För ett tag sedan skickade au pair-argenturen ut mail om en utflykt till Greenwich, en och en halv timmes båtresa från centrala London, vilket varken imponerade på mig eller Lena. Förutom att det var orimligt dyrt är tanken på att vallas runt med 298 andra au pairer av en virrig tant i psykedelisk klänning nog för att få vem som helst att överväga att hoppa i Themsen.

Övertygade om att vi på egen hand kunde göra samma resa - fast bättre - bestämde jag och Lena igår oss för att åka till Greenwich. Sagt och gjort. Efter lite irrande runt Waterloo på morgonkvisten hittade vi Embankment båthållplatsen och lyckades - efter att ha övervägt att utöva våra självförsvarskunskaper mot fem virriga norska tanter före oss i kön - köpa biljetter till Greenwich för hälften av det au pair-argenturen menade att det skulle kosta.

Vädret var perfekt - 22-24 grader varmt och soldis/solsken. Vi hade turen att få bra sittplatser längst upp på båten och en bra guide, som underhöll medan vi tuffade ned för Themsen förbi landmärken som Big Ben, London Eye, Towern, Tower Bridge, The Globe m.m.

I Greenwich vandrade vi upp till tidsmeridianen och tog obligatoriska foton med en fot i öst och en i väst. I parken nedanför (se bild) slog vi oss ned i gröngräset ett tag, solade och åt vår medhavda lunch. Innan vi åkte tillbaka igen strosade vi runt på Greenwich Market, åt glass och skrattade åt/fascinerades av det allehanda skräp som fanns till salu.

Båtresan tillbaka var ingen höjdare. Båten var skräpig, luktade konstigt och den hade inget öppet tak - man satt inne i ett kvavt utrymme på små plaststolar som måste ha designats av en riktigt sadist. Förutom ryggont var en biverkning av detta att Lena i princip hade den lilla japanska gubben framför i knäet hela resan.

Tillbaka inne i centrala London jagade vi pashmina-sjalar på Oxford Street, ett ställe vi båda börjar ogilla mer och mer. Där var det stekhett och så fullt med folk att vi inte ens brydde oss om att gå in i någon butik. När vi fått våra pashminor tänkte vi unna oss lite efterrätt på en pub jag gillar där i krokarna, men den var naturligtvis också överfull. Hälften svenskar, hu och ve.

Till slut gav vi upp och åkte vi till South Bank istället, där vi råkade på ett mysigt fik alldeles vid Blackfriars Bridge. Där satt vi ett bra tag vid ett bord utomhus, pratade om livet, spanade på allt folk som gick förbi och försökte avgöra om de kom från den orangesprakande Hollands-festivalen eller "Lesbian&Gay filmfestival". Invirade i våra pashminor när det började dra kallt från Themsen enades vi om att London, trots sina brister, kan vara en riktigt mysig stad.

Genom en serie slumpar hamnade jag i morse på YouTube och ett klipp från barnprogrammet Joelbitar. Ni vet, programmet med inledningslåten alla 80-talister minns ("Kommer du ihåg...") om den lilla killen Joel med Downs Syndrom. Att Joel inte var som alla andra barn förstod jag dock först flera år efter att serien sänts då någon förklarade det.

Upprymd över återseendet med Joel började jag i alla fall på måfå att söka igenom YouTube efter andra SVT-barnprogram som jag sedan länge trott varit utdöda. Och gissa om det fanns saker att hämta!

Pingu. Visserligen sänds fortfarande kära Pingu, men i en moderniserad, "upphottad" version där den karaktäristiska "mip-mip"-sången som gjorde halva programmet är borttagen. Bland horder av textade skämtversioner av Pingu på YouTube där ett antal obscena ord i rad tydligen ska vara hysteriskt roligt, lyckades jag hitta detta enda original.

