Mitt badrum är inte längre bara mitt. Detta kunde jag konstatera igår kväll, när jag stod i godan ro framför badrumsspegeln och borstade tänderna. I spegeln upptäckte jag då en reflektion av någonting mörkt och suddigt som rörde sig på väggen bakom mig. Med urplockade linser hade jag problem med den exakta identifieringen, annat än att det förmodligen var någonting jag inte ville ha där. Jag hittade glasögonen och vände mig om. Där på väggen klättrade en spindel fram och tillbaka, men inte vilken liten sketen husspindel som helst, utan en Spindel med stort S. Den var runt 4-5 cm stor (måtta mellan fingrarna!) - helt klart den största spindel jag sett under okontrollerade former - och i efterhand är jag rätt säker på att den var lite luden också.

Sprang gjorde den fram och tillbaka över min badrumsvägg medan jag såg på. Här kan det vara värt att inflika att jag inte är en av dem som skriver upp spindlar på listan över det äckligaste jag kan tänka mig (kackerlackor däremot, ryyys). Därmed inte sagt att jag studsade upp och ned av lycka över min nyfunna badrumskompis. När jag kommit över den första förvåningen kändes det mest jobbigt. Ju större spindel, ju större avtryck vid ett brutalt avlägsnande. Men what else is there to do? När jag letat igenom badrummet och därefter mitt rum efter ett lämpligt mordvapen (och konstaterat bland annat att Brooklands bibliotekarie antagligen inte skulle uppskatta fläckar av spindelsplatter på de böcker hon ytterst motvilligt lånat ut till mig) och slutligen kommit fram till att offrandet av en Hello-tidning var ett litet pris att betala för att bli av med den objudne gästen, vad har hänt då? Jo, då hade Imse Vimse Spindel klättrat upp i hörnet av badrummet, fällt in benen och slagit sig till ro.

De som känner mig vet att en karriär inom basket är något som naturligt gått bort för mig, inte bara för att mitt bollsinne lämnar något att önska utan också för att basketstjärnor i regel är över 160 cm. Även med hjälp av en förlängning i form av en hoprullad tidning saknades det åtminstone tjugo centimeter för att jag tillfredställande skulle kunna utföra avrättningen.

Spindeln verkade dock inte ha några planer på att flytta sig utan hjälp inom den snara framtiden. Efter nån minut gav jag upp, erkände mig besegrad och gick ned till Mr D som satt i vardagsrummet och såg på reklamavbrottet i Top Gear. Jag förklarade mitt ärende och han var  uppe ur fåtöljen snabbare än du kan säga "spindelmördare". Jag är inte bra på att bedöma folks längd - ve den dag jag är med om ett bankrån och polisen frågar mig efter ett signalement. Alla över 170 stämplar jag som "jättelånga", men jag skulle gissa att Mr D är drygt 180. Han inspekterade spindeln och grabbade sedan helt sonika tag i det första vapen han kunde hitta - vilket råkade vara min hårborste, mummel mummel - och petade ned spindeln på golvet, eller rättare sagt, på toalettborsten. Därefter lyfte han toalettborsten, öppnade fönstret, petade ut spindeln och stängde fönstret med kommentaren: "Ex-spider".

Jag tackade för hjälpen och han försäkrade med eftertryck att det inte var något problem alls. Det tror jag inte heller - han är så att säga lite i underläge i ett hushåll med tre medlemmar av det kvinnliga könet och verkar tacksam över varje chans han får att bevisa sin manlighet. Om han nu tror att jag är lite sjåpig när det gäller att döda spindlar, nåväl, då bjuder jag på det.

Vart spindeln kommit ifrån förblir ett mysterium. Antagligen genom fönstret jag hade öppet under dagen, förhoppningsvis inte ur avloppet, toaletten eller något annat otrevligt. Jag har inte sett några fler... än. Är det förresten någon som vet vart spindlar brukar föredra att lägga sina ägg? Och hur lång tid det kan tänkas ta för dem att kläckas...?

Vad annat är nytt? Tja, inte så mycket. Jag har börjat hämta Ni från skolan, eller rättare sagt, jag gjorde det i fredags och eftersom alla tre överlevde (jag, Ni och bilen) ska detta nu börja ske på regelbunden basis. Min uppgift är att hämta henne i skolan två dagar i veckan - tisdagar och fredagar - och även om jag inte kan påstå att jag ser fram emot det är det inte som att jag behöver ta Valium som förberedelse. Jag bemästrar vägen hem-skola-hem, men jag funderar på att föreslå ännu en körlektion för Mr och Mrs D så jag kan öva på att köra i andra trakter häromkring + parkering (fickparkering med bilen på fel sida, det är sport!). Ett tag tänkte jag om det var fel av mig att fråga, eftersom jag redan kör till Nis skola vilket är mitt egentliga uppdrag, men igår hittade jag en oanvänd jeanskjol i Ni's garderob med en prislapp på 63 pund (900 kr) så screw it, de har råd.

Ni fyllde förresten år i söndags och hade stort make up-party (med inhyrda människor som kom hit och sminkade, satte upp hår och tillverkade smycken) för 14 sjövilda nioåringar. Jag gömde mig på mitt rum större delen av tiden och lyssnade på skriken. Ungen fick hur många födelsedagspresenter som helst av sina vänner och det är ju inte precis billiga saker heller. Av en kompis fick hon t.ex. ett armband OCH ett Nintendo DS-spel (kostar cirka 450 kr) och av en annan ett nytt Harry Potter-dataspel. Men sedan uppskattas det ju inte på långa vägar så mycket som det borde heller. När jag var barn, DÅ minsann...

I fredags bakade Ni och jag runt 60 svenska chokladbollar (pust), som gjorde succé både på Mrs Ds middagsbjudning på lördagen och födelsedagsfesten på söndagen. Mind you, jag smakade Mrs Ds lime-cheesecake som hon gjorde till efterrätt och det börjar långsamt gå upp för mig varför jag betraktas som bakningsguru. Hennes cheesecake bestod av jello (det där wobbliga gelematerialet) med limesmak och en botten av krossade, upphettade chokladkakor. Jag finner inga ord.

En sista sak bara. I fredags kväll gjorde jag och Ni hemmagjord pizza till familjen och jag gav Ni fria händer när det gällde utformningen av sin pizza. Resultatet kan ni skåda här nedan. Mina damer och herrar, låt mig presentera Hollywood-Cinderella. Notera särskilt paprikaögonbrynen, näsan och ögonen av ost samt de distinkta tomatläpparna som jag personligen tycker är otäckt lika Angelina Jolies...