Jag visste att nyckeln till framgång är att förutse vad som komma skall och anpassa sig efter förändringar. Jag visste också att Ingvar Kamprad är en begåvad entreprenör. Vad jag inte visste var att han har direktkontakt med framtiden.

Efter grubblerier om offrande till högre makter och frånsägandet av själar efter hädangång för att förklara hur han fått tillgång till den sortens inside-information, råkade jag emellertid på en betydligt enklare förklaring: Framtidstelefonen!

Källa: Ams

Någonstans på en studentnation i en svensk stad:
"Men vad ska man ha på sig i morgon kväll?"
"Åh, jag vet inte! Jag - jag skulle vilja ha något snyggt ovanpå mig!"

Raring, det är väl därför vi ska gå ut?

Jag skulle så väldigt gärna vilja se tankegången (?) som föranledde den lilla wannabe-brat pojkens beslut att ta en Harrodspåse och vandra runt i centrala Stockholm med:

"Woho, fatta vilket jä-la flyt att mormor gick med på att ge mig påsen hon fick när hon var i London med sina PRO-polare. Nu kan jag ta med den när jag skolkar från samhällskunskapen och stryker runt NK och alla kommer ba tro att jag nyss glidit in på Harrods, fatta världens exklusivaste varuhus, fatta clean jag kommer se ut, fatta impade alla kommer bli."

Ni vet precis hur det är: man sitter i personalrummet/skolan/hos en kompis och kläcker ur sig lång bitterindränkt harang om den hemska årstid som är på intågande. Och helt ofelbart är det alltid någon liten obstinat uppstickare som käckt ska börja försvara tiden som inte är annat än mörker och elände i månadsform. Här är min worst of höstaktivisterna-lista:

"Det är så fina färger"

1. Sommaren är finare.

2. Fet nytta man har av färgglada löv när man huttrandes trotsar snålvindarna, försöker ignorera vätan som sipprar igenom skosulorna till strumporna som kommer vara fuktigkalla i flera timmar och fingertopparna domnar av så att man regelbundet tappar greppet om Ica-kassarna, där blodpuddingen trängs med falukoven på väg hem till kylskåpet som borde ha avfrostats redan förra oktober.  

"Man kan sitta inne och mysa med tända ljus."

Ja, tre flackande värmeljus i bucklig aluminiumform från Ikea är nästan samma sak som solen. Nästan samma sak.

"Man kan ta långa, mysiga promenader bland höstlöven."

Notera hur den tidigare framhävda fördelen att man kan sitta inne är utbytt mot uteaktiviteter. Hur ska ni ha det? Jag byter utan tvekan en kylig vandring i snålblåsten och duggregnet bland gråmörk asfalt och soggiga, halvmultnade löv mot en solig kvällspromenad med ljumma sommarvindar och diken fulla av glada midsommarblomster.

"Det blir så fint sen när snön kommer."

Hallå? Svensk vinter varar ungefär i en vecka som med en oändlig tur sammanfaller med jul. Kliv ut ur Bullerby-boken och in i verkligheten.

"Snart är det jul!"

Den högtid som är förknippad med mest stress, prestationsångest, ekonomiska utgifter och självmord. Woopdie-fucking-do.

Höstaktivister -- era försök till entusiasm över årets skitårstid vore rörande om de inte var så genomskinliga. Det är dags att kapitulera, ni kommer aldrig vinna ändå. Joina den cyniska sidan och upptäck att ingenting går upp emot smaken av riktigt geniun bitterhet.

Nu är Britney-grannen igång igen. För tredje gången denna eftermiddag uppmanar Britney hela huset att "Do somethin'", men inget av det som kommer till mig är praktiskt genomförbart utan att bryta mot åtminstone en handfull av Svea Rikes lagar. Jag är fascinerad -- sedan inflytt i januari hör jag endast Britney från hennes lägenhet, aldrig någon annan musik och aldrig annat än samma tre låtar.

Anfallen kommer ungefär varannan vecka och varar i allt från en kvart till över ett par timmar. Jag har förstås klockat dem, hälsosamt uppmärksam på mina grannar som varje person borde vara med tanke på att nio av tio mord i Sverige begås av förövare som offret känner. Vad utlöser attackerna? Städar hon? Är hennes Kevin på permission? Idkas det ångestattacker, eller månne slafsiga offerritualer som kräver ljudkuliss?

Står i skuld till mig gör hon förresten också, Britney-grannen. För över ett halvår sedan kom hon ner och överraskade mig slugt till att låna henne ett ägg, och efter det har hon gått under jorden. Jag funderar på att klampa upp till henne någon dag framöver och återkräva det. Eller ännu bättre -- citationstecken låna citationstecken Brittans Greatest hits-skiva. Möhö. Två flugor på smällen liksom...

Jag måste berätta om min morgon.