Trasdockorna. 9 av 10 personer från min generation lyser upp och börjar nynna temalåten när Trasdockorna nämns. Tyvärr kunde jag inte hitta något helt avsnitt utan bara Trasdockorna-låten i andra sammanhang. Men enbart låten är god nog.

Björnes Magasin. Personligen har jag fortfarande inte förlåtit och kommer troligen aldrig förlåta SVT för att de bytte ut Björne. Björne som, tillsammans med Bamse, var min barndomshjälte. Så här i efterhand inser jag att Björne både kunde vara lite småelak och faktiskt halvfräck ibland, t.ex. i den underbara låten Skäll Inte På Hugo, fast det gör ju honom bara ännu charmigare!

Pippi Pelikan. Senast jag såg Pippi Pelikan på tv var i början av 1990-talet. Det här klippet bevisar på så många olika nivåer att vissa saker blir inte bättre med åren.

Tummen. Ni minns väl Tummen?

Barney. Om ni frågar mina nära kanske de kan dra sig till minnes någon av de gånger jag tjatat om Barney. Jag har nämligen länge haft en något otydlig minnesbild av en tecknad, grårufsig hund med en liten mus som bästa kompis. Ingen jag pratat med kommer dock ihåg Barney och flera har lite diskret antytt att Barney kanske inte fanns på Bolibompa utan i mitt huvud. Men idag kom så dagen då jag - och Barney - fick upprättelse. Skåda världen, Barney lever!

Hajk. Bengt Alsterlind. Mannen, myten, legenden.

Tippen. Sommaren 1994 inpräntades i mig de ord jag troligen kommer bära med mig till min hädangång: "Ingenting försvinner, allt finns kvar".

Sunes Jul. En sann klassiker och en av de bästa julkalendrarna någonsin. Peter Haber är klockren som pappa Rudolf.

Sagostunden. *nynnar*

Babar. Jag har fortfarande hål i min barndom efter det Celeste-gosedjur jag så gärna ville ha men aldrig fick.

Täppas. Som liten tyckte jag verkligen om Täppas program. Idag har jag dock svårt att tycka att det är helt friskt för en vuxen man att behandla röda badankor som personer, mata en plastko med krukväxter och höra krokusar som skvallrar på en.

Ja ni. Med bakgrund mot allt detta får man nog se det som att min generation klarat sig riktigt bra ändå. Chipp, chipp!

När jag kom tillbaka igår från en heldag i Wimbledon upptäckte jag att jag inte var ensam hemma, vilket jag förväntat mig. Tvärtom var hela köket fullt av gäster - små, svarta, sexbenta gäster som myllrade likt ambulerande råttlortar över bord, bänkar, stolar, golv.

Myror.

Jag vet inte vad ni tycker om dem men jag är inget fan. Utomhus tolererar jag deras existens men kommer de in kan jag inte se det annat än som regelrätt krig. Mrs D har nämnt att de har problem med myror ibland och tidigare i år vet jag att myrorna gjort vissa intagningsförsök, som alla på okända sätt avstyrts i ett tidigt skede.

Nu var dock myrorna tillbaka och det med besked. Efter vissa efterforskningar kunde jag konstatera att de tagit sig in vid verandadörren och sedan upprättat en egen hårt trafikerad M25:a längsmed väggen, förbi tv:n och soffan, via den lilla köksön och därefter upp på köksbänkarna. Medan jag stod och sköljde bort myror från frukten i fruktskålen försökte jag bestämma mig för om jag var imponerad eller bara äcklad av deras företagsamhet.

Jag presenterade situationen för Mrs D när hon kom hem och inte helt oväntat grep hon genast till handling. Efter ett par minuter kom hon ut ur garaget med en mystisk skunkluktande sprayflaska i högsta hugg som hon sprayade ned halva köket med. Med tanke på att jag lever i en nation som bland annat anser att soptunnor är fullgoda batteriboxar undvek jag för säkerhetsskull att ta alltför djupa andetag medan utrotningen pågick.

