Det första jag hörde i morse var min väckarklocka.
Det andra jag hörde var vinden som ven utanför huset.
Det tredje jag hörde var ösregnet som slog mot fönstret.
Det första jag tänkte var: Shit.  

Uppstigandet ur sängen tog emot mer än vanligt. Regn och rusk kan vara väldigt trevligt om man får stanna i säkerhet inomhus och mysa, men detta var inte fallet idag. Klockan halv tolv hade jag nämligen stämt träff med en annan svensk au pair, Anna, för att ta en fika i Kingston (ca 40 minuters tågfärd bort). Jag skulle alltså utomhus och det var inte förhandlingsbart. Efter lite peptalk med mig själv över frukostflingorna kom jag fram till att lite ösregn och några stormbyar inte skulle få sänka mig och mitt goda morgonhumör.  

Utrustad med paraply, allvädersskor, vatten-vindtät jacka och försök till positiva tankar ("Det är i alla fall inte orkanen Gudrun... undrar vad de ska döpa den här till?") gav jag mig modigt iväg mot tågstationen. Det finns inga tåg härifrån som går direkt till Kingston, så Mrs D hjälpte mig igår att kolla upp den bästa resvägen. Vi konstaterade att det smidigaste var att ta tåget till Wimbledon och sedan byta till ett tåg mot Kingston där. Lugn, självsäker och genomvåt kom jag till tågstationen med några minuter till godo och ställde mig i kön för att köpa min biljett. Jag var laddad och visste exakt vad jag ville ha – a return ticket to Kingston till en kostnad av 7 pund.  

Naturligtvis borde jag ha förstått att det inte skulle vara så lätt. Varje gång, utan undantag, som jag försökt köpa tågbiljetter har det blivit problem. Dum som jag var trodde jag denna gång att research och noggranna förberedelser skulle skydda mig, men det slår aldrig fel. V a r j e gång!  

När jag framförde vad jag ville ha för biljett till försäljaren (som gav mig problem förra veckan när jag försökte ta mig till college) tittade han på mig som om jag just bett honom om en Big Mac och co. Sedan sa han: "Think for a second. Do you know what you’re asking Miss?" I mitt huvud hann jag gå igenom alla sorters förklaringar till detta. Hade jag sagt fel station? Hade jag pratat svenska av misstag? Hade jag - hemska tanke - blandat ihop orden och bett denna tatuerade gråhåriga gubbe utföra någon slags pervers tjänst?    

När det stod klart för honom att jag inte förstod vad jag sagt, fortsatte han att förklara för mig att de inte brukar sälja biljetter till Kingston, eftersom ingen tydligen åker till Kingston enbart med tåg (en universiell lag som av någon outgrundlig anledning gått mig förbi under mina 19 levnadsår). Nej, jag skulle istället ta tåget till Surbiton och byta till en buss där, för det skulle vara både billigare och snabbare. Mina protester att det visst gick att åka via Wimbledon (hemsidan sa det!) ignorerade han. Jag skulle ha en tur och returbiljett till Surbiton för 4 pund och sedan betala för bussen, precis som 99% av alla andra resenärer till Kingston. Han poängterade aningen hotfullt att han bara ville mitt eget bästa och eftersom tåget gick om en minut, skulle jag tydligen till Surbiton.  

I ungefär tjugo minuter odlade jag magsår på tåget innan jag anlände till Surbiton Station. Väl där antastade jag en uniformsbeklädd biljettvakt som gav mig en vägbeskrivning till busshållplatsen ett par hundra meter därifrån. Med livet som insats korsade jag ett par vältrafikerade gator där rött ljus tydligen bara var en rekommendation, innan jag hittade rätt busshållplats. Efter att i ett par minuter ha försökt hitta ett system i busstidtabellerna gav jag helt upp, klev istället på första bästa buss som dök upp och frågade om den gick till Kingston. Det gjorde den och för två pund fick jag följa med.  

Genom tillämpning av enkel addition kunde jag nu konstatera att dagens resenota totalt skulle gå på 8 pund istället för 7, plus onödigt krångel. Jag tänkte kreativt elaka tankar om biljettförsäljaren och skickade en begäran till VemDetNuÄrSomStyrDärUppe att han ska återfödas som toalettpapper i sitt nästa liv (vilket kan bli snarare än han tror).  

Väl på bussen visade det sig att äventyret bara startat. De flesta Londonförorter är uppbyggda så att den ena tar vid där den andra slutar, och om det någon gång funnits något slags mellanrum mellan Surbiton och Kingston gör det definitivt inte det längre. Undan gick det och det fanns absolut ingenting på bussen som indikerade vilken busshållplats som kom därnäst. När vi åkt förbi Kingston College och några andra ställen med Kingston i namnet kunde jag dra den djärva slutsatsen att jag i alla fall var i Kingston, men sedan? Eftersom jag inte hade någon aning om vart jag skulle kliva av, förlitade jag mig istället på det hederliga gamla grupptrycket. När tio av bussens tolv passagerarna gick av vid vad som såg ut att vara en shoppinggata gjorde jag detsamma.  

Utan att vara riktigt säker på var jag befann mig tittade jag runt i lite affärer i väntan på att Anna skulle sluta sin engelskalektion. Jag besökte bland annat en slags antikaffär som även inhyste ett polskt kafé (!) med polska specialiteter (!). På samma gata hade någon ställt upp dessa. I skrivande stund är det oklart om det är tänkt som ett konstverk eller om några ungdomar bara haft väldigt roligt en blöt kväll.   

Efter lite lokaliseringsproblem hittade jag Anna, eller snarare hittade hon mig. Vi ratade de polska specialiteterna och tog istället en fika på ett typiskt engelsk café. Anna var en jättetrevlig tjej och det var lite ovant men skönt att ha ett samtal på svenska med någon. Vi hade det väldigt trevligt i ett par timmar, innan hon fick ge sig av för att hämta ett av sina barn i skolan och jag hem för att ta emot mitt. På väg till bussen råkade jag dock hamna i en klädbutik och köpte en svart handväska samt en ursöt svart/rosa klänning på rea. Oops. 

Till min oerhörda förvåning hittade jag nästan direkt rätt busshållplats, en buss till Surbiton och jag klev dessutom av på rätt ställe. Hur stor är sannolikheten för något sådant? Väl vid stationen igen fick jag vänta en tjugo minuter på ett tåg hem, men i gengäld var det ett snabbtåg vilket innebar att jag var hemma på nio minuter. Jag städade lite halvhjärtat (huset hinner ju aldrig bli smutsigt), gjorde middag till mig och Ni som var sen från skolan och umgicks lite med henne innan Mr och Mrs D kom hem. Planen för närvarande är att äta lite glass (Ben & Jerrys Caramel Chew Chew, yummy!), renskriva mina läxor, bläddra lite i tidningen som Mrs D köpte åt mig idag och fundera över mitt nya projekt: hur många centimeter jag ska lägga upp min nya klänning.