna försöker överträffa varandra, den ena med limousinfärder in till London och den andre med att hyra Chelsea-stadion. De som anordnade födelsedagsfesten Ni var på idag hade hyrt en del av ett leisure-center med klätterväggar m.m.

Jag tog det lugnt under eftermiddagen, sorterade kläder, läste böcker, skrev mail och lite sådant. Mr D hämtade Ni när festen var slut och när de kommit hem igen åkte vi alla fyra ned till en italiensk restaurang i the village. Jag åt friterad bläckfisk till förrätt och baked salmon till huvudrätt. I vanliga fall brukar jag inte vara så förtjust i lax, men den här var faktiskt jättegod.

Så nu sitter jag här framför datorn med en kopp kaffe som Mr D precis kom in med. Jag ska bara korrekturläsa detta en gång och sedan lägga mig. I morgon ska Ni till ett till party (!) och jag, Mr och Mrs D ska till en stad här bredvid och shoppa, så det gäller att vara utvilad... ;)

Dagen började runt åtta, då "the plummer" som Mr D förvarnat om slamrade in i huset, upp på vinden. Enligt Mr D's vaga beskrivning hade det något att göra med en fuktig fläck i taket (!) på Nis rum, och han lät inte i närheten så orolig som han borde. Nåväl. Jag snoozade i femtio minuter för att sedan gå upp, morgontrött och aningen stressad. 

Dagens uppdag: Att mellan klockan 10-12 ta mig till Brooklands College i staden bredvid för att registrera mig för en kurs i engelska. 

Mer exakt innebar detta att jag, efter att ha gjort mig i ordning och ätit en lätt frukost, skulle ge mig ut i den stora världen utanför huset för första gången i dagsljus. Eftersom Mr och Mrs D jobbade och inskrivningen på college inte började förrän 10, hade de tagit fram kartor till tågstationen och skolan åt mig. 

Efter att ha listat ut hur man låser dörren, och dubbelkollat två gånger, hittade jag med kartans hjälp ut ur villaområdet till en smal gångväg, på båda sidor kantad av "hönsnät" (!), vilket jag måste fråga Mr och Mrs D om. Ungefär 10 minuter senare hittade jag tågstationen, köpte biljett och klev på tåget mot Weybridge, en resa som tog ungefär fem minuter. Efter ett par wrong turns följde jag efter ett par tjejer som såg ut att kunna gå på college och – bingo. Kvinnan i receptionen på skolan talade om vilket hus och vilken sal jag skulle till. I en tegelbyggnad mitt emot, via ett par rustika trätrappor kantade av flera eldstäder där jag halvt om halvt förväntade mig att möta Harry Potter, hittade jag en sal där en liten ensam kille, eller ja, man, satt med en massa pappershögar. 

Han förklarade att det man kunde välja mellan två sorters engelskakurser, antingen gratiskurserna med fem olika grupper på olika svårighetsnivåer, eller de akademiska Cambridge-kurserna som tydligen är internationellt erkända. De sistnämnda hade kanske varit aktuella om de inte varit heltidsstudier och kostat 350 pund (ca 5200 kr). Jag fick ett okomplicerat test med 40 frågor för att veta vilken av grupperna jag skulle placeras i. Efter att ha tittat över mitt testresultat konstaterade han att jag skulle hamna i den avancerade gruppen – och också att den var den enda av de fem grupperna som var full. Bollocks. Han skrev upp mig på en väntelista för gruppen och jag lämnade colleget aningen besviken. 

Jag hittade tillbaka till tågstationen och köpte två engelska skvallertidningar i väntan på tåget. Tillbaka i stan igen strosade jag runt lite i butikerna och köpte bl.a. två billiga pocketböcker i en charity-shop, Robinson Crusoe och en Dean Koontz-bok.

Runt ett kom jag hem igen och gav mig på utmaningen att göra lunch – i ett obekant kök och dessutom på gasspis! Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde spagetti med tomatsås. Hur stor är chansen egentligen att spränga ett hus med hjälp av en gasspis? Antagligen inte så stor, men för många actionfilmer har satt sina spår och jag fick lov att kolla både en och två gånger att gasen verkligen var avstängd. 