När Mrs D äntligen var färdig och jag tyckte mig se små gröna giftmoln sväva runt i köket konstaterade hon att så fort tillfälle gavs skulle det inhandlas "ant traps". I mitt huvud fick jag genast en tydlig bild av små råttfällor i miniatyr placerade runt en myrstack, vilket kändes både opraktiskt och rätt dumt.

Nej, om jag förstod Mrs D rätt - och jag hoppas nästan att jag inte gjorde det - är dessa "ant traps" något slags medel man placerar ut och som myrorna sedan tar med sig tillbaka till myrstacken, varpå hela stacken dör. Okej, jag gillar inte myror, men jag är trots allt gammal Mulleskola-deltagare och delar av mig finner tanken djupt störande. Myrr - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Lördagen gick i shoppingens tecken. Lena och jag började vår jakt på Oxford Street, som efter ett par timmar kunde summeras med varmt (+23), trångt (en smärtsam försmak av London i sommar), skoskav (Lena) och två enfärgade t-shirts (jag). Något missnöjda men med pengarna i behåll åkte vi till Knightsbridge. När hungern gjorde sig påmind begav vi oss till pizzerian på Harrods, som enligt rykte ska ha Londons godaste pizza. Det må mycket väl vara sant, men en kö motsvarande Kinesiska muren i längd och priser som började på 200 kronor hade dock en avskräckade verkan på oss. Vi åkte hem till mig istället och lät Mr D bjuda på indisk take out-mat. Vem har påstått att vi inte är ekonomiska?

Igår var det London Maraton, vilket fick mig och Lena att överväga att hålla oss utanför smeten. Men vi kom till slut fram till att inte låta några tiotusen svettiga joggare avskräcka oss, så vi åkte in runt lunchtid och spenderade hela dagen i Hyde Park. Förutom att äta glass och skratta rått åt turisterna som köpte varmkorv för 50 kr styck strövade vi mest runt och tittade på folk. Som överallt annars i London finns det så många intressanta människor. Och jag menar det verkligen. Ghetto-killar med tubformade bergsprängare i bärsele (!) som dansade i takt på inlines; galna barn som löpte amok vid prinsessan Dianas minnesmonument; familjen Osbourne-look alikes; gay-par som grälade om sin hund; grupper av beniga svenska maratonlöpare; överviktiga engelskor i barnkläder... Det är som internet i miniatyr, det finns någonting för alla.

Trädmänniskorna springer fortfarande runt i vår trädgård och sågar ned allt trädliknande de kommer åt. Mrs D är djupt upprörd över att grannen tagit ned så många träd i sin trädgård, eftersom det innebär att det blir en väldig insyn mellan trädgårdarna ("I don't want to know what they're doing, thankyouverymuch!") och Mr D bara småler åt henne och skakar på huvudet. Jag föreslog på skämt för Mrs D att hon kunde svara genom plantera ännu högre träd på vår sida, men att döma av hennes ansiktsuttryck uppfattade hon inte det som ett skämt så mycket som en möjlighet...

Blogg.se har betett sig minst sagt skumt den senaste - vad blir det, veckan? Förutom att vägra logga in mig ett antal gånger och poppa upp synnerligen udda felmeddelanden har jag inte kunnat lämna kommentarer på någon blogg, sidorna har sett konstiga ut och nu har ett inlägg jag skrev igår försvunnit! Naturligtvis var det just ett inlägg jag skrev direkt på datorn och inte har någon annanstans. Men det är väl vad man får när man försöker "lita på systemet" och inte tar back-up kopior.

