Jag skulle kunna ha varit här i tre veckor. Minst. Det känns som betydligt längre tid än bara en, vilket inte alls är konstigt med tanke på hur mycket som har hänt. Sverige känns väldigt långt borta just nu. Klyshigt nog måste det jag saknar mest hittills (förutom vänner och familj förstås) vara köttbullar, Marabous Daim-choklad och kaviar. Jag förstår det inte, jag skulle ju inte bli en av de där utlandssvenskarna som blir tårögda vid åsynen av Alhgrens bilar och knäckebröd. Ändå sitter jag nu här och funderar hur lång tid det kan ta innan jag kommer till närmaste Ikea för att bota lite av köttbullsabstinensen. Shame on you, Anna, shame on you. 

Det känns fortfarande bra med familjen. Eller, ska jag säga, det har gått från bra till ännu bättre. Nu när jag fått lite tid att landa och bekanta mig med huset och familjemedemmarna känns det toppen. Jag känner mig verkligen välkommen och som en i familjen, inte som ett bihang som ska knuffas undan till vinden så fort arbetstimmarna är över. Naturligtvis är detta ingen aranti för att jag inte kommer vakna en morgon fastsnurrad till en köksstol och se familjen närma sig med köttknivar. Men i så fall borde de väl ha huggit in vid det här laget? Eller? Kanske vill de bara göda upp mig först - så skulle det faktiskt kunna vara... 

Det går jättebra med Ni. Hon är en jättesöt, snäll och mycket pratglad liten tjej som tycker om att ha diskussioner och visa mig saker. På många sätt kan jag känna igen mig själv i henne, jag tror Anna 9 år var rätt lik Ni 9 år. Hon älskar som sagt att läsa och just nu är hon helt inne i Mio min Mio som jag gav henne. Jag tänkte försöka få tag på dvd-filmen så att vi kunde se den med engelskt tal eller i alla fall engelsk text, men verkar snudd på vara Mission impossible IV.  

Både Mr och Mrs D är väldigt lättsamma, avslappnade och omtänksamma. Två saker man ofta hör dem säga är "Don’t worry about it" och “Is there anything you need?". Mrs D har till exempel förberett tre middagar åt mig och Ni för att underlätta i början; hon hade gjort i ordning en korg hudvårdsprodukter m.m. i mitt badrum om jag behövde något; de har laddat pengar på en egen mobiltelefon åt mig och de har gjort en användare på sin dator åt mig samt lagt in favoriter jag kan behöva. De poängterar ofta att om det är något jag behöver är det bara att säga till. Ett exempel är nu när jag började min college-kurs i måndags och behövde ett kollegieblock. Jag tittade runt på stan och kunde inte hitta något, så jag frågade Mr och Mrs D vart de trodde såna fanns. Reaktionen jag fick var att jag inte skulle lägga pengarna på sådana saker, jag skulle köpa sådant som var kul. I går kom båda två hem med kollegieblock till mig.  

Det är också lätt att umgås med dem, de lyckas på något sätt låta mig ha mitt privatliv och tid för mig själv samtidigt som de tar mig med på saker och vi gör saker tillsammans. Tisdagskvällen spenderade jag till exempel framför tv:n med Mr D, som – när jag var på väg upp för trappan till mitt rum – stack ut huvudet från vardagsrummet och sa att det gick ett väldigt bra och roligt tv-program om en domare, om jag var intresserad av att se på det med honom? 

Mr D är tillverkad av samma material som de där snälla, välmenande människorna som inte alls är mesiga men kanske fortfarande skulle kunna tro på tomten. Han är liksom en good guy. Så vad säger man när en sådan person frågar och man får en känsla av att de gärna vill visa något de tycker om? Tydligen inte nej i alla fall, för där hamnade jag med en cup of tea i de lustiga perukernas land. Det var rätt kul även om jag inte förstod överdrivet mycket av vad de höll på med (nämnde jag att serien sänts i typ tio år och att det här var en fortsättning på ett tidigare avsnitt?), och jag samlade i alla fall på mig några au pair-poäng. När jag har kommit upp i 10 000 ska jag lösa in dem mot en miniscooter. 

