Bloggkoll.se. Någonstans inom mig finns det en liten, liten röst som gör motstånd mot att så att säga samla alla bloggar under en och samma sida och kolla alla nya inlägg på en gång. Det känns lite... ja, som att fuska. Som att ta sporten ur bloggläsandet, perhaps. Min teori är att rösten som säger det föddes någon gång när jag hade betydligt mer tid och betydligt färre bloggar att följa.

För nu när jag börjat registrera bloggar på bloggkoll-eller-blog-lovin-eller-vem-vet-vad-sidan-faktiskt-heter, ja, då känns det konstigt att jag någonsin levt ett liv utan att ha örnkoll på allas bloggförehavanden. Kontrollfreaket och snokmostern i mig applåderar i kapp. Enda problemet är att jag blir lite vilsen när jag klarar av min bloggscoutning på två minuter och det är ju faktiskt inte ens ett problem. Med all den tid det sparar in kan jag säkert forska fram ett aids-vaccin, tentaplugga mig till full pott eller lära mig spela på Expert-nivån på Guitar Hero. Sannolikt det sistnämnda då.

Så nu har jag alltså koll på bloggarna. Återstår bara att skaffa sig koll på resten.

Ontomtiddåligtväderingenblogglustsnöstormgräddgasquandeguitarherotentaplugglågkonjunktur.

Och det är allt jag har att säga om den saken.

---

Uppdatering sedan sist:

Gräddgasquen. Min bordskavaljer lyckades, inom två minuter att han presenterat sig, att på allvar nämna White Room (som ett i hans tycke lämpligt ställe att fortsätta efterfesten på, då a) de har öppet till 5 på morgonen och b) han naturligtvis var VIP). Inom 10 minuter hade han uttryckt kravet att i framtiden ha en barnflicka för att ta hand om sina barn. Skit i talarna och musiken, jag hade underhållning direkt vid bordet! Att han därtill var stockholmare och hade ett von i namnet var faktiskt övertydligt stereotypt.

Guitar Hero III. Jag är numera fullkomligt övertygad om något jag länge anat - inuti mig bor en riktig rockstjärna. Vem vill bli min vän? :eg:

Julklappar. Ett par klappar till så är det klappat och klart! Höhö. Inte ens 1:a december, erkänn att ni fick lite ångest nu. På grund av den sekretess som råder fram till 24/12 kan jag inte berätta, men jag har ordnat vad som kan vara den bästa julklappen någonsin till en viss person. I kid you not -- den är så genialisk att den förtjänar att avporträtteras bredvid uppslagsordet "genialisk" i ordböckerna.

Skola. Ni fick lov att fråga, va? Tenta nästa tisdag, så naturligtvis är det kaos.

Köttbullar. Vissa studenter lever på nudlar och pasta, jag har morsan Scan att tacka för mitt liv. Vid det här laget skulle jag tippa att åtminstone 40% av min kropp kan spåra sitt ursprung till köttbullar.

Lovar att försöka vara lite mer bloggningsvänlig framöver. Och svara på era kommentarer! Det är helgens projekt. Det, aktivitetsbaserade kalkyler och bemästrandet av en första Guitar Hero-låt på "Hard"-nivån.

Hej bloggen, här var det dött.

Min ursäkt är att jag levt totalt vilt IRL heeela helgen. Jag och kalkylboken alltså, fy sjutton, vad som helst kan hända. Och idag -- blunda nu mamma och pappa -- har det gjorts en ÅRSBUDGET komplett med investeringsbudget, finansieringsbudget, driftskostnads-budget, produktkalkyl, kritisk omsättning, resultaträkning och balansräkning. (Svar: Ja, det enda syftet med att lista dem här är naturligtvis att Få Det Att Låta. Du-uh!). Jag skulle själv vara imponerad beyond belief om jag bara hade en susning om vad vi faktiskt gjort. Vilket bara gör det mer intressant att alla siffror gick ihop efter 7 timmars räknande.

Fråga inte mig.

Nu ska jag läsa ett kapitel om förhållandet mellan resultat och verksamhetsvolym, dubbelkolla seminarieuppgiften inför i morgon, dricka en kopp te och discobowla lite i vardagsrummet med Wii:et och Pink på högsta volym (i mp3-spelaren, som den hänsynsfulla granne jag är). I exakt den ordningen. Not.

Gåta:

 

Svar:

---

Nu ska jag äta hysteriskt mycket kolhydrater och hoppas att den efterföljande sockerkoman beviljar mig förlust av alla minnen av att vi någonsin hörde ordet "organisationsplan". Det kändes bättre den här gången, pfft. Well, tydligen inte för alla inblandade. Jag tänker säga att antingen hatar Gud eller vår mer fysiskt närvarande handledare oss. Alternativet är... det finns fan inget alternativ! Nå. Ont skall med sött fördrivas. Så: socker.

