Lördagen var en strålande vårdag och runt elvatiden mötte jag Lena vid Waterloo-stationen för att ta itu med dagens inplanerade aktiviteter - ett besök till Camden Market under dagen och sedan beskådande av Melodifestivalen i Svenska Kyrkans lokaler på kvällen. Eftersom den enda tunnelbanelinjen till Camden befinner sig i ett ständigt tillstånd av stängdhet på helgerna, hoppade vi istället djärvt på en buss som hör och häpna tog oss precis rätt. 

Camden Market är inte, som man skulle kunna tro, en enda marknad utan sex olika som enligt hemsidan ska ha specialiserat sig på olika saker. Vi såg dock i huvudsak samma skräp överallt: kläder (mest alternativa), acessoarer av alla de slag, antika möbler, fejkmärkeshandväskor, vintageprylar, vattenpipor, magiska svampar, cannabisklubbor... Lena och jag lyckades dock spendera ett antal timmar där utan att hitta en enda sak vi ville köpa. Men shoppingen är (observera, i detta isolerade fall) inte huvudsaken, Camden Market i sig är en upplevelse.

Dagens skummaste händelse (det finns ett antal att välja på) måste ha varit en suspekt, hästsvansbeklädd jackförsäljare som mer eller mindre hoppar på oss när vi tittar på några jackor och ska kolla vilken storlek jag behöver genom att lägga armarna om mina axlar, trycka till samtidigt som han gör konstiga ljud och kommenterar "Squeak squeak - I can't believe you are a squeaking girl." Eeeeh... Ja. Vad säger man? Jag menar, många kommentarer kan man ju förbereda mer eller mindre giftiga svar på - men "squeak squeak"? Han toppade det med att berätta att han ääälskade svenska tjejer samtidigt som han försökte knäppa jackan åt mig. Hmpf - han fick då inte sälja någon jacka och han borde vara tacksam över att han fortfarande kan gå upprätt.

Från Camden tog vi sedan buss till Regent's Park, där vi promenerade omkring någon timme och bl.a. hittade Ingrid Bergman i form av något buskliknande, två aggressiva svarta svanar och ett par skumma italienska slibbkillar med skinnjackor. Solen värmde, rabatterna var fulla av färgglada blommor, ankorna simmade runt i dammen och vi spatserade omkring med våra solglasögon och kände oss allmänt våriga. Den primala hungern efter glass drev oss dock ut ur parken och in i befolkade områden. Efter ett tag upptäckte vi att Svenska Kyrkan, enligt den fina kartan jag hade utprintad från deras hemsida (notera detta, det är viktigt!), låg i närheten av oss så vi tänkte att fast klockan bara var fyra kunde vi vara förutseende och ta en promenad dit för att spana in vart kyrkan låg. 

Fast forward två timmar senare och vi var inte ett steg närmare att hitta kyrkfan. Jo, vi hade hittat den - på kartan. Där låg den ganska exakt mitt i ett höghusgetto där diverse möbler och gammal elektronisk utrustning dumpats längs trottoaren, äkta mattor hängde ut från balkongerna och där Lena och jag stod för dagens mest exotiska inslag i gatubilden. Vårt tidigare så soliga humör var som bortblåst. Hungriga var vi och inte fanns det någonting att äta - menyerna på de få öppna restaurangerna i området var inte skrivna på något språk vi behärskar eller troligen någonsin kommer att behärska. Alternativet "ring en vän" var också uteslutet eftersom ingen av de andra tjejerna vi skulle träffa heller visste var den låg. Allt Lena och jag hade var varandra, en obrukbar karta från Svenska Kyrkan och en växande lust att byta religion.

För att göra en lång historia kort (tro mig, ni vill inte höra alla detaljer) träffade vi till slut de andra tjejerna - bl.a. Anna, Lotta och deras vänner - vid Edgware Road Station en halvtimme innan festivaleländet skulle börja. När vi väl möttes hade en av tjejerna en riktig kartbok med kyrkan väl utmärkt. Och vad tror ni? Ja, just det. Det var inte ens i närheten av pilen på min karta!!! Hallå? Jag menar, det är ju inte som att Svenska Kyrkan har sådana problem att få sittplatserna att räcka till vid sina sammankomster att de måste finta bort folk som vill komma dit. Om de nu vill ha fler anhängare är väl det minsta de kan göra att lämna ut rätt karta, eller? Inte så underligt att medlemsantalet i Svenska Kyrkan minskar - jag misstänker att en del av bortfallet är direkt kopplat till den felaktiga betonggettokartan. Värt kan väl också vara att undersöka om antalet svenskar som konverterat till islam ökat. Lena hade en teori om alltihop var Guds straff för att hon aldrig konfirmerat sig. Jag vet då inte exakt vad vi straffades för - det finns väl en del att välja mellan I suppose - men jag hoppas att makterna tyckte det var riktigt roligt, för det tyckte inte vi.

