Jag hatar det. Grammatik alltså. (Alla tillsammans med förskolelärarröst: "Hata är ett starkt ord"). So be it. Jag avskyr det. Har alltid gjort och kommer troligen alltid att göra, utan hjälp från någon personlighetsförändrande sjukdom. Efter ett idogt hjärntvättande som påbörjades redan på lågstadiet är verb, adjektiv och substantiv är ungefär så långt jag kommer. Om någon satte en pistol mot mitt huvud och bad mig hosta fram exempel på konjunktionalis eller presensparticip skulle pärleporten vara nästa hållplats för min del.

Har ni någonsin träffat på en människa som faktiskt tycker om grammatik? (Detta naturligtvis undantaget släktet svenskalärare, som inte räknas. De personer som gick i min gymnasieklass kan intyga att svenskalärare i regel inte riktigt är som de andra indianerna i reservatet). Har ni själva någon gång vaknat på morgonen och känt ett brinnande behov av att läsa på lite om anföringsverb eller subjunktioner? (Om så är fallet är du antagligen a) svenskalärare och/eller b) i behov av professionell hjälp, under rubriken "Psykologer" i Gula Sidorna finns det säkert någon trevlig människa som kan ställa upp).

Jag vet inte hur många gånger jag har hört frasen "Om man inte är barn och ska lära sig ett språk behöver kunna de grammatiska reglerna", senast idag från engelskaklassens pigga Mr KnowItAll. Svar: Nej, det behöver man inte alls. Om detta var lag skulle den här bloggen inte finnas, eftersom jag inte skulle kunna engelska och antagligen därför inte vara i England. Jag är ledsen, det där med grammatikens nödvändighet måste vara något man indoktrinerar eleverna på lärarhögskolan (hur kan man annars förklara att lärarutbildningen är runt 4 år lång?). Visst, grammatikregler kan säkert underlätta inlärningen för vissa, men jag tror också att det för andra kan ha en rakt motsatt verkan. Om fler vågade ifrågasätta våra självklara regler generellt och inte bara vara så nöjda med att rätta sig in i ledet "för att det är så" tror jag att världen på många sätt skulle vara ett bättre ställe.

Jag bryr mig inte om grammatik, helt enkelt. De som känner mig vet att jag är konstruerad så att jag ofta slår bakut när människor försöker tvinga mig att göra saker jag inte är intresserad av och de inte kan ge en bra förklaring på frågan "Varför?". Trots att jag älskar ord - både att läsa och skriva dem - har ingen någonsin kunnat övertala mig nödvändigheten av att, så att säga, sätta ord på orden. Och tänk er, på något underligt sätt lyckas jag leva ett givande och intressant liv utan att kunna plocka ut alla satsdelar i en mening.

Tack och lov är min nuvarande engelskalärare en väldigt sympatisk och förstående liten tant. Hon är alldeles fascineeerad av att jag inte kan några som helst grammatiska regler men ändå pratar så bra engelska. Under dagens lektion roade hon sig i flera minuter med att kasta ur sig grammatiska begrepp för att dubbelkolla att jag inte egentligen är ett litet grammatiskt geni in disguise. Jag skakade artigt på huvudet åt allt hon sa (även åt de få begrepp som jag faktiskt känner till bara för att inte göra henne besviken). Hon ooade och aade sig ett tag och fick mig sedan att lova att jag INTE skulle lära mig någon grammatik (!!!) och strunta i alla grammatikpapper hon gav klassen, eftersom hon ansåg att allt annat bara skulle försämra min engelska. Now that's what I’m talking about!

Den enda grammatik jag stött på och övervägt att lära mig denna. Kolla särskilt in de "speciella" verbformerna allra längst ned på sidan - om du är någorlunda lik mig kommer du inte att ångra dig.