Halv åtta i morse vaknade jag nämligen av att någon stod i min dusch. Med tanke på att jag somnat inlåst och själv, samt att mina extranycklar befinner sig hos släktingar på tryggt avstånd, var detta högst oroväckande. Ytterligare oroväckande var det faktum att de normalt beskedliga vattenkranarna högljutt spluttrande och det droppade så det ekade i hela lägenheten på ett sätt som inte bådar gott någonstans.

Alltså: Helvete! I mitt nyvakna zombie-tillstånd studsar jag upp ur sängen och fort ut i köket där jag hör vattnet kaskadrinna -- men ingen vattenkran är på. När ingen uppenbar vattenläcka i väggen heller tycks existera fortsätter jag in i badrummet -- duschkabinen är övergiven, ingen vattenkran är på där heller. Vad i helvete...? Jag hör ju att vattnet rinner, droppar och alldeles säkert vattenskadar min personliga borg medan jag står där, men jag ser inget.

Då börjar det, ovanpå vattenljuden, pysa. PYSA. Jag hinner tänka nu har det fan slagit runt på allvar, Gökboet nästa när en nästan genomskinlig dimma sprider sig i badrummet ur ventilen vid taket.

Gasläcka! Var min första tanke, men till och med i mitt lätt vegetativa tillstånd insåg jag att avsaknaden av gasledningar i huset ganska drastiskt dödade den teorin. Hjärnan var dock inte sen med att leverera nästa förklaring: tårgasattack! (En släng storhetsvansinne och gårdagens avsnitt av Life där de kastade tårgas som fyrverkerier på Valborg är förklaringen jag tillskriver den tankegången).

Klockan var alltså inte ens åtta på morgonen och jag hade redan blivit utsatt för inbrott, övervämning, gasläcka och tårgasattack. Om inte det är att kickstarta dagen vet jag fan inte vad.

Min vän bor i ett studentområde i en så kallad dublett, vilket innebär att två personer med varsitt sovrum delar hall/toalett/kök (läs: garderob med mikrovågnsugn version 1.0, strålningsgrad motsvarande en mindre kärnkraftsolycka). Det enda kriteret personen som flyttar in måste uppfylla är, som jag förstår, att den är av samma kön som den redan existerande hyresgästen. Utvärdering av personens mentala status ingår alltså inte.  

Eftersom min väns tidigare rumskamrat flyttat ut, hoppades ingen mer än hon att det skulle komma någon som faktiskt insåg den värdefulla funktion en toalettborste kan fylla. Tjejen har nu bott där i en vecka och än så länge har inte min vän märkt av några Wicca-ritualer eller halshuggna tuppar i kökssoporna. Läget lugnt alltså, förutom lite småplock som, om jag ska vara lite okarktäristiskt överseende, egentligen nog skulle kunna vara udda grejer vem som helst av oss kunnat ha för sig.

Men! För någon dag sedan introducerades bajsboken.

Nu vet jag vad ni tänker, och det är fel. En liten färgglad bok i praktiskt upphängningssnöre med skitnödiga skämt hade väl varit förlåtligt, men så är alltså icke fallet. Bajsboken är en rosa skrivbok (!) med en liten krona (!!!) att skriva ner sina tankar i under tiden man offrar till den stora porslinsguden. I kid you not. På fullaste allvar fruktande jag att jag skulle avlida i skrattkramper när det berättades för mig. Bajsboken. Inte blir det sämre av att dokumentationen tydligen tas på stort allvar och är minst sagt omfattande. Vad säger man? Människor är så jävla spännande.

Företagsekonomi A är en poppis kurs. Den består av cirka 300 studenter, varav ca hälften från Ekonomprogrammet. Resten är ett plock av olika folk som läser det som en del av sin utbildning eller som en fristående kurs. Folk har kort sagt väldigt olika ursprung, men nog blev vi lika förvånade som vår handledare under uppropet i seminariegruppen (bestående av 20 personer), när det ploppade upp människor (läs: tjejer) som en efter en förklarade att de kom från Kostvetarprogrammet.

Följande konversation utspelade sig:
Lärare (intresserad): "Vad läser man på Kostvetarprogrammet då?"
Kostvetare I: "Alltså, ja, vi läser ju mycket... om näringslära och så."
Lärare: "Jaha ja." Paus. "Ja men... vad handlar det om då?"
Kostvetare II: "Jomenalltså mycket om kalorier och sådant."
Kostvetare I: "Och vi har läst en massa om nutri...nutriti...nutri..."
Kostvetare II: "Nutrition!"
Kostvetare I: "Nutri... nutrition ja!"
Kostvetare II: "Ja och så lagar vi mycket mat!"
Lärare: "Jaha." Paus. "Okej... vem är nästa på listan?"

Jag ställer frågan Lena och jag så ofta ställt oss: är det fördomar om det är sant?

Jag smög tillbaka handen i fickan. Utan plommon.

Paranoia is a bitch.

Träffade mitt ex häromveckan över en kopp kaffe (= vuxenpoäng.se). Det visar sig att sedan vårt förhållande tog slut har han börjat ägna sig åt farliga extremsporter. Jag funderade en stund över symboliken i detta. En kort stund. Sedan slutade jag.