Mind the gap, please
Dagen började runt åtta, då "the plummer" som Mr D förvarnat om slamrade in i huset, upp på vinden. Enligt Mr D's vaga beskrivning hade det något att göra med en fuktig fläck i taket (!) på Nis rum, och han lät inte i närheten så orolig som han borde. Nåväl. Jag snoozade i femtio minuter för att sedan gå upp, morgontrött och aningen stressad.
Dagens uppdag: Att mellan klockan 10-12 ta mig till Brooklands College i staden bredvid för att registrera mig för en kurs i engelska.
Mer exakt innebar detta att jag, efter att ha gjort mig i ordning och ätit en lätt frukost, skulle ge mig ut i den stora världen utanför huset för första gången i dagsljus. Eftersom Mr och Mrs D jobbade och inskrivningen på college inte började förrän 10, hade de tagit fram kartor till tågstationen och skolan åt mig.
Efter att ha listat ut hur man låser dörren, och dubbelkollat två gånger, hittade jag med kartans hjälp ut ur villaområdet till en smal gångväg, på båda sidor kantad av "hönsnät" (!), vilket jag måste fråga Mr och Mrs D om. Ungefär 10 minuter senare hittade jag tågstationen, köpte biljett och klev på tåget mot Weybridge, en resa som tog ungefär fem minuter. Efter ett par wrong turns följde jag efter ett par tjejer som såg ut att kunna gå på college och – bingo. Kvinnan i receptionen på skolan talade om vilket hus och vilken sal jag skulle till. I en tegelbyggnad mitt emot, via ett par rustika trätrappor kantade av flera eldstäder där jag halvt om halvt förväntade mig att möta Harry Potter, hittade jag en sal där en liten ensam kille, eller ja, man, satt med en massa pappershögar.
Han förklarade att det man kunde välja mellan två sorters engelskakurser, antingen gratiskurserna med fem olika grupper på olika svårighetsnivåer, eller de akademiska Cambridge-kurserna som tydligen är internationellt erkända. De sistnämnda hade kanske varit aktuella om de inte varit heltidsstudier och kostat 350 pund (ca 5200 kr). Jag fick ett okomplicerat test med 40 frågor för att veta vilken av grupperna jag skulle placeras i. Efter att ha tittat över mitt testresultat konstaterade han att jag skulle hamna i den avancerade gruppen – och också att den var den enda av de fem grupperna som var full. Bollocks. Han skrev upp mig på en väntelista för gruppen och jag lämnade colleget aningen besviken.
Jag hittade tillbaka till tågstationen och köpte två engelska skvallertidningar i väntan på tåget. Tillbaka i stan igen strosade jag runt lite i butikerna och köpte bl.a. två billiga pocketböcker i en charity-shop, Robinson Crusoe och en Dean Koontz-bok.
Runt ett kom jag hem igen och gav mig på utmaningen att göra lunch – i ett obekant kök och dessutom på gasspis! Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde spagetti med tomatsås. Hur stor är chansen egentligen att spränga ett hus med hjälp av en gasspis? Antagligen inte så stor, men för många actionfilmer har satt sina spår och jag fick lov att kolla både en och två gånger att gasen verkligen var avstängd.
Eftermiddagen blev lugn med lite tittande på brittisk tv (såpor, såpor, tävlingar, Vem vill bli miljonär?, Deal or no deal, nyheter, såpor), lite mer uppackning och läsning. Runt tre ringde Paul från Brooklands College och talade om att han pratat med sin kollega och bestämt att de skulle placera mig i första gruppen. Hur detta gått till och vems plats jag upptar har jag ingen aning om, bara att kursen börjar 9.15 på måndag morgon och min lärare heter Margot. Hmm. Fortsättning följer!
Mr och Mrs D kom hem för ett par timmar sedan. Vi tre har ätit middag, druckit kaffe och haft det allmänt trevligt. Ni är dock inte hemma – hon och hennes kompis är på en Kylie Minouge-konsert as we speak för att fira kompisens födelsedag. I helgen ska hon dessutom på ytterligare två födelsedagskalas. Busy girl, som hennes mamma sa.
I morgon ska jag följa Mrs D på lite sightseeing runtomkring och till det stora köpcentret Tesco en bit härifrån för att handla mat. Hon verkar väldigt intresserad av vad vi äter i Sverige, köttbullar kände hon tydligen till. Lite oväntat hittade jag, under min jakt på ofarlig lunch tidigare idag, en burk Gravlaxsås (som hette exakt det) i skafferiet, prydd med svenska flaggor och allt. Det är, trots allt, en liten värld.