Väl vid kyrkan bänkade vi oss i en samlingssal tillsammans med vad som till majoritet verkade vara 14-15 åriga svenska tjejer som man på förhand kunde se skulle utstöta "iiih" och "oooh" så fort någon prepubertal Idol-deltagare visade sig på scen. Bland de tilltugg kyrkan hade till försäljning fanns bland annat popcorn (som var osalta och sega), läsk (som var light in disguise, alltså odrickbar för mig), Polly (en påse för fyrtio spänn), Marabou-choklad (i tysk förpackning) och gamla traditionella kanelbullar (som var torra). Ni ser - detta är vad två timmars planlönst promenerande i betongdjungeln gör med folk.

Melodifestivalen i sig behöver vi ju inte gå in på i större detalj. Om jag börjar finns det en risk att jag aldrig slutar. Den är vad den är och vår från början fientliga inställning till arrangemanget kryddades ytterligare av två timmars irritation, skavsår och generell grumpiness. Men seriöst, majoriteten av de där deltagarna lär ju ha ställt upp efter att ha förlorat ett vad. Eller? Var det möjligen avslutningsövningen i ett misslyckat "brist-på-självinsikt" workshop SVT bestämt sig för att visa på bästa sändningstid?

Efter Melodifestivalen åkte vi till Oxford Street där Lena, jag, Anna och hennes kompis fortsatte ned till Leicester Square och besökte några barer. På första stället - The Crooked Surgeon, underbart namn! - hamnade vi mitt i sändningen av en spansk fotbollsmatch som fick testosteronet i luften att koka (nr 8372 på listan "Saker jag aldrig kommer att förstå eller intressera mig för"). Bjuden på drink hann jag i alla fall bli. Efter ett tag drog vi vidare till en jättemysig bar som hette något med O'Connors (väl? Lena, Lena, hjälp!) som bestod av en massa små snirkliga rum och barer. Ja, ja. Utmärkt beskrivning, jag vet.

Efter några timmar tog Lena och jag tåget hem till mig och unnade oss några välförtjänta timmar sömn, innan dagen åter grydde och vi begav oss in till storstan igen. Också söndagen var en fullkomligt strålande dag - varmt, soligt och bara underbart väder! Det kändes faktiskt som riktig sommar. Med värmen börjar det bli ännu lättare att peka ut turisterna i London - det är de som går runt i sina täckjackor när det är 16 grader plus och ser allmänt eländiga ut...

Vi shoppade i alla fall några timmar på Oxford Street, där jag stod för det enda inköpet i form av en jättesöt, blåblommig top/klänning på TopShop. Efter det begav vi oss med buss mot Paddington. Vi belägrade paradsätena längst fram längst upp i dubbeldäckaren och njöt av att betrakta storstaden från första parkett. Solen sken och vi prisade bussar som färdmedel, lite förhastat kanske eftersom det visade sig att vår 15-minutersresa tog runt det tredubbla. Men vem bryr väl sig om sådant?

Lunch intogs på ett ställe vid Paddington Station som jag kan konstatera att vi sannolikt aldrig kommer att besöka igen. Personalens oförmåga till verbal kommunikation, att ge växel samt att de varma smörgåsarna till en tiondel bestod av blött servettpapper är bara några av anledningarna. Efteråt promenerade vi runt Paddington (heter området det förresten, eller är det bara stationen? Hmm...), jagade glass och McDreamy. När vi tillfredställt både glass- och McDreamy-behovet (Lena representerade främst det första och jag främst det sistnämnda) tog vi bussen till Knightsbridge där vi vandrade runt lite utan något spännande att rapportera. Tillsammans med resten av Londons 7 miljoner invånare plus ytterligare ett par hundra tusen turister tog vi sedan tunnelbanan till Waterloo och respektive tåg hem.

The End. :)