Stonehenge, Bath och solsken


I lördags morse var det dags att åka på utflykt till Bath och Stonehenge med au pair-förmedlingen. Bussarna skulle gå från Victoria i London vid halv nio, så för att hinna allt med någorlunda marginal satte jag väckarklockan på tjugo över fem. Rys, jag är säker på att det står någonstans i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter att ingen ska behöva gå upp så tidigt. Vid sjutiden var jag vid stationen, ensam förutom en lätt uppgiven indisk man med verktygslåda halvvägs inne i den enligt honom trasiga biljettmaskinen. Det här börjar ju bra tänkte jag, men lyckades till slut köpa mitt Travel Card efter att mannen dödförklarat biljettmaskinen och istället öppnat biljettluckan.

Jag och Anna skulle mötas på Waterloo runt halv åtta - vid Burger King, vårt vanliga mötesställe - och sedan åka till Victoria Station för att förena oss med Lena. Annas tåg var dock lite försenat, och eftersom det alltid är snorkallt på Waterloo-stationen (ska vi slå vad om att det blir tropiskt hett på sommaren?) travade jag in på Costa och köpte en kaffe. Där går jag helt oskyldigt runt framför Burger King med en take away-mugg i ena handen, en handväska i den andra och en hörlur i örat. Vid ett bord en meter bort sitter ett gäng killar i sjutton-artonårsåldern (med allt vad det innebär i form av högljudda skratt, dålig hy och allmän brist på uppfostran) och helt plötsligt vänder sig en av killarna om med ett brett leende på läpparna. Han kläcker ur sig "Sweetheart -" följt av en lång harang av engelsk rotvälska på en dialekt som säkerligen inte finns representerad på topp 50 på listan över Englands vanligaste dialekter. Jag ger killen en underlig blick, vänder på klacken och ringer Anna för att upplysa henne om att vår mötesplats nu är vid McDonalds-skylten...

Tjugo minuter senare mötte jag och Anna upp Lena vid Victoria, och irrade oss ut på gatorna i jakt på Rubens Hotel. Jag tänker inte säga att det var raka spåret, men vi kom i alla fall dit i tid och det är trots allt det som räknas. In packade vi oss i en buss tillsammans med 50 andra personer - vi var tydligen 300 sammanlagt - av varierande nationaliteter, ålder och kön. På bussen ingick också en halvskum busschaufför som antagligen förlorade sitt senaste jobb när de lade ned KGB, samt en guide av okänt ursprung, klädd i ett lätt psykedelisktmönstrat klädesplagg som man med lite god vilja skulle kunna kalla klänning.

Vädret var underbart. Inne i London var det lite mulet och kom några regnstänk när vi åkte, men ju längre ut mot landet vi kom desto finare blev det. Efter någon timme var det strålande solsken med bara några få moln här och var, vilket jag vågar påstå höjde nöjet med resan avsevärt. Det tog ungefär två timmar att komma till Stonehenge, vårt första stopp, varav vi körde den sista timmen genom the English countryside - väldigt vackert och annorlunda jämfört med Sverige.

Vid "ingången" till Stonehenge delades det ut små pratande dosor - en korsning mellan en mobil och en fjärrkontroll - i vilka man kunde få höra en röst berätta om just den specifika vinkeln av stenhögen man stod framför. Vi skrattade åt töntiga berättarrösten som gav instruktioner och kom med några dåliga skämt om att hacka sig in i dosorna ("This is a hostile takeover") medan vi vandrade runt detta underverk.

Vi hade en timme att spendera vid Stonehenge, vilket, om man inte är geolog, räcker mer än nog. Stonehenge är sevärt och guiden gjorde sitt bästa för att understryka detta på alla möjliga sätt med månvarv, solrörelser, ancient man och pinnar i marken, men i slutändan är det, tja, ett par stora stenar staplade på varandra. Med den begränsade attraktionskraft några stenar kan uppbåda. Detta hindrade naturligtvis inte oss från att knäppa en onödig mängd foton på dem som släkt och vänner kommer att få genomlida inom en snar framtid.

Stonehenge

Från Stonehenge tog det ungefär en timme till Bath, en till största delen väldigt vacker resa genom den engelska landsbygden - några små pittoreska byar, en massa får, några kor och oerhörda öppna gröna ytor. När vi närmade oss Bath var väl ingen av oss tre riktigt övertygade om att Bath skulle vara så fantastiskt annorlunda och vackert som guiden tjatat om ("The most beautiful city in England!!!"), men vi stämde in i det utdragna "oooh" som gick genom bussen när Bath först uppenbarade sig för oss.

All cred till romarna som byggde det, det är en jättevacker stad och det ser (naturligtvis) inte det minsta engelskt ut. Att vara i Bath känns mer som att vara i Spanien eller Italien än England - särskilt i det fantastiska solskenet. Vi tittade först på de romerska baden och även här hade vi en liten pratande dosa som guide. Vid de olika montrarna, statyerna, modellerna o.s.v. stod nummer som man knappade in i dosan och kunde sedan höra en berättelse om vad man stod inför. Varför man lagt in ljuden från ett tåg under rush hour i bakgrunden på de minuterlånga guidemonologerna kan man undra över, liksom varför man inte valt en speaker som lärt sig prata rent. Ok, allt kan inte skyllas på den taskiga guideningen - vårt intresse för några kubiska bitar stenar med hål i som minsann varit något fantastiskt eller en trämodell med några pelar var betydligt svalade än vattnet i de romerska bassängerna.