Vet ni vad? Åt helsike med att lita på saker och ting. Jag ÄR paranoid, skeptisk och jag litar inte på att omgivningen gör det den ska. När någon säger att de ska ringa upp mig senare i veckan funderar jag redan på när jag själv ska behöva ringa tillbaka. Jag ställer två klockor på morgonen när jag ska någonstans viktigt ifall en av dem inte skulle ringa. När (vissa) människor säger att de ska utföra någonting, absolut, ställer jag mig på förhand in på att de inte kommer göra det och får på så sätt en trevlig överraskning om det faktiskt skulle genomföras. Jag korrekturläser mail flera gånger för att försäkra mig om att jag inte gjort syftningsfel eller någon pinsam felstavning av "hitta". Jag tror stenhårt på ordspråket "vill du ha något gjort får du göra det själv". Det funkar toppen för mig och banne mig om jag inte fått bevis gång på gång för att det är det bästa.

Med det ur systemet kan jag förvånat meddela att en traktor med lyftkran samt gigantiskt släp just parkerade framför vårt hus och tre människor utrustade med motorsågar och krattor vandrar runt i vår trädgård. En sak är säker: jag släppte inte in dem dit. Vore det inte för de oskyldiga krattorna skulle jag vara riktigt orolig, fast de kanske bara är en undanmanöver för att vagga in folk i falsk trygghet. Det börjar nog bli länge att kolla BBC för att försäkra mig om att förklaringen till detta är grannens renoveringsarbete och inte att tre galna traktorburna engelsmän är på motorsågsmassakerturné i Surrey-området...

Tack och lov för att solen skiner. Jag har lovat Ni att vi ska på picknick idag och hon är så inställd på det att störtskurar knappast varit nog för att hindra henne. Tanken är att vi ska åka efter att hon gjort klart sin påsklovsläxa om golf (!), vilket innebär att jag undvikit att svara frågan om picknicken är lunch eller middag. Jag har lovat att göra pannkakor som vi ska ta med, så när äggkris uppstod i går kväll fick Mr D vackert ge sig ut i mörkret på ägginhandlingsuppdrag. Tack Tesco 24/7!

Tyvärr finns det inte mycket till park här i stan. Kanalen är mysig att gå längsmed, men den lämpar sig knappast att ha picknick vid, såvida inte blötmark, lera och surrande elstationer är ens preferens. De största grönområdena här är ett par gigantiska fotbollsplaner som under helgerna myllrar av småpojkar i olika storlekar. Även om jag inte visste allt vad det innebär (en dag stod t.ex. två pappor med barn och kissade genom stängslet ut på den angränsande gångvägen när jag gick förbi) och även om vi faktiskt tog oss in dit är det under min värdighet att picknicka på en fotbollsplan.

Så det får bli tåget härifrån för vår del. Guildford eller Woking, jag har inte bestämt mig. Lena och jag hittade en jättemysig park i Guildford i söndags, där vi pratade bort nån timme i skuggan på en bänk (och blev uppvaktade av ett gäng killar som rodde förbi i en eka och sjöng "Ain't no stopping us now" för oss). Parken i Woking har jag varit vid men är inte säker på att jag hittar till, dessutom var den inte alls lika fin.

Det negativa med Guildford är att det är längre bort och vi måste antagligen byta tåg för att komma dit. En mindre lockande tanke när jag igår upptäckte att familjens picknickkorg är jätte, jätte, jättestor. Stor resväska-stor. Utan problem skulle man få in ett mindre trädgårdsbord + tillhörande stolar däri och ändå ha utrymme att smuggla med grannens olagligt importerade byggarbetare. Dessutom är korgen/väskan/containern gjord av flätad rotting och knarrar bara man tittar på den - whoopededoda.

Nu är det bäst att jag ser till att min lilla protegé gör sina läxor och inte någon av de andra miljontals otroligt intressanta saker som inte helt osannolikt kommit emellan på väg dit. Säg ett tv-program, en hungrig tamagochi, en hjärnskakad geting, en Supermario, en Dr Who-tidning, en studsmatta, några myror nedanför studsmattan, en spännande fläck på badrumsspegeln... Idag har jag i alla fall två trumf på handen som jag friskt kan och kommer att utnyttja som utpressning/hot/morot - picknick och pannkakor.