Jag vill ha lite förändring i mitt liv. Nya soffkuddar från Ikea och nytt köksbord can tyvärr only do so much for a girl. Studiebidraget tryter, chokladen är uppäten (oklart av vilken medlem av enkvinnohushållet), dagens kafferanson upprörande överskriden och höstregnet smattrar mot rutorna. Det är väl inte direkt så att jag är missnöjd, nej, men det är Sverige och grå höst och balansräkningar och elräkningar och finanskris och fan och hans moster.

Men jag har lösningen. Jag ska flytta. Hit:


Jag har ju räknat på det här förstår ni, istället för seminarieuppgiften tills i morgon. Om jag sparar hela CSN-bidraget varje månad kommer huset vara mitt om ganska precis 7800 år. Då har jag förstås inte räknat med räntor eller eventuell bidragshöjning, som med CSN:s imponerande anpassningshastighet väl torde komma någonstans då. 7800 år. Plus ett par hundra år för att bekosta renoveringen då.

Mitt återstående CSN-bidrag denna månad räcker till en insats på 0,00000255% av huspriset. Skål!

Är det någon mer som minns barnprogrammet Hagelbäcks matrast? Ni vet den där gubben som målade och kladdade med mat på sin lunchrast. Mina minnen är lite dimmiga eftersom jag inte sett det sedan tidigt 90-tal, men jag minns två saker om det: att ett avsnitt handlade om fattiga riddare och att min pappa aldrig gillade det här programmet, vilket jag under alla dessa år felaktigt antagit var kopplat till att föräldrar inte ska gilla kladdande med mat.

När jag och Sophie igår letade gamla barnprogram på DuTuben hittade vi det här klippet. Och jag vill bara uppmana er alla, SE DET! (Spola fram till 1.20 om ni är otåliga, men se det för gudsskull). Vi satt bara och ömsom gapade, ömsom skrattade, ömsom utbytte förfärade blickar. Vad är det här? Vem kommer på något sådant här? Och vem i helskotta säger "skitbra idé, det här är precis vad Sveriges barn behöver"? Ordet "stört" har fått en ny innebörd.

Trots ledighet idag var jag i skolan klockan åtta i morse. Det är inte sunt beteende någonstans, jag vet, men speciella omständigheter krävde det. Klockan 10 idag släpptes nämligen biljetterna till Gräddgasquen 22 november (gasque = en slags bal-men-inte-riktigt-bal-fast-typ-ändå med sittning), som arrangeras för ekonomer från Uppsala, Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm; därav "grädd"-prefixet. Att påstå att biljetterna är eftertraktade är en underdrift -- när vi kom dit klockan åtta var det redan kö.

Ju närmare klockan blev 10, desto större blev kaoset. Kön skulle ledas om på två ställen för den fick inte blockera utrymningsvägar; folk trängde sig; folk skrek på folk som trängde sig; folk förnekade att de trängt sig... Ett par gånger var det ren upploppsstämning. Kaos, värme och inget leende ansikte någonstans. Galet! Och samtidigt så fascinerande hur människor kan agera under stress och press. När vi kom fram var 80 av 130 tjejbiljetter sålda och med tanke på den uppretade massan bakom oss, är jag glad att inte var den som behövde uttala orden biljetterna är slut. Tveksamt om man överlever något sådant.

Sen på vägen hem träffade jag Jehovas vittnen utanför Konsum. Jag kan nog lugnt säga att jag fått min dos mänsklig galenskap idag.

Det sägs, uteslutande av människor som själva gjort det, att man ska testa att bo i studentkorridor en gång i sitt liv. För min del vet jag redan hur det skulle gå, och det är på ett av två sätt. Antingen skulle det sluta med ett specialprogram av Grannfejden eller, mest troligt, rubriker om blodflöde på Aftonbladet. Chanserna är väl ungefär lika stora att jag skulle var offer som gärningsman.

Och det här med att "lära sig något" kan vi bara skippa direkt, va. Det jag möjligen skulle kunna lära mig om mig själv efter den upplevelsen skulle endast beröra de absolut mörkaste delarna av min personlighet och inledas med "jag trodde aldrig jag var kapabel till...". Lite som att de där som flygkraschade i Anderna säkert inte tänkt sig att käka sina kompisar, men där ser man hur det kan gå när människor är desperata.

Bilden nedan, som inte är tjyvad från www.satersmentalsjukhus.se, föreställer en korridor någonstans i Flogsta studentgetto. Och med den slutklämmen var inlägget över.

Ikväll är det seminariefest för att bonda med de andra i seminariegruppen, i en studentlägenhet vid Flogsta låghus. De ligger.... ja, om ni tänker er världens ände och sen fortsätter en bit till. Där ligger Flogsta låghus. Jag har en flaska ekologiskt vin, Twister och nybakta kärleksmums. Kameran ska givetvis med också, det enda som slår riktigt bra skandalberättelser är bildbevis på dem.

