Etapp 1: SJ, SJ gamle vän
Eftersom det tidiga tåget mot Stockholm var det enda som passade mitt flyg, fick jag vackert kliva upp strax efter klockan fem på morgonen, efter mindre än fyra timmars sömn. Trots att jag varit uppe till över ett och packat det sista blev det ändå lite packning i sista minuten innan vi gav oss iväg mot tågstationen.  

Det kändes lite konstigt att säga hejdå innan tåget gick, men det gick "bättre" än jag trott - kanske för att jag inte riktigt förstått vidden av vad jag höll på att göra. Tågresan i sig gick utan anmärkning - ingen ersättningsbuss i sikte. Tåget var smockfullt från start och jag var väldigt tacksam för min sittplatsbiljett. Med Christian Kjellvander i öronen (som jag brukar sova till på tåg, bussar, flygplan...) somnade jag nån gång efter att vi passerat Färnäs och vaknade i Borlänge. Jag tittade sedan på ett inspelat avsnitt av "Kommissarie Lynley" på datorn tills tåget anlände i Uppsala. 

Mormor och morfar hämtade mig på stationen. Vi åkte hem till dem ett tag för lunch, en tupplur och en fungerande våg. Redan tidigt på morgonen då jag försökte rubba väskorna hade jag börjat ana att det inte var frågan OM jag skulle få lov att betala för övervikten, utan hur mycket. Vägningen hos mormor och morfar bekräftade detta - med råge. Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt vägde handbagaget 11 kg istället för tillåtna 8 och resväskan 26 kg istället för 20... 

Light-panik. Åtgärd: att rensa ut ett par böcker, en påse TuttiFrutti-godis, en vattenflaska och två bananer ur bagaget. Resultatet blev ca -2 kg/väska. För att inte behöva göra avkall från mitt gods utformade jag en lömsk plan (mohaha) som gick ut på att gömma en påse tunga saker ur handbagaget hos mormor medan jag checkade in bagaget. 

Etapp 2: Jag är inte rädd, jag kan flyga
Incheckningen på Arlanda tog max 10 minuter. Vid incheckningsdisken hivade morfar och jag upp min överviktiga resväska på bandet, och jag gjorde mitt bästa för att se söt och självsäker ut för att distrahera incheckningsnissen från siffrorna 24,8 på vågen. Allt detta betraktades på avstånd av medbrottslingen mormor, utrustad med en Designtorget-påse innehållande ett par kilos undangömt resgods. 

Sannolikt mer på grund av att planet var överbokat än min lömska plan, brydde sig inte incheckningsnissen överhuvudtaget om mitt bagage. Eftersom inte alla passagerare skulle komma med planet erbjöd de mig 300 euro för att ta ett senare flyg, med byte i Oslo. Efter att ha övervägt förslaget i ca 0,0 sekunder avböjde jag. 

Efter att ha packat ned mitt undangömda bagaget, sorterat ut vätskorna i handbagaget, växlat pengar på Forex, vinkat av mormor och morfar och passerat genom säkerhetskontrollen gav jag mig av mot gate F63. Har någon hört talas om gate F63? Inte jag, tills igår. Antagligen beror det på att det ligger så långt borta att ingen återvänt för att berätta om det. 

Från säkerhetskontrollen, genom salen för de "vanliga" 1-10 gaterna, sedan genom en extremt lång grå korridor, ut i en mindre hall där jag handlade en Pressbyråpåse full med nödvändigheter – plåster, klädroller, tidning, Evian-vatten, godis, choklad - sen genom en Taxfree-shoppinggata, via en till lång grå korridor, ut i en slags flygel med butiker som såg ut att vara under ombyggnad, genom en tom väntsal till passkontrollen, upp för en rulltrappa, vänster genom avlång gata kantad av kaféer mm till, mina damer och herrar, gate F63. Vid det här laget var jag trött nog att inte ens bry mig om att finlandssvenskan i fiket bredvid gaten krävde över 80 kr för juice och en liten smörgås med okänt innehåll (troligen skinka, något som en gång kan ha varit ost och en oidentifierad röd röra). 