Precis när jag var säker på att jag börjat skymta Nangijala släppte febern plötsligt taget om mig. I morse vaknade jag helt normaltempererad under det tjockaste täcket, utvilad efter 11 timmars oavbruten sömn. Hostan och det halsonda verkar inte riktigt redo att säga adjö och fem vindruvor är fortfarande en mättande lunch, men min värsta fiende tycks ha gjort reträtt. Jag har tillbringat hela dagen tablettfri och mår helt okej - riktigt bra jämfört med tidigare. Jag misstänker att en stor del av förklaringen är en kombination av Benylin och tanken på att utsättas för engelsk läkarvetenskap.

I min nyfunna pigghet vågade jag mig för första gången sedan hitkomsten utanför huset på en promenad. Och till min förvåning upptäckte jag att medan jag legat hemma och yrat har våren, nej, sommaren fullkomligen exploderat! Jag fick snudd på lov att nypa mig själv för att vara säker på att jag inte egentligen låg kvar i sängen med feberfrossa och hallucinerade ihop alltsammans.

Solen strålande, det var +24 grader varmt och behagligt vindstilla utan att vara kvalmigt. Alla träd här är fulla av löv; trädgårdarna lummiga av grönska och fulla av utslagna blommor i alla färger: gräsklipparna puttrar hemtrevligt i området; körsbärsträden är nedtyngda av blom och de engelska gubbarna kör sina bilar nedcabbade. Vilken kontrast det är att komma hit från Sveriges nollgradigtsnålblåstvinterjackavinterskorslasksnögråttgråttgrått kan jag inte ens börja beskriva.

Middagsbjudning står på schemat ikväll. Mr och Mrs D hade följande, rätt underhållande, diskussion i köket tidigare.
"I put one bottle of wine in the fridge." (Mrs D)
"That won't be enough dear." (Mr D)
"But there's a bottle of champagne in there as well."
"Well, that still won't be enough."
"One of them is driving."
"It still won't be enough."
"And I'm not drinking."
"It won't be enough."
"But I'm not having any."
"Yeah, sure. We need more, dear."
"I'm serious."
"It won't be enough."
"You know, I almost haven't had anything to drink this week. Meg and I barely split a bottle between us!"
"You will be the one begging me to open a second bottle."
"No I won't!"
"Yes you will dear, and then you'll be giving me grief about the fact that it's not cold."
"Well." Tystnad. "You better put another bottle in the fridge then."

Gå in på www.ladbrokes.co.uk för att delta i vadslagningen. I skrivande stund ger en vinfri Mrs D uppskattningsvis 45 gånger pengarna tillbaka.

Jag vaknade igår morse med feber och känslan av att någon dragit ett rivjärn genom min hals. Ha. Fucking. Ha. Jag brukar inte vara sjuk särskilt ofta och när det sker har jag ytterst sällan feber, så jag tyckte det var ett ytterst illa valt tillfälle när jag hade en hel dags resande framför mig.

Tack och lov uppförde sig SJ. Tre avsnitt av Heroes och en helflummig, generad tågvärd med "Ny på jobbet" skrivet över hela ansiktet var nog för att underhålla mig hela vägen ned till Uppsala. Där hämtade mormor och morfar och jag tillbringade några timmar med dem, innan de skjutsade upp mig till Arlanda.

När jag checkat in mitt bagage och gått genom första passkontrollen hamnade jag hos en blond nippertippa vid säkerhetskontrollen. Jisses! Om hon vinner priset för Månadens Anställd är det inte för sitt trevliga bemötade.
"Är det där din väska?" Ja, jag lade upp den på bandet framför dig för en sekund sedan.
"Öh - kan du öppna datorn?" Hemskt gärna, jag skulle ju inte vilja att någon av dina naglar kom till skada.
"Men - lägg jackan här, då." Naturligtvis, ers höghet.
Jag lovar, jag och febern var bara en tanke på Tomas DiLeva från att svara något ytterst opassande. Biyatch.