Igår, onsdag, gjorde jag lite hushållsarbete på förmiddagen, bla bla bla, tvättade och strök lite... På eftermiddagen gick jag in till the village och strosade runt lite bland gatorna och butikerna, väldigt skönt på egen hand. Stan är inte särskilt stor, man klarar av den på några timmar, men det finns det mesta man kan tänkas behöva. Ett bibliotek (som var stängt), en supermarket, några mindre snabbköp, post office (som jag hittade av en slump, undangömt inuti ett litet snabbköp), pharmacy, bokhandel, paper shop, ett par kaféer, massor av mäklare, några välgörenhets- och second hand-affärer, hårsalonger, m.m. Det blev inte så många inköp, bara några tidningar, lite engelskt godis och en bok, den fjärde sedan jag kom hit. Jag måste sluta köpa böcker! Jag kommer att lämna en hel bokhylla böcker här när jag åker hem. Just nu läser jag (läs: slukar) The time traveller’s wife som jag lånat av Mrs D (som för övrigt har massor av böcker som jag bara väntar att få lägga vantarna på, men jag försöker verkligen att bara läsa en i taget) och den är annorlunda, väldigt annorlunda men på ett bra sätt. 

In any case. När Ni kom hem igår kväll gjorde jag fish cakes (don’t ask me...) och klyftpotatis, det sistnämnda efter mycket om och men då familjens ugn inte riktigt ville samarbeta med mig och mina potatisklyftor. Jag var lite orolig för att Mrs D skulle ha roligt åt mina något originella *ahem* potatisklyftor, men reaktionen var den motsatta. Hon var mäkta imponerad över att de var home made och inte direkt ur frysen, varpå jag genast kände hur mina chanser att göra mig populär genom matlagning steg dramatiskt. I helgen har jag tänkt göra smulpaj och sedan kan allt hända. 

Ikväll har Ni Brownie’s, vilket jag tror har mer med scouterna att göra än de kladdiga kakorna. Detta innebär att hon kommer hem vid fyra för att äta middag och sätta på sig sin uniform (!), för att sedan åka till Brownie’s vid fem och komma hem vid sju. Generellt sett ser inte arbetschemat som Mrs D gav mig ser alltför betungande ut under dagen, bland annat ska jag dedikera en timme åt att byta i Nis säng. Ärligt talat tror jag inte att Mrs D har nog med arbetsuppgifter att ge mig för att täcka upp mina 25 timmar. I princip allt hon sätter upp på schemat tar hälften av den tid hon uppskattat, och då gör jag det ändå riktigt noggrant. Men I’m not complaining. Antagligen blir det lite det mer balans när jag börjar hämta Ni från skolan och i princip "jobbar" med henne från halv fyra till halv sju. Som det har varit denna vecka har Ni kommit hem runt halv fem-kvart över fem varje dag.  

Den resterande veckan är bara löst planerad. Ni har inga läxor på fredag så vi ska fira lite då och baka, muffins och/eller paj. På lördag tror jag att jag ska till gymmet, förlåt, Health Club (members only) med Mrs D och simma någon timme. Mr Ds nya bil kommer, Ni har simlektioner och jag tänkte försöka plita ihop några brev hem. Jag har investerat £4.5 – ca 65 kr – i frimärken, så nu ska det bli skriva av!  

På söndag hade jag tänkt att åka in till London, tjoho! Om jag kan komma fram till vart jag ska börja, vill säga. Harrods och Harvey Nichols i Knightsbridge? Piccadilly och Waterstone's? Regents Street? Oxford Street? Bond Street? London Dungeons? Detta måste helt klart vara dagens i-landsproblem. Är de inte underbara så säg? 

Jag passade på att ta en massa bilder i går när solen sken så förhoppningsvis kommer jag inom kort att uppdatera med dem. En bild säger ju mer än tusen ord så då kanske jag inte behöver blogga på ett tag, hehe...  

Den afrikanske prinsen har ännu inte ringt tillbaka. Darn. Jag undrar om Mr och Mrs Ds nummerpresentatör lagrar nummer?