Planet var, som incheckningsnissen antytt, överfullt. Min plats – den enda plats jag brydde mig om vid det laget - var vid fönstret och, naturligtvis, vid vingen. Jag tror det är en konspiration, jag hamnar alltid vid vingarna. Under starten studerade jag tidigare nämnda vinge, bara för att konstatera att den var full av mycket tydliga fotavtryck. Innan jag fördjupat mig i vilka slutsatser som kunde dras av detta, stoppade jag in hörlurarna igen och somnade till Christian Kjellvanders duett med flygplansmotorn. Jag vaknade inte på riktigt förrän två timmar senare när planet flög in över de första remsorna engelsk mark. 

En stund senare började vi inflygningen mot Heathrow. Medan planet cirkulerade i luften i väntan på att få landa erbjöds en häftig utsikt över ett upplyst London i eftermiddagsmörkret. Det var en härlig känsla att blicka ut över Themsen, London Eye, London Bridge, Towern och andra landmärken jag kunde identifiera.  

Etapp 3: Och nu då?
Väl nere på marken igen – tack och lov skonade från applåder vid landningen i sann charterreseanda – tog jag sikte på en svensk småbarnsfamilj som jag skuggade genom flygplatsen, passkontrollen och till rätt bagageband. Så här är det: så fort jag hamnar vid ett bagageband i väntan på bagaget förvandlas alla omkring mig till ondskefulla potentiella väsktjuvar som bara vill en enda sak – att komma åt min väska. Jag blir inte lugn om jag inte får stå i närheten av "utskicksluckan" och denna gång - när en stor del av mitt liv var nerpackat i väskan - var inget undantag. 

Efter en kvart eller så kunde jag norpa min väska från bandet innan någon annan hann fram. Lättad över mitt kap flyttade jag nu över nervositeten till hur jag skulle hitta familjen. Jag och bagagevagnen, som envist strävade mot höger, rullade förbi tullen och ut i ankomsthallen. 

Det tog max 15 sekunder att hitta familjen. I början av ankomsthallen stod Mr D med mitt namn på en lapp och bredvid sig hade han en söt liten rödhårig tjej i vinröd skoluniform, som genast började prata med mig (tjejen alltså, inte skoluniformen). Lättad över att ha hittat rätt följde jag dem – fråga inte hur vi gick - till garaget där deras Mercedes stod parkerad. Mr D manövrerade oss genom rusningstrafiken på väg från Heathrow medan jag var för trött för att ens registrera det faktum att vi körde på fel sida av vägen. 

"Hemma" tog Mrs D emot med öppna armar. Hon serverade något att dricka, småpratade och visade mig sedan runt i huset, ett tvåvåningshus inrett i ljusa färger (mycket vitt, ljusgult och beige). Mitt rum består för övrigt av ljusgula väggar, en stor garderob + byrå, en dubbelsäng, två sängbord, fönster ut mot den stora trädgården och ett fräscht badrum med toalett och dusch. Det är fint (otroligt fint om man tänker hur ett engelskt gästrum skulle kunna se ut). Jag lovar att visa bilder på det och resten av huset senare. 

Efter att ha packat upp lite bjöd de på middag, under vilket intrycket av hur trevliga de verkade förstärktes. Alla tre verkar lättsamma, glada och omtänksamma. Naturligtvis kan detta bara vara en fasad och senare kanske de visar sig vara Hannibal Lecters elaka släktingar. Men jag vet inte hur många gånger de upprepade att jag skulle känna mig hemma, att jag fick röra mig fritt i huset och att de förstod att det var omtumlande i början. De hade ritat kartor, förprogrammerat en mobil till mig, registrerat en användare åt mig på datorn, gjort i ordning en korg med hudvårdsprodukter mm i mitt badrum som jag kunde tänkas behöva... Det kändes verkligen bra. Mr och Mrs D (som jag kallar vid förnamn i verkligheten) verkade glada över presenten de fick, en svensk kokbok titulerad något så fantasifullt som Swedish cooking, och Ni (tjejen) blev jätteglad över den engelska Mio min Mio hon fick. Vi bestämde att vi ska läsa den tillsammans om kvällarna. Hon verkar ha adopterat mig ganska omedelbart och jag hoppas att vi kommer att komma bra överens.  

Efter en snabb dusch somnade jag vid tio-tiden engelsk tid, full av intryck och totalt utmattad efter allt resande. Inte förrän i morse insåg jag att jag till och med glömt att borsta tänderna.