Arlanda var okaraktäristiskt lugnt. Jag tog en fika medan jag väntade på att gaten skulle öppna. Planet var inte mer än halvfullt så vi lyckades faktiskt komma iväg i tid, hör och häpna. Om jag måste nämna en bra sak med SAS är det att de har gratis tidningar ombord. Jag plockade på mig både Aftonbladet, Expressen, DN och Dagens Industri. Det är ett utmärkt sätt att fördriva någon timme ombord, även om jag bara förstår hälften av det som står i DI så antar jag att det tillsammans med min svarta kavaj boostar min image.

Bredvid mig hade jag en speedad affärsman av släktet Lindingö Sapiens som plockade upp sin minidator samma sekund som säkerhetsbältesskylten släckts. Tydligen var det han gjorde viktigt nog för berättiga ett skydd för skärmen som hindrade andra från att se vad han höll på med, men han själv inte viktig nog att flyga Business Class. Framför mig satt ytterligare ett praktexemplar av samma art som kraftigt inkräktade på mitt lebensraum under sina försök att utöva sporten "ligga raklång i en flygplansstol".

Själv knaprade jag Ibumetin som Non stop och mådde allmänt kasst. Luften var ömsom för kvav och ömsom för kall. Inte kunde jag somna heller, inte ens med Christian Kjellvander i öronen - mitt eget receptfria sömnmedel som hittills aldrig svikit mig.

Halvvägs in i flygningen började kaptenen sluddra i högtalarsystemet. "Det här är er kapten... Vi flyger just nu, öh, en sydostligare rutt än vanligt." Paus. "Över Köpenhamn... och Danmark. Vädret är bra. I London är det inga moln men lite vindar. Hm... Beräknad landningstid... öh..." Tystnad. "... enligt schema. Ja. Kanske lite tidigare. Fast... det kan vara mycket trafik på Heathrow. Brukar vara det. Så vi kan bli lite sena."

Jag tryckte in hörlurarna ännu längre in i öronen, vred upp volymen och gjorde under resten av flygningen mitt bästa för att stänga ute de påträngande bilderna från en dokumentär om fulla piloter jag såg för några år sedan.

Full pilot eller inte så landade vi i alla fall på idealtid. Min väska var tredje väskan ut, praise the Lord. Mr D och Ni väntade redan vid utgången till terminalen och jag fick ett mycket varmt mottagande av min lilla skyddsling. Hon gav mig två stora kramar och fattade sedan beslutsamt min hand medan jag fick alla detaljer om hennes påsklov och Mr D fick äran att navigera den motsträviga bagagekärran.

Väl hemma stupade jag i säng, nästan ovanpå ett gigantiskt påskägg i choklad en snäll påskhare lagt vid min huvudkudde. Jag, febern och vår nya vän hostan kröp till sängs alla tre och tillbringade sedan en helt underbar natt tillsammans.

... eller åtminstone packad och klar. Jag känner mig inte direkt superladdad för en hel dags resande. Först ett antal timmar med SJ - och vi vet ju alla alltför väl hur det kan sluta - sedan SAS, som just nu gör sitt bästa för att på alla tänkbara sätt krångla till min online incheckning. *suck* Jag försöker boka sittplats, men SAS verkar sedan sist ha avskaffat alla rader innan rad 14 och dessutom plockat bort alla säten i vänster rad mellan rad 19-33. Det vette sjutton vad de har tänkt förvara där, kanske är utrymmet reserverat för brunbjörnar på väg till London Zoo eller något annat logiskt.

Egentligen bär det mig emot lite att boka sittplatsen själv. Det känns lite som att motarbeta ödet och dessutom har jag bara mig själv att skylla ifall planet skulle störta. Men vad sjutton, lite får man väl offra för att få bra utsikt. Dessutom är det väl non stop i 80 000 år eller någon liknande absurd tidsperiod man ska flyga för att vara med om en krasch och risken för död efter att ha snubblat på en medpassagerare borde vara betydligt större.