God natt!
Dagens uppdag: Att mellan klockan 10-12 ta mig till Brooklands College i staden bredvid för att registrera mig för en kurs i engelska.
Mer exakt innebar detta att jag, efter att ha gjort mig i ordning och ätit en lätt frukost, skulle ge mig ut i den stora världen utanför huset för första gången i dagsljus. Eftersom Mr och Mrs D jobbade och inskrivningen på college inte började förrän 10, hade de tagit fram kartor till tågstationen och skolan åt mig.
Efter att ha listat ut hur man låser dörren, och dubbelkollat två gånger, hittade jag med kartans hjälp ut ur villaområdet till en smal gångväg, på båda sidor kantad av "hönsnät" (!), vilket jag måste fråga Mr och Mrs D om. Ungefär 10 minuter senare hittade jag tågstationen, köpte biljett och klev på tåget mot Weybridge, en resa som tog ungefär fem minuter. Efter ett par wrong turns följde jag efter ett par tjejer som såg ut att kunna gå på college och – bingo. Kvinnan i receptionen på skolan talade om vilket hus och vilken sal jag skulle till. I en tegelbyggnad mitt emot, via ett par rustika trätrappor kantade av flera eldstäder där jag halvt om halvt förväntade mig att möta Harry Potter, hittade jag en sal där en liten ensam kille, eller ja, man, satt med en massa pappershögar.
Han förklarade att det man kunde välja mellan två sorters engelskakurser, antingen gratiskurserna med fem olika grupper på olika svårighetsnivåer, eller de akademiska Cambridge-kurserna som tydligen är internationellt erkända. De sistnämnda hade kanske varit aktuella om de inte varit heltidsstudier och kostat 350 pund (ca 5200 kr). Jag fick ett okomplicerat test med 40 frågor för att veta vilken av grupperna jag skulle placeras i. Efter att ha tittat över mitt testresultat konstaterade han att jag skulle hamna i den avancerade gruppen – och också att den var den enda av de fem grupperna som var full. Bollocks. Han skrev upp mig på en väntelista för gruppen och jag lämnade colleget aningen besviken.
Jag hittade tillbaka till tågstationen och köpte två engelska skvallertidningar i väntan på tåget. Tillbaka i stan igen strosade jag runt lite i butikerna och köpte bl.a. två billiga pocketböcker i en charity-shop, Robinson Crusoe och en Dean Koontz-bok.
Runt ett kom jag hem igen och gav mig på utmaningen att göra lunch – i ett obekant kök och dessutom på gasspis! Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde spagetti med tomatsås. Hur stor är chansen egentligen att spränga ett hus med hjälp av en gasspis? Antagligen inte så stor, men för många actionfilmer har satt sina spår och jag fick lov att kolla både en och två gånger att gasen verkligen var avstängd.
Eftermiddagen blev lugn med lite tittande på brittisk tv (såpor, såpor, tävlingar, Vem vill bli miljonär?, Deal or no deal, nyheter, såpor), lite mer uppackning och läsning. Runt tre ringde Paul från Brooklands College och talade om att han pratat med sin kollega och bestämt att de skulle placera mig i första gruppen. Hur detta gått till och vems plats jag upptar har jag ingen aning om, bara att kursen börjar 9.15 på måndag morgon och min lärare heter Margot. Hmm. Fortsättning följer!
Mr och Mrs D kom hem för ett par timmar sedan. Vi tre har ätit middag, druckit kaffe och haft det allmänt trevligt. Ni är dock inte hemma – hon och hennes kompis är på en Kylie Minouge-konsert as we speak för att fira kompisens födelsedag. I helgen ska hon dessutom på ytterligare två födelsedagskalas. Busy girl, som hennes mamma sa.
I morgon ska jag följa Mrs D på lite sightseeing runtomkring och till det stora köpcentret Tesco en bit härifrån för att handla mat. Hon verkar väldigt intresserad av vad vi äter i Sverige, köttbullar kände hon tydligen till. Lite oväntat hittade jag, under min jakt på ofarlig lunch tidigare idag, en burk Gravlaxsås (som hette exakt det) i skafferiet, prydd med svenska flaggor och allt. Det är, trots allt, en liten värld.
God natt!
Kommentarer
Trackback
