Jag tänkte skriva något här, om hösttrötthet och otillräcklighet och känslan av att vilja vara så bra man bara kan utan att veta exakt vem man är, men upptäckte att någon annan redan skrivit ner just det, så jag lånar hennes ord.

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

-- Sen en tid tillbaka, Melissa Horn

Desperation = A Rope Ends It

The Morse Code = Here Come Dots

The Meaning of Life = The fine game of nil

Mother-in-law = Woman Hitler

Efter att (åter) ha hamnat i en äckelfascinerande diskussion om bortglömda människor vars avsaknad av liv endast uppmärksammas när de efter ett par månader börjar droppa ner i grannens vardagsrum, börjar man ju som ensamboende oundvikligen fundera på vad som skulle hända ifall man själv av någon anledning skulle trilla av pinn alldeles allena i sin lägenhet...

...sedan råkar jag låta bli att blogga på 48 timmar och fyra personer hör av sig för att försäkra sig om att jag fortfarande befinner mig på rätt sida ljuset, så från och med idag står den funderingen på Saker-Jag-Oroade-Mig-För-Totalt-I-Onödan-listan.

Växter gör hemmet levande! heter det ofta, men jag tycker det borde tilläggas att det är under förutsättningen att växterna faktiskt lever. Nej, jag är inte särskilt växtintresserad, bortom att jag tycker de är fina att titta på. Vattning betraktar jag inte som någon obligatorisk aktivitet. Kort sagt, när jag köper blommor vet alla att det handlar om palliativ vård.  

Förståndshandikappad som jag är i den botaniska världen, hindrar det inte mig från att tänka irrationella tankar som att skaffa en orkidé. Fem-sexhundra känns dock som en väl saftig summa att betala för att ha ihjäl en fin blomma, särskilt då jag inte dödar dem för kicken utan verkligen blir ledsen när de går hädan.

Hur som snubblade jag förra veckan över fina och billiga orkidéer på Ikea. I vanliga fall skulle jag kanske ha ifrågasatt mitt omdöme, jag kallar alla orkidéer "fina" om de inte väldigt uppenbart gått över till andra sidan, men denna gång hade jag med mig fyra tjejkompisar som jag litar på och alla instämde i lovorden, så det kändes som att jag var on the safe side. Jag hann dock inte mer än att sätta ner blomman i kundvagnen innan alla, från mina vänner till random Ikea-besökare och anställda, började ge mig sina skötselråd.

"Ta den, den har fina rötter, det är viktigt när man planerar om den. Fast den där, där borta, den har fler knoppar. Och så ska du inte ha den i glaskruka, åtminstone inte om du har den i fönstret för då bildas någon gas. Det där med gasen är bara en myt har jag läst, du kan visst ha glaskruka. Men du ska inte ha dem i solen ändå, för de trivs inte där. Jo det gör de, du måste bara vattna dem oftare då. Fast om du inte har dem i fönstret kan du ha dem i glaskruka, då är det lugnt. En halv deciliter vatten i veckan vill orkidéer ha. Sedan om du vill att de ska blomma om måste du..."

Den dag jag skaffar barn ska jag tvärvägra att ta emot råd från omgivningen. På så vis kan jag i alla fall ärligt berätta för ungen att jag förstörde den helt på egen hand.

Bildkälla: Ikea