Eftermiddagen blev lugn med lite tittande på brittisk tv (såpor, såpor, tävlingar, Vem vill bli miljonär?, Deal or no deal, nyheter, såpor), lite mer uppackning och läsning. Runt tre ringde Paul från Brooklands College och talade om att han pratat med sin kollega och bestämt att de skulle placera mig i första gruppen. Hur detta gått till och vems plats jag upptar har jag ingen aning om, bara att kursen börjar 9.15 på måndag morgon och min lärare heter Margot. Hmm. Fortsättning följer!

Mr och Mrs D kom hem för ett par timmar sedan. Vi tre har ätit middag, druckit kaffe och haft det allmänt trevligt. Ni är dock inte hemma – hon och hennes kompis är på en Kylie Minouge-konsert as we speak för att fira kompisens födelsedag. I helgen ska hon dessutom på ytterligare två födelsedagskalas. Busy girl, som hennes mamma sa.  

I morgon ska jag följa Mrs D på lite sightseeing runtomkring och till det stora köpcentret Tesco en bit härifrån för att handla mat. Hon verkar väldigt intresserad av vad vi äter i Sverige, köttbullar kände hon tydligen till. Lite oväntat hittade jag, under min jakt på ofarlig lunch tidigare idag, en burk Gravlaxsås (som hette exakt det) i skafferiet, prydd med svenska flaggor och allt. Det är, trots allt, en liten värld.

God natt!

Etapp 1: SJ, SJ gamle vän
Eftersom det tidiga tåget mot Stockholm var det enda som passade mitt flyg, fick jag vackert kliva upp strax efter klockan fem på morgonen, efter mindre än fyra timmars sömn. Trots att jag varit uppe till över ett och packat det sista blev det ändå lite packning i sista minuten innan vi gav oss iväg mot tågstationen.  

Det kändes lite konstigt att säga hejdå innan tåget gick, men det gick "bättre" än jag trott - kanske för att jag inte riktigt förstått vidden av vad jag höll på att göra. Tågresan i sig gick utan anmärkning - ingen ersättningsbuss i sikte. Tåget var smockfullt från start och jag var väldigt tacksam för min sittplatsbiljett. Med Christian Kjellvander i öronen (som jag brukar sova till på tåg, bussar, flygplan...) somnade jag nån gång efter att vi passerat Färnäs och vaknade i Borlänge. Jag tittade sedan på ett inspelat avsnitt av "Kommissarie Lynley" på datorn tills tåget anlände i Uppsala. 

Mormor och morfar hämtade mig på stationen. Vi åkte hem till dem ett tag för lunch, en tupplur och en fungerande våg. Redan tidigt på morgonen då jag försökte rubba väskorna hade jag börjat ana att det inte var frågan OM jag skulle få lov att betala för övervikten, utan hur mycket. Vägningen hos mormor och morfar bekräftade detta - med råge. Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt vägde handbagaget 11 kg istället för tillåtna 8 och resväskan 26 kg istället för 20... 

Light-panik. Åtgärd: att rensa ut ett par böcker, en påse TuttiFrutti-godis, en vattenflaska och två bananer ur bagaget. Resultatet blev ca -2 kg/väska. För att inte behöva göra avkall från mitt gods utformade jag en lömsk plan (mohaha) som gick ut på att gömma en påse tunga saker ur handbagaget hos mormor medan jag checkade in bagaget. 

Etapp 2: Jag är inte rädd, jag kan flyga
Incheckningen på Arlanda tog max 10 minuter. Vid incheckningsdisken hivade morfar och jag upp min överviktiga resväska på bandet, och jag gjorde mitt bästa för att se söt och självsäker ut för att distrahera incheckningsnissen från siffrorna 24,8 på vågen. Allt detta betraktades på avstånd av medbrottslingen mormor, utrustad med en Designtorget-påse innehållande ett par kilos undangömt resgods. 

Sannolikt mer på grund av att planet var överbokat än min lömska plan, brydde sig inte incheckningsnissen överhuvudtaget om mitt bagage. Eftersom inte alla passagerare skulle komma med planet erbjöd de mig 300 euro för att ta ett senare flyg, med byte i Oslo. Efter att ha övervägt förslaget i ca 0,0 sekunder avböjde jag. 