Efter de romerska baden strövade vi runt lite på egen hand på gatorna i Bath - mysigt och oengelskt (det finns ett tydligt samband där). Alla affärer, restauranger o.s.v. är inhysta i typiska vad-det-nu-är-för-århundrade-byggnader, vilket höjer mysighetsfaktorn avsevärt. Dessutom är blommor tydligen ett stående tema för Bath, så det kändes verkligen som vår när vi vandrade runt i solskenet med färgsprakande blommor till höger och vänster.

Vi tittade runt i lite småbutiker och gav oss in i ett slags litet "shoppingcentrum" med inne/utekaféer och mer eller mindre spännande butiker. Efter ett besök inne på en speciell smyckes- och klädbutik á la Gudrun Sjödén påverkad av olagliga substanser, stannade jag för att titta i ett skyltfönster på en Alessi-butik medan Anna och Lena fortsatte framåt.

Mina damer och herrar, nu är är det dags att introducera dagens andra raggningsförsök (det skulle hinna bli tre innan dagen var över). Bredvid mig vid skyltfönstret stod en blond engelsman i 30-35 årsåldern med ett litet mystiskt sår på kinden. Efter cirka två sekunder pekade han på en stavmixer formad som en morot med tillhörande kanin i skyltfönstret.

Han: "Do you know what that is?"
Jag *letar ordet för stavmixer på engelska*: "I think it's a, um, a mixer."
Han: "Oh! Yeah, it probably is. Do you know what the rabbit is for?"
Jag: "Um... no, sorry."
Han: "Hrm." Paus. "Well, what are you doing here today?"
Jag: "Eh... I've visited the Roman Baths and now I'm just having a look around here with my friends."
Han: *tittar på mig och ler*
Jag: "I should catch up with my friends."
 

Paus här. Vad är det med engelsmän och skandinaviskt utseende?!? Innan jag åkte hit hade jag inte tänkt på det särskilt mycket, jag menar - det är England, hur stor utseendemässig skillnad kan det röra sig om? Stor, tydligen. Under tiden här har jag till min förvåning upptäckt att "skandinaviskt" utseende i allmänhet och ljust hår i synnerhet är något som triggar en reflex hos flertalet engelska män, vilken i sin tur tvingar dem att vissla, tuta, stanna last/bilen och/eller ropa en kass raggningsreplik. Samtliga av mina vänner här vittnar om samma upplevelser, även de som inte alls ser typiskt svenska ut. Jag har ingen annan förklaring än att slynglarna - de är tråkigt nog alltid för unga, för gamla och/eller allmänt urskumma - måste ha ha någon slags inbyggd radar som ger utslag ändå.

När jag väl återhämtat mig från Den Sämsta Raggningsrepliken Någonsin (en stavmixer - seriöst?) letade vi upp en parkbänk i solen på ett litet torg och åt varsin smörgås från gamla trogna Pret. Vid halv fyra samlades vi vid bussarna och begav oss hemåt igen, eller ja, in till London. Guiden hade den goda smaken att hålla tyst under större delen av resan, men tyvärr kunde inte detsamma sägas om fyra svenska fjortisar med röster en oktav från att spräcka glas - de pratade, skrattade och sjöng hela vägen tillbaka. Jag lovar, om jag inte haft min mp3-spelare med de ljudisolerande hörlurarna hade det kunnat bli riktigt otäckt, femtio vittnen eller inte... 

Runt sextiden var vi tillbaka i centrala London. Vid Piccadilly åt vi tre en rejäl middag på en thailändsk restaurang och strosade sedan runt ett tag och insöp känslan av att vara i en storstad. Folksamlingarna, de blinkade reklamskyltarna, lukterna, kvällsöppna butiker och barer, rosa limousiner med skrikande fjortisar som åkte förbi... Vid halv nio mötte jag och Lena Lotta på Piccadilly stationen och vi tog sällskap till Waterloo. Lena fick krångla sig därifrån till Charing Cross för att ta sig hem, medan Lotta och jag tyckte vi var smarta som tog snabbtåget hem.

Lördagens lärdom får bli att det till synes snabbaste tåget inte alltid är det snabbaste. På det första - och enda - stoppet blev vi stående i cirka tjugo minuter, eftersom någon ombord var sjuk och vi fick lov att vänta in en ambulans. Trötta som vi var hade Lotta och jag i alla fall sällskap av varandra. Till slut stannade tåget vid min station, där nån liten ligist från ett ungdomsgäng utrustade med cigaretter, ölburkar och fula kläder busvisslade och ropade något. S u c k. Med Lena som sällskap i telefonen gick jag hem, trillade i säng och sov sedan elva timmar i sträck.


Bath2

Kommentarer
Postat av: Dennis Lam

Haha, tyckte du verkligen Bath e sa fint? Jag e ganska uttrakad nu! (pluggar har). Men visst kan d va kul o turista har i 1 dag :P

a-ja, glad somebody liked it!
forresten, engelsman + skandinaviskt utseende? d e bara for att d e serious lack of hot girls here! simple :P

2007-05-16 @ 11:35:18
URL: http://myscrutiny.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0