Så, vad har hänt under helgen? 

Under lördagen vore det synd att säga att jag gjorde någon större nytta. Jag följde Mrs D och Ni till deras Health Club och fick en guidad tur mellan kärringgrillar och spinningcyklar medan Ni hade sin simlektion. Efter det shoppade vi någon timme på stadens supermarket Waitrose, där fynden bland annat inkluderade Authentic Swedish Organic Meatballs. Det ni! Det är ingenting ni har där hemma i plutt-Sverige.  

Jag hann faktiskt köra lite bil också, påhejad av Mr D, vars livstid antagligen är förkortad med ett avsevärt antal år vid det här laget. Nej, jag skojar (mest), det gick faktiskt bra. Jag körde faktiskt till Nis skola, 15 minuter ganska trafikerad väg på fel sida bort. Phew! Men no harm done. Än. Jag ska nog få kläm på det där också ska ni se. Vänster-höger. Höger-vänster... På kvällen gick hela familjen ut på en Kina-restaurang och åt väldigt gott. Anka på små pannkakor till förrätt (mm!) och fyra diverserätter till huvudrätt.  

I går söndag hade jag dock en större plan: London. Efter drygt en vecka i England ansåg jag att det var dags att åka in till London-London. 

Sagt och gjort. Eftersom snabbtågen, som tar 30 minuter in till London, inte går på helgerna fick jag vackert sätta mig på ett vanligt, simpelt tåg som tog nästan dubbelt så lång tid. Okej, det är samma tåg, men det här stannar på varje station. Nåväl. Jag hamnade till slut på Waterloo station och lyckades därifrån framgångsrikt ta mig till tunnelbanan en trappa ned, och hör och häpna – rätt tunnelbanelinje, rätt perrong, rätt håll! Den bruna Bakerloo line via Embankment och Charing Cross till Picadilly Circus (och nej mamma, denna gång såg jag inga några råttor).  

Jag hittade upp till dagsljuset vid Picadilly Circus. Efter att ha beundrat McDonaldsskylten (oooh) och Erosstatyn gav jag mig in i Virgin Megastore. Där gav jag mig ut på en fruktlös jakt på Grey’s Anatomy soundtracken, de var slutsålda. Men lika glad för det var jag och gick in i bokhandeln Waterstone's. På tre minuter såg jag fem böcker som jag ville köpa, insåg att jag antagligen skulle bli fast där ett antal timmar framåt (fem våningar! Fåtöljer! Café!) och gick snabbt ut igen. Någon dag ska jag åka in till London enbart för att sjunka ned i en fåtölj där med en hög böcker och njuta i timmar. Det roliga är att jag faktiskt kan göra det! 

Enligt planen spatserade jag sedan Reget’s Street mot Oxford Street. Det var rätt lugnt för att vara London – i.e. det var mycket folk i rörelse, men inga långa köer till provrum eller kassor. I princip överallt var det reor, slutet på mellandagsrean, vilket har fördelar och nackdelar. Fördel för att alla priserna är sänkta så långt som de kommer. Nackdel eftersom min storlek, om den någon gång funnits, knappt gick att få tag på. Å andra sidan är det inget speciellt jag behöver heller, det var mysigt att bara gå runt i sin egen takt och titta. 

Souvenirbutiker, Gap, Zara, Mango, otaliga sko- och handväskbutiker av varierande rang, Massimo Dutti (jag bara älskar att säga det!), FCUK, några Starbucks, Lacoste, massor med okända klädbutiker, HM, Burberry, Ralph Lauren, Hugo Boss... Jag fick lov att gå in på leksaksaffären Hamley’s och titta. Fem (egentligen sju) våningar med leksaker, leksaker och leksaker. Om jag någon gång får barn ska jag ta med dem till Hamley’s, för barn måste det vara himmelriket på jorden. Ja, man måste ju inte vara barn heller. Ett CSI Handwriting Identification Kit säkert vara nog så skoj även för lite större barn. Ni fyller år om någon månad och jag slår VAD om att hon vill ha ett CSI Face Remodelling Kit...