I övrigt flyter det på. Eller snarare, strömmar på. Flyter ger på tok för lugna och harmoniska vibrationer. Här är det tempo som gäller. Vår nya delkurs, verksamhetens ekonomi, är mest ett enda virrvarr än så länge men det jag förstår är åtminstone intressant. Balansräkning, resultaträkning, likviditet, eget kapital och annat fräsigt. Bara det att jag kan begreppen gör att jag känner mig liiite smartare.

Nu ska jag trycka i mig lite tacopaj och sen ge mig ut med mina kärleksmums i novembermörkret för att möta upp tjejerna, burr. Om det inte kommer några uppdateringar på ett tag kan ni ju hälsa "Flogsta" till skallgångskedjan.

Henrik Schyffert. Mina förväntningar var höga från början, men jag kunde ändå aldrig föreställa mig att det skulle vara så här förbannat roligt. Föreläsningssalen var fullsmockad och vi grät av skratt. Det är fullt möjligt att jag för första gången i mitt liv kan ha utvecklat magrutor av allt skrattande. Vilken entertainer! He-elt klockren, inte bara med punchlines utan också med tal, mimik, kroppsspråk... Han fick med sig hela publiken och byggde upp hela scenarion och berättade anekdoter tills vi garvade oss till syrebrist.


Platserna i hörsalen räckte inte till alla, kön med +250 pers ringlade sig runt halva Ekonomikum. Behöver jag ens be er gissa vart vi stod? Just precis. På de foton som fotograferna tog ute i hallen vid Lokstallarna syns allra, allra längst fram två blondiner som lite skamset vänder bort sina ansikten i hopp om att inte bli igenkända som nördarna som tältade utanför föreläsningssalen.

Men väntan och eventuella rykten är all worth it, och inte bara på grund av våra utmärkta platser på tredje raden eller goodie bagsen. Näe, ni förstår att när vi köat där en tjugo minuter spatserar Henrik Himself in genom entrédörrarna, går fram till föreläsningssalen och hälsar på oss. "Hej tjejer!". Jag tror att vi svarade, men vad är lite oklart. Jag och Johanna har fortfarande inte återhämtat oss.

Idag får Ekonomikum celebert besök -- Henrik Schyffert tittar förbi. Han ska hålla i kick offen för projektet Shanghai Challenge (yeah, yeah who cares?) och inspirationstala i 1,5 timmar. Lite cred-poäng är det allt att en av Sveriges bästa komiker kommer till skolan, särskilt när man kommer från en gymnasieskola där Fråga Olle-Olle var så nära starstruck man kom. No offense nu Olle, men vi snackar faktiskt Henrik Schyffert. Okej att han är köpt av de stora stygga företagen så det bara visslar om det, men det här är ett synnerligen tydligt exempel på hur ändamålet helgar medlen.

Planen är att mötas upp en timme innan föreläsningen börjar för att vara säkra på att få sittplats, eller ja, åtminstone plats. Folk köade ju tydligen långt innan för att se Ebba von Syndow och tyvärr, får jag ju säga, inte med baktanken att sitta inom tomatkastar-avstånd från scenen. Här chansas inte.

Förresten -- är det någon som råkar veta hur lång Henrik är? Eller om vi omformulerar frågan: får han plats i bakluckan på en Volkswagen Vento...?

 

Hur många av er känner igen Buckingham Palace när det är mörkt? Ingen utifrån den här bilden hoppas jag, eftersom det här är Uppsalas Universitetsaula. De kör något slags projekt här i stan nu i november, "Ljusfestival", som går ut på att belysa en massa landmärken i stan för att uppmuntra folk att ut och promenera och se sin stad i nytt ljus och känna sig trygga om nätterna och visa ljuset i staden även under de mörka månaderna. Eller nåt. Personligen tror jag de hade pengar över i någon budget som skulle försvinna innan årsskiftet och någon som ville leka elektriker.


Valvet vid Skytteanum hade också pyntats med ljus. Och det är väl skoj att de hitt' på nåt -- av principskäl är jag för allt som lyser upp i det här jävla höstmörkret. Dagarna är snart så korta att man får passa sig för när man blinkar på förmiddagarna, för gör man det vid fel tillfälle hinner det mörkna igen. Mummel mummel emigrera mummel tråkigt mummel oinspirerat mummel växthuseffekten tar för lång tid på sig.

Idag har jag förresten inte gjort ett jota. Absolut ingenting som bidragit till eller kommer förvaras till framtiden. Inte skapat något. Inte gjort något. Inte pluggat något. Inte ens byggt ett Sims-hus eller spelat Mario Kart. Nu när jag tänker efter har jag faktiskt ingen aning om vad jag gjort med all tid, men trevligt var det.