Efter att ha packat ned mitt undangömda bagaget, sorterat ut vätskorna i handbagaget, växlat pengar på Forex, vinkat av mormor och morfar och passerat genom säkerhetskontrollen gav jag mig av mot gate F63. Har någon hört talas om gate F63? Inte jag, tills igår. Antagligen beror det på att det ligger så långt borta att ingen återvänt för att berätta om det. 

Från säkerhetskontrollen, genom salen för de "vanliga" 1-10 gaterna, sedan genom en extremt lång grå korridor, ut i en mindre hall där jag handlade en Pressbyråpåse full med nödvändigheter – plåster, klädroller, tidning, Evian-vatten, godis, choklad - sen genom en Taxfree-shoppinggata, via en till lång grå korridor, ut i en slags flygel med butiker som såg ut att vara under ombyggnad, genom en tom väntsal till passkontrollen, upp för en rulltrappa, vänster genom avlång gata kantad av kaféer mm till, mina damer och herrar, gate F63. Vid det här laget var jag trött nog att inte ens bry mig om att finlandssvenskan i fiket bredvid gaten krävde över 80 kr för juice och en liten smörgås med okänt innehåll (troligen skinka, något som en gång kan ha varit ost och en oidentifierad röd röra). 

Planet var, som incheckningsnissen antytt, överfullt. Min plats – den enda plats jag brydde mig om vid det laget - var vid fönstret och, naturligtvis, vid vingen. Jag tror det är en konspiration, jag hamnar alltid vid vingarna. Under starten studerade jag tidigare nämnda vinge, bara för att konstatera att den var full av mycket tydliga fotavtryck. Innan jag fördjupat mig i vilka slutsatser som kunde dras av detta, stoppade jag in hörlurarna igen och somnade till Christian Kjellvanders duett med flygplansmotorn. Jag vaknade inte på riktigt förrän två timmar senare när planet flög in över de första remsorna engelsk mark. 

En stund senare började vi inflygningen mot Heathrow. Medan planet cirkulerade i luften i väntan på att få landa erbjöds en häftig utsikt över ett upplyst London i eftermiddagsmörkret. Det var en härlig känsla att blicka ut över Themsen, London Eye, London Bridge, Towern och andra landmärken jag kunde identifiera.  

Etapp 3: Och nu då?
Väl nere på marken igen – tack och lov skonade från applåder vid landningen i sann charterreseanda – tog jag sikte på en svensk småbarnsfamilj som jag skuggade genom flygplatsen, passkontrollen och till rätt bagageband. Så här är det: så fort jag hamnar vid ett bagageband i väntan på bagaget förvandlas alla omkring mig till ondskefulla potentiella väsktjuvar som bara vill en enda sak – att komma åt min väska. Jag blir inte lugn om jag inte får stå i närheten av "utskicksluckan" och denna gång - när en stor del av mitt liv var nerpackat i väskan - var inget undantag. 

Efter en kvart eller så kunde jag norpa min väska från bandet innan någon annan hann fram. Lättad över mitt kap flyttade jag nu över nervositeten till hur jag skulle hitta familjen. Jag och bagagevagnen, som envist strävade mot höger, rullade förbi tullen och ut i ankomsthallen. 

Det tog max 15 sekunder att hitta familjen. I början av ankomsthallen stod Mr D med mitt namn på en lapp och bredvid sig hade han en söt liten rödhårig tjej i vinröd skoluniform, som genast började prata med mig (tjejen alltså, inte skoluniformen). Lättad över att ha hittat rätt följde jag dem – fråga inte hur vi gick - till garaget där deras Mercedes stod parkerad. Mr D manövrerade oss genom rusningstrafiken på väg från Heathrow medan jag var för trött för att ens registrera det faktum att vi körde på fel sida av vägen. 

"Hemma" tog Mrs D emot med öppna armar. Hon serverade något att dricka, småpratade och visade mig sedan runt i huset, ett tvåvåningshus inrett i ljusa färger (mycket vitt, ljusgult och beige). Mitt rum består för övrigt av ljusgula väggar, en stor garderob + byrå, en dubbelsäng, två sängbord, fönster ut mot den stora trädgården och ett fräscht badrum med toalett och dusch. Det är fint (otroligt fint om man tänker hur ett engelskt gästrum skulle kunna se ut). Jag lovar att visa bilder på det och resten av huset senare. 