När jag klarat av Regent’s Street gav jag mig av upp till Oxford street, via ett antal butiker, sedan ned till det lyxiga New Bond Street. Tänk Dolce & Gabbana, DKNY, Dior, Chanel, Hugo Boss, Emporio Armani, Louis Vuitton, Gant, Ralph Lauren, Jimmy Choo, Burberry, Versace and so on. Alla sådana butiker har vakter som står vid dörren och jag förstår det. Också de hade rea, vilket i princip innebar att deras sanslöst dyra produkter bara var hutlöst dyra. I en butik hittade jag ett urläckert Dior-skärp, som nedsatt kostade £160 – ca 2500 kr. Naturligtvis övervägade jag aldrig att köpa det.

Jag gick förbi en butik, som hette något på V och såg rätt medelklassig ut. Jag hade inte tänkt att gå in, men jag såg genom fönstret att de hade diadem, och eftersom mitt favoritdiadem gick sönder förra veckan tänkte jag gå in för att köpa ett nytt. Det fanns flera modeller i olika färger och jag gillar diadem så jag tänkte köpa två. Oj oj, jag måste ha sett rätt rolig ut när jag vände på prislappen. Vet ni vad de ville ha för ett helt vanligt j-kla diadem – svart, i plast? £39. £39!!! Det är 600 svenska kronor! N O thank you.

Efter diverse avvikelser in i butiker som Calvin Kline, Gant och Ralph Lauren (en fyravåningsbutik med mattor, mörk panel och gamla gubbporträtt på väggarna) hamnade jag i en butik jag sett fram emot att besöka – Donna Karan-butiken.

Först trodde jag inte att butiken var öppen eftersom det var ganska mörkt där inne, men dörrarna gick upp och in klev jag. Min första tanke var – det är mer fri yta här än kläder. Min andra tanke – vad betalar i de i hyra för ett sådant här ställe? Det var minst 10 meters takhöjd, jag skojar inte. Inredningen gick mest i silver, här och där hängde det (nån meter upp i luften) kläder. Tilläggas ska också att det inte precis var vanliga kläder – linnen, toppar, jeans – som hängde där, utan snarare skapelser plockade från röda mattan på kändistät gala. Alltsammans vaktades av en blond, smal, ca 3 meter hög modell klädd i svarta och opraktiska men antagligen äckligt dyra kläder. Här och var i butiken stod strategiskt utplacerade handväskor, ljuslyktor och vaser. I ett hörn stod det två stora stolar och ett bord. Det kändes som någon slags klubb mer än en klädbutik. 

Okej, men bara för att du inte hör hemma där gör ju inte att du inte kan titta. Så det gjorde jag. Först på skoavdelningen (en halvtrappa upp), där priset inte fanns utsatt på några av skorna. Sedan, medan en antagligen mindre hetro manlig expedit med långt hår och djuuup urringning diskret skuggade mig, gick jag ner till nedervåningen. Där hängde ytterligare rader av udda plagg, några soffgrupper och naturligtvis några dekorativa handväskor utplacerade, antagligen med det enda syftet att försäljarna ska kunna gå och puffa på dem medan de håller koll på kunderna. Där fanns också barnkläder. Jag tittade förstrött på en rosa bomullströja, storlek nyfödd. 2500 kronor. Jag gick. 

Upp, närmare bestämt. Där kanske de skulle ha lite normalare kläder och några av mina favorithandväskor? Nope. Mer udda klädesplagg, mest klänningar och partykläder den här gången. Bara för skojs skull tittade jag på en jätteful klänning i någon slags rynkad vit spandex. Den kostade närmare 35 000 kronor. Livrädd fick jag lov att dubbelkolla att jag inte lämnat några fläckar på den och sedan försvann jag fort ut ur butiken igen. Pust. Sådant kan inte vara riktigt normalt.

Jag provade en del saker under dagen, men det blev inga stora inköp. Jag försöker resonera enligt "jag vet vad jag vill ha när jag hittar det" och det går faktiskt rätt bra. Jag var nöjd med att bara vara i London. Ändå hittade jag faktiskt ett fynd när jag dök in i rean i Lacoste-butiken på Regent’s Street. En jättesnygg pikétröja i turkos som var nedsatt £30 - 450 kr, i rätt storlek och precis den modell som jag länge velat ha. Toppen tyckte jag och det fick bli Dagens Inköp.  

Runt klockan sex kom jag hem igen, stolt över att ha hittat rätt på tågen på Waterloo, och åt middag med familjen. Det var sedan otroligt skönt att kliva in i duschen och tvätta bort all storstad. Mrs D bjöd på glass och frukt till efterrätt, jag sällskapstittade lite på en engelsk såpa med henne och kröp sedan till sängs, nöjd med dagen.