Skönt ska det bli när jag och förhoppningsvis också väskan landar i morgon kväll vid halv tio - halv elva svensk tid. Visst har jag saknat London - utbudet i närmaste storstaden Borlänge är helt enkelt inte samma sak. Dessutom mailade Mrs D idag och försäkrade att "The whole house is over-run with Easter eggs, so Ni will need plenty of help to eat them when you get back here!!!" Bara en sådan sak! Och +20 grader känns ju som ett betydligt trevligare alternativ till vinterjacka, nollgradigt och snålblåst. Fast ni ska säkert se att temperaturen sjunker till under nollstrecket och Themsen bottenfryser dagen efter att jag landat, bara för att ödet älskar uttalanden som det jag just gjorde. Men livet är ju ingen sport om man inte utmanar ödet.

Nu ska jag hata SAS lite till (jag har inte bestämt mig för om det står för "Skit Allt Sammans" eller möjligen "Sponsrade Av Satan") och försöka boka min plats bredvid brunbjörnarna. To be continued.

PS. Lena, om allt går på tok får du tänka på att nära vänner inte växer på träd och att det finns folk som inte gör annat än kameror.

Nog märks det allt att man inte är i Kansas anymore. Att gå ner på stan här måste vara så långt från Londons storstadsanonymitet man kan komma. Här springer man alltid ihop med någon man känner - vänner, f.d. klasskamrater, arbetskamrater, grannar, gamla lärare, föräldrars bekanta o.s.v. i förgreningar som spretar iväg åt alla möjliga och omöjliga håll. Men det är väl en del av charmen med en hå- småstad.

Jag hunnit med en del sedan jag kom hem, bland annat ett efterlängtat besök hos "min" frisör, en storstädning av garderoben, ett antal fikasessioner och ett par stora härliga semlor. Riktigt roligt är det träffa vänner och bekanta igen och uppdatera sig med vad som hänt sedan sist. Gossip is a dish best served hot. Även om stan i sig i mångt och mycket är som en tidskapsel hinner det faktiskt hända lite på ett par månader. Några har blivt ihop, några har gjort slut, någon är med barn, någon har varit ute på amorösa eskapader, någon har hamnat i tidningen, någon har flyttat, någon är på väg utomlands på tvivelaktiga äventyr und so weiter.

Mamma och jag åkte en sväng till Borlänge idag och jag var inte imponerad. Modet just nu vore perfekt om jag ville dölja en graviditet eller kände ett behov av att obemärkt smuggla en soffgrupp förbi tullen, men jag skulle gärna vilja veta vem sjutton som passar i de formlösa flermannatälten som hänger från varannan galge i klädbutikerna. Det verkar inte ens som att tandpetarefolket klär i det. Fast modeskapana kan väl alltid lita på den där köpstarka delen av befolkningen som betraktar Ebba fån Sydow med kloner som förmedlare av Den Oklanderliga Sanningen. Ebba som förresten lämnat sitt jobb som chefredaktör på VeckoRevyn för att arbeta med tidningens internetsida - frivilligt, naturligtvis. Jaja, hon är inte sparkad och jag är inte skadeglad.

En lite underlig känsla måste jag ändå säga det är att vara hemma utan att vara hemma. Det känns lite lyxigt faktiskt, för det känns som att jag har det bästa av två världar - dels den där pappa lagar maten och där det växer ljuvlig choklad i varje mataffär, dels den där jag har en världsmetropol 30 minuter bort och där sommaren snudd på klivit över tröskeln. När jag dessutom lyckas leva i förnekelse av livet efter sommaren känns allting snudd på perfekt.

Speaking of which - nu ska jag knapra lite popcorn, dricka påskmust och arbeta stenhårt på det där med förnekelse framför ett avsnitt Desperate Housewives.