Efter att ha packat upp lite bjöd de på middag, under vilket intrycket av hur trevliga de verkade förstärktes. Alla tre verkar lättsamma, glada och omtänksamma. Naturligtvis kan detta bara vara en fasad och senare kanske de visar sig vara Hannibal Lecters elaka släktingar. Men jag vet inte hur många gånger de upprepade att jag skulle känna mig hemma, att jag fick röra mig fritt i huset och att de förstod att det var omtumlande i början. De hade ritat kartor, förprogrammerat en mobil till mig, registrerat en användare åt mig på datorn, gjort i ordning en korg med hudvårdsprodukter mm i mitt badrum som jag kunde tänkas behöva... Det kändes verkligen bra. Mr och Mrs D (som jag kallar vid förnamn i verkligheten) verkade glada över presenten de fick, en svensk kokbok titulerad något så fantasifullt som Swedish cooking, och Ni (tjejen) blev jätteglad över den engelska Mio min Mio hon fick. Vi bestämde att vi ska läsa den tillsammans om kvällarna. Hon verkar ha adopterat mig ganska omedelbart och jag hoppas att vi kommer att komma bra överens.  

Efter en snabb dusch somnade jag vid tio-tiden engelsk tid, full av intryck och totalt utmattad efter allt resande. Inte förrän i morse insåg jag att jag till och med glömt att borsta tänderna.

 Under det gångna året har jag:

• Skaffat linser
• Gått en Första Hjälpen-kurs
• Blivit blond
• Köpt en hiskeligt dyr handväska
• Blivit förälskad, två gånger
• Memorerat en sång med ordet "kärring" i texten och nynnat den under flertalet svenskalektioner 
• Tagit studenten (oklart från vem)
• Varit på Malta
• Fastnat i en hiss
• Åkt "Fritt fall" på Gröna Lund
• Sjungit karaoke
• Lärt mig uppskatta paprika
• Hittat mitt gamla Arkiv X-dataspel, hurra!
• Slutat med socker i kaffet
• Haft katt-bootcamp och bantat ned min katt från strl XXL till M
• Sovit i ett spökhus
• Arbetat 75-100% under sex månader
• Haft inbrott och blivit av med bl.a. samtliga smycken
• Upplevt tre sega dagisförkylningar på lika många månader
• Sett en död människa
• Fått en bärbar dator
• Tillverkat mina egna julkort
• Blivit med blogg 

Däremot har jag INTE:

• Blivit av med körkortet
• Ätit lutfisk
• Källsorterat på riktigt
• Medverkat i Antikrundan (en gång räcker)
• Skrivit en bestseller
• Sett en Star Wars-film
• Varit i Norge
• Lärt mig gilla morötter (se lista: "När helvetet fryser till is kommer Anna:")
• Förstått hur en bilmotor fungerar
• Läst Sagan om ringen-trilogin
• Sett ett spöke
• Hittat MML (Meningen Med Livet)
• Kommit fram till om ljus brinner upp eller ned
• Röstat på Linda Rosings riksdagsparti
• Mött Gud
• Missat ett Grey’s Anatomy-avsnitt
• Slutat med mjölk i kaffet, eller snarare kaffe i mjölken
• Erkänt paret Beckhams existensberättigande

När jag bläddrar igenom mina gamla dagboksanteckningar snubblar jag på ett stycke skrivet i januari förra året, fyllt av funderingar och oro inför framtiden. "Vad gör jag om ett år?" var en av frågorna jag ställde mig.

Och står jag nu här, mitt uppe i "om ett år", med en fot i Sverige och en i London. Med en blick i backspegeln kan jag konstatera att jag inte saknat skolan alls eller upplevt det som konstigt att den tagit slut. Efter tre års malande och nötande var jag ordentligt trött på alltsammans – prov, läxor, socialt spel, stress, mögliga salar, skolmat, försöksutskrivna lärare – att steget därifrån bara kändes som en befrielse. Mitt liv, äntligen blev det mitt liv! Jag vill inte tlllbaka. Utan sorg kan jag konstatera att det kapitlet i livet nu är stängt, katalogiserat och arkiverat. 

Hösten blev sammanfattningsvis betydligt mer intensiv än jag tänkt, men generellt sett bra. Mycket jobb, åtta olika arbetsplatser och många erfarenheter rikare. Att jobba med människor, vare sig det rör stora eller små, är inte alltid lätt men ingen kan säga annat än att det är lärorikt. Mindre roliga händelser som inbrottet ska det bli skönt att lägga åt sidan. 

