I söndags frågade jag Mrs D hur hon tyckte jag skulle svara telefonen. Hon svarade att det räckte mer än väl med ett "Hello" och att sedan erbjuda sig att ta ett meddelande om de sökte henne eller Mr D. Detta fick jag användning för i praktiken då telefonen under gårdagseftermiddagen ringde fyra gånger på en timme, naturligtvis med precis så långt mellanrum att jag hann blöta ned händerna igen/gå upp på övervåningen/trassla mig längst in i ett förråd. 

Som Mrs D varnat om ringde det två telefonförsäljare, eventuellt en tredje som också KAN ha varit en av hennes vänner (hehe), plus en man som sökte Mr D angående bilen han ska få på lördag men sa att det inte var så viktigt. Hrm, låt oss hoppas att det var sant... Samtliga samtal gick bra och jag kände mig faktiskt lite stolt över mig själv där jag gick runt och småplockade i huset medan jag funderade över vilket sorts "hello" som är mest jag.  

Sedan ringde det igen.  Detta femte samtal, som kom någon gång mellan sweeping the kitchen floor och att försöka lokalisera Nis tamagochi för att försäkra mig om dess överlevnad ett par timmar till (jag är the tamau pair!), var helt klart dagens mest... intressanta. 

"Hello?" 

Istället för att som de tidigare telefonörerna presentera sig och fråga efter Mr eller Mrs D, och sedan be om ursäkt för att de stört, var detta helt klart en fallfrukt från ett annat träd (välkommen till Annas ordspråksslumpgenerator). 

Om han på något sätt presenterade sig är oklart, eftersom linjen var dålig och jag endast hörde sista halvan av hans meningar (vilket jag nu i efterhand är tämligen övertygad om ingick i strategin). Han inledde med att överentusiastiskt gratulera mig till att telefonnumret vunnit något i ett slags lotteri och sedan började han prata om en kameramobil, oklart om detta var priset eller vilket samband det hade. Halva meningar + speedad engelsman = dålig, dålig kombination. Efter att jag mycket vänligt och mycket tydligt förklarat för honom (tänk många "please", "I’m sorry" och "thank you") att han gärna fick återkomma med sin fina kameratelefon om några timmar då Mr eller Mrs D kommit hem, fick jag en knastrig lektion i telefoni som utmynnade i att han det enda han behövde veta var hur mycket pengar jag spenderade på min mobiltelefon varje månad. 

Paus här. Så kalla mig paranoid, men jag känner mig misstänksam per automatik när en speedad person ringer upp mig, utan att ta mitt namn, för att tala om att jag vunnit något i ett lotteri som jag inte vet något om – OM jag bara... Så jag upprepade att han hemskt gärna fick återkomma senare. Det ville han dock inte höra.

"All I need to know is how much you spend on your mobile phone every month. Is it twenty pounds, thirty pounds, fifty?"
"Um, I’m just the au pair. Could you please call back in a few hours when Mr or Mrs D will be back?"
Tystnad.
"Miss, all I need to know is how much you spend on your mobile phone every month."
Inte ens den dåliga linjen kunde filtrera bort irritationen i hans röst. När alternativet tydligen visade sig stå mellan a) att lägga på luren eller b) svara på hans fråga, valde jag det motvilligt senare. Dels av respekt för familjens eventuella lotterivanor, och dels för att jag inte har någon lust att bli den där au pairen i Aftonbladets sidoartikel som på grund av språkförbistringar tackade nej till 1 miljon i ett telefonlotteri.
Och sedan, mina damer och herrar, följde ett av de få men gyllene tillfällen då man inte behöver ljuga för att irritera någon.
"Well... About three pounds."
Det blev knäpptyst i luren.
"Three pounds?"
Killen skulle antagligen ha låtit mindre förvånad slash irriterad om jag svarat att jag skulle konsultera min vän påskharen bredvid. Men efter en liten stund kom han igen.
"Is there anyone else in the family with a mobile phone? Who spends about thirty pounds or more?"

Enough is enough. För vad som antagligen var fjärde men kändes som tionde gången upplyste jag honom – utan varken det minsta "sorry", "please" eller "thank you" - att jag bara är au pairen, jag har ingen aning om vad nån annan i familjen har för telefonräkningar och att jag kom hit för några dagar sedan (ibland är det bara så skönt att kunna dra fram det kortet - "I are Swedish, doesn’t understand").

Killen var INTE glad när det stod klart för honom att han hade två val – att lägga på eller bli pålagd. I en extremt kort ton tackade han för min tid och växlade sedan från Mr Hyde till Dr Jekyll-mode med ett övercheerful "goodbye". 

Jag har fortfarande inte någon aning om vad egentligen han ville. Och eftersom varken Mr eller Mrs D har efterlyst en kameratelefon, eller pratat om en mystisk man som smyger runt huset, antar jag att det för tillfället är rätt lugnt.  

Fast å andra sidan. 

Vem vet? Han kan ju ha varit en missförstådd afrikansk prins som bara ville låna mitt kontonummer för att föra över 100 miljoner dollar och som tack för generositeten ge mig 10%. Attans. Om han ringer igen i dag kanske jag inte ska lägga på.