Väckarklockan ringde 6.30 i morse, vilket med mina mått mätt är tidigt. Men är det skola så är det. Jag har dimmiga minnen av att jag gick upp ur sängen, borstade tänderna, satte i linserna och klädde på mig. Runt 7 började jag vakna till liv framför spegeln i badrummet, antagligen chockad till medvetande av åsynen av mitt hår. Jeez. Jag vet inte om det är det engelska vattnet eller den engelska luften – sannolikt båda - men mitt hår har adopterat väldigt konstiga vanor sedan jag kom till England. När det är nytvättat är det stort, elektriskt och helt okontrollerbart. Har det månne hamnat i tonåren? Jag plattade, sprayade, plattade, sprayade och plattade. Till slut stod alternativet mellan att bränna av håret och komma för sent eller ge upp och äta frukost som en dålig kopia av Mel B. Jag valde det senare. 

Mr D var ansvaring för school run i morse, vilket innebar att vi åkte en kvart innan vi brukar åka när Mrs D kör. Denna skillnad kan antagligen tillskrivas olika körtekniker - Mrs D har en BMW cab och hon är inte rädd för att använda den. På väg till skolan hämtade vi upp Nis vän Lucy och det var otroligt underhållande att höra tjejerna tjattra i baksätet som två gamla tanter. Ingen av dem lyssnade på den andra för fem öre... 

Mitt college ligger ungefär femton minuters bilresa hemifrån och jag var där kvart i åtta, en och en halv timme innan min lektion börjar. Men det finns en helt naturlig förklaring till detta. Efter nyår höjdes priserna på tunnelbanor o.s.v. i London. Det finns två sorters priser "peak" (tom kl. 9.30 på morgonen och efter typ 16.00) och "off-peak" (däremellan + kvällar/nätter). Om jag skulle åka fem minuter på tunnelbanan och vara vid skolan ungefär när den börjar, skulle jag få betala ca 60 kr. Enkel resa. Off peak åker jag tur och retur för 30 kr. Om några veckor när jag fått lite mer körvana är det inget problem, eftersom det bara är att ta bilen. Tills vidare tycker jag dock att det är värt 60 kronor att vänta nån timme. Jag hann precis läsa ut The time traveller’s wife och fixade dessutom ett student id-kort, vilket ger rabatt i diverse butiker, på transporter och krävs för att komma in på t.ex. collegets bibliotek. Jag och mitt hår finns nu förevigade på den fina id-bricka jag ska flasha runt för hela London, hurra! 

Vi var fler elever på lektionen den här veckan, nio jämfört med tre. Jag är väldigt nöjd med Mrs I, damen som håller i lektionerna. Lärare kanske det kallas? Lektionerna är nyttiga, även om jag ibland redan har kläm på det hon går igenom – nivån i gruppen är rätt ojämn. Men vi pratar en hel del om engelsk kultur och engelskt vardagsliv – t.ex. pratade vi om tidningar idag – och det känns väldigt lärorikt. Dessutom är det väldigt kul att träffa nytt folk. Bland annat träffade jag två jättetrevliga nya au pairer, en från Tyskland och en från Frankrike. Lite roligt är det att notera att den lag som säger att det måste finnas minst en dryg, frågvis besserwisser i varje skolklassliknande-sammanhang även går att tillämpa i England. När vi övade på constitutional sentences ville han (denna gång var det en han) absolut avbryta hela klassen för att diskutera med Mrs I om hon ansåg att man ska prata med 7-8 åringar om miljöförstöringen eller inte. Huh? Hon var, hur ska man säga, inte lika pigg på det... 

Efter lektionens slut vid 12.30 stannade jag och småpratade lite med au pair-tjejerna och tog sedan tåget hem igen. Solen sken vilket gjorde livet mycket gladare, i alla fall för en sådan som mig vars humör står i direkt samband med hur ljust det är ute. Jag tittade runt nere på stan ett tag, investerade en mindre förmögenhet i ett hårtämjarspray från Toni & Guy och gick sedan hem. På cykelvägen lyckades jag dessutom med konststycket att av en slump hitta båda delarna (!) av det örhänge jag tappade igår på väg in till London och letade då efter i cirka 10 minuter utan framgång. Hurra för det! 

Eftermiddagen var lugn, jag gjorde lite housework och tog det lugnt. Mrs D hade gjort i ordning en shepherd’s pie så att jag skulle slippa laga mat när jag kom hem från skolan, tack för det, så det var bara att värma upp den tills Ni kom hem. Ni, som var lite förkyld i helgen, mådde betydligt bättre när hon kom hem idag. Hon pratade glatt om både det ena och det andra och förhörde sig i vanlig ordning noggrant om vad jag gjort under dagen. När vi ätit klart spelade vi Mario Kart i nästan en timme tills Mr och Mrs D kom hem. Ni är otroligt imponerad av mina racing-kunskaper, kan jag tillägga. Det och att hon antagligen tror att min bästa vän är Barbie (ett missförstånd involverande msn, Lenas humor och Lenas presentationsbild) är två saker som har gjort att jag hamnat rätt upp på hennes popularitetslista. Och tigermuffinsen, inte att förglömma. Jag tror inte att ungen kunde ha varit mer imponerad om jag trollat fram Frihetsgudinnan i familjens trädgård... 

På kvällen blev det körning en sväng till Tesco’s (gulp) med Mr D för inhandling av diverse matvaror, jag vet inte så noga vad han köpte, jag var mest upptagen med att bearbeta det faktum att jag/vi överlevt inte mindre än fem rondeller, två korsningar och en totalt ologiskt system med vägar in till parkeringen vid Tesco. Har jag nämnt att de har vänstertrafik i England? Alla överlevde, hem också. Slutet gott, allting gott. 

Nu ska jag alldeles snart knyta ihop den berömda säcken och krypa till sängs. Jag, den högt älskade datorn och ett avsnitt av Grey’s Anatomy. Kanske toppar jag det med Desperate Housewives, CSI eller möjligen Scrubs. Aaah, the possibilities...   

Sov gott allihopa!