Detta var 2006, gott folk. Nu stänger vi pärmarna om det året och öppnar upp för ett nytt år fullt med någorlunda blanka kalenderblad. Och må vi om ett år kunna ha ett bra svar på frågan: Vad gör jag om ett år?

Så var nyårsafton 2006 avklarad och världen över har det firats att vi får köpa en ny kalender – hurra!

Första dagen på år 2007 och världen ser likadan ut som igår, fast en nyans gråare. Det är tandläkarväder ute, söndagskänsla i väggarna och chokladaskarna från julafton är länsade, möjligen undantaget de mobbade bitarna körsbärslikör som sannolikt aldrig kommer att få upprättelse. Till och med min katt vägrar befatta sig med dem, trots tillfälle, och hon åt ändå upp en kvadratdecimeter aluminiumfolie förra veckan.   

Nyår har aldrig varit min högtid. Jag har aldrig förstått poängen med det, eller rättare sagt kravet att man ska ha så otroligt, fruktansvärt roligt. Samma sak med Valborg och midsommarafton, två andra överreklamerade högtider. Naturligtvis tackar jag inte nej till ett tillfälle att – i bästa fall – äta god mat, umgås med vänner/familj och njuta av hur andra människor bokstavligen låter sina pengar gå upp i rök. Tyvärr har jag dock inte anlag för att tycka om saker som säger "pang" jättehögt. Min gräns går ungefär vid bubbelplast. Om panget återföljs av ett sprakande fyrverkeri kan jag möjligen tolerera det, men bara pang? Ytterst meningslöst. 

Lite roande, på ett lätt patetiskt sätt, är det ändå att se grannarna med flera samlas ute på gatan och försöka överträffa varandra i att smälla högst och blinka mest. Det är bombtårtor, raketsnurror, fyrverkerilådor, näckrosor, tulipaner och you name it. För den oinvigde kan jag upplysa om att detta bara är ett led i den oändliga radhus, förlåt, kedjehuskampen som föregåtts av strider om bl.a. vem som har nyast bil, störst altan, högst häck, snabbast bredband och nu senast mest julbelysning (23:e december liknade gatan mer än något en filial The Strip i Las Vegas och Epileptikernas Riksförbund utfärdade sannolikt nationella varningar). Men för vissa kanske det är värt ett par hundra kronor för att uppleva känslan av att faktiskt höras och synas i världen, om än bara i fem sekunder innan krutet brunnit ut. 

"This year's resolutions:
I will exercise more
Call my grandma
Tell my family that I love them
Learn about the world wars, and forget
I will learn a new word each day
Today's word is dejected" 

Jag tror faktiskt att jag under tidigare nyårsaftnar lovat i princip varje sak som Hello Saferide sjunger om i 2006 (en artist jag för övrigt varmt rekommenderar). Dock kan jag endast återkalla ett nyårslöfte som faktiskt införlivats - när jag var tretton och gav mig fan på att jag skulle lära mig äta med pinnar. Tilläggas skall att nyårslöften som tradition i min familj bäst beskrivs som icke-existerande. Inte heller i år blev det några löften. Jag slutade bita på naglarna för över tio år sedan; godis ÄR livskvalité; det går inte att äga för många handväskor; regelbunden träning kan ge upphov till ohälsa och det är fullkomligt normalt att få endorfinrusningar av att köpa nya klädesplagg. 

Så det så.  

Nu tänker jag krypa ned i sängen bredvid tidigare nämnda katt - som klockan åtta i morse i egenskap av familjens överhuvud och tillika dyrkad gudinna parkerade sig mitt på min säng och på nåder lät mig lika kvar förutsatt att jag rullade ihop mig till en ostkrok i ena hörnet - tillsammans med Ninas resa, en filt och en ask Aladdin chokladhjärtan. Och när jag väl krupit ned tänker jag totalt ignorera det faktum att det på golvet i mitt rum står en öppen, halvfull resväska som morrar hotfullt åt mig så fort jag tittar på den och att det om ganska exakt 72 timmar går ett plan som ska ta mig västerut.

Jo, en sak till. Välkommen till min blogg.