Tyrkisk Peber.
Ta en titt på bilden. En lång titt. Ser ni? Något som får er att reagera och ana anledningen bakom att starta ett blogginlägg enbart om just denna glass ur Hemglass senaste reklamblad?
Stavningen. Det handlar förstås om stavningen. "Tyrkisk Peber"? Wtf liksom. Jag kan inte stöta på sådant här utan att bli fundersam och spekulera i varför.
Teori I: Korrekt stavat kan namnet uppfattas som rasistiskt (fråga mig inte hur exakt, men eftersom Black Nogger jämfördes med koncentrationsläger och apartheid finns det säkert massor av goda skäl), så för att undvika att få DO och aftonpressen flåsandes i nacken stavar man namnet fel. Crisis averted!
Teori II: Importören fann det allt för betungande att översätta namnet från danska, och såg samtidigt en chans att minska kostnader förknippade med nya förpackningar och reklamskyltar. Två flugor på smällen och svenskarna märker säkert inget.
Teori III: Har jag inte hunnit formulera än eftersom mitt senaste House-avsnitt just landade, men känn er för all del välkomna att knocka yourselves out med fler förslag i kommentarerna. Det luktar seriös konspiration.
Myggornas krig.
Och här, ladies and gentlemen, får jag lov att presentera en av de största anledningarna till att en karriär inom medicin vore högst olämplig för undertecknad. Diagnoserna skulle nämligen drabba mig i bokstavsordning, A-Ö. (Notera min användning av ordet "diagnoser" och inte "sjukdomar", för att tydliggöra att det inte nödvändigtvis finns ett samband). Den här gången är det ju emellertid på riktigt, det känner jag på mig. Undrar om Mulberry tillverkar gåkäppar?
Milko, för helvete!
Milko, för helvete! Vad är detta jag ser? Att Arla använder sig av marknadens i särklass mest korkade förpackning är ingen ursäkt för att ni också ska göra det. Jag trodde bättre om er, det trodde jag verkligen. Arla-Sveriges mjölkförpackningar är så användarovänliga att jag vill falla i tårar varje gång jag häller upp mjölk (eller försöker hälla upp, mjölken gör ju avsevärt motstånd) i kaffet, det vill säga flera gånger dagligen. Why, Milko? Oh God, whyyy?!?
PS. När jag kastade skit på förpackningen häromdagen, skrattade min kompis och sa att hon skulle vidarebefordra det sin bekanta som sitter i Tetra Paks styrelse. Det här kan med andra ord vara inledningen till en mjölkförpackningsrevolution och i så fall ni vet vem ni ska dela ut cred till. Jag tycker om choklad.
"Yeah Rowdy, hit that!"
Innehållsförteckning: McDreamy.
Heart of glass.
Ekonomhumor.
Åh Gud. Jag. Kan. Inte. Sluta. Skratta. Bland alla härligheter hittade jag denna lapp på en ny favoritsida, Arga Lappen (som jag tror åtminstone min far kommer uppskatta), och jag är så road av lappen att jag tänker ignorera det faktum att den del av världen som inte dagligen vandrar förbi anslagstavlan ovan troligen inte kommer finna den lika fantastisk.
Kurslitteratur säljes!
Stek A
Till världsekonomins försvar, Johan Norberg, 200 kr.
Ebbas stil, Ebba von Sydow, 350 kr
American Psycho, Bret Easton Ellis, 200 kr
The Game, Neil Strauss, 190 kr
Fab 5:s stilguide, Ted Allen, 300 kr
Köper du samtliga böcker får du även en häftig slipsnål från KPMG på köpet!
Ring Sebastian.
---
Det finns så många skäl till att lappen är genial.
a) Lappar med exakt denna utformning sitter på skolans anslagstavla.
b) Kurserna kallas just "Fek A" (Företagsekonomi) och "Nek A" (Nationalekonomi).
c) KPMG är ett av de företag som allra ivrigast marknadsför sig på skolan med allt från reklam-örontops till makaronpaket.d) Jag ser dagligen personer som vandrar förbi anslagstavlan och på fullaste allvar skulle kunna göra affärer med Sebastian, if you catch my drift. Och gör du inte det så oroa dig inte, eftersom hela detta inlägg har starka inslag av internus humorus.
PS. Senaste kvarten har jag utan resultat försökt hitta.se och eniro-a telefonnumret, eftersom jag misstänker att jag och "Sebastian" är själsfränder. Om jag kan hålla ut i natt ringer jag i morgon bitti.
Gröna fingrar?
Det här är min stackars inflyttnings-basilika och anledningen till att den agerar cover-växt på bloggen är att jag till min outgrundliga förvåning upptäckt att den faktiskt (till största del) är grön. Jag kallar den "stackars", för under de cirka fyra månaderna den varit i mitt våld har jag utsatt den för varje tänkbar form av tortyr. Fler gånger än jag minns har jag hittat den blek och utslagen liggandes på fönsterbrädan, och enbart min lathet har hindrat mig från att kasta ut den, övertygad om att den klivit över tröskeln till växtrikets pärleport.
Men efter att den stackars växten stirrat döden i vitögat fler gånger än Harry Potter tror jag mig alltså äntligen ha kommit på det magiska tricket hur man får en basilika att grönska och trivas -- man vattnar den.
Dagens i-landsfundering.
Jag har en bestämd känsla av att problemet hur man impregnerar sin handväska på bästa sätt, i bästa utemiljö, med bästa medel, med rätt teknik, utan att andas in potentiellt lungdödande impregneringsmedel, iförd oömma kläder inte direkt är något som tynger ner särskilt många av det manliga könet?
Eller jag vet inte. Det kanske bara är jag som har fördomar?
Global uppvärmnings-aktivist, javisst!
Åh globala uppvärmningen! Jag vet att du och jag inte alltid kommit överens, särskilt eftersom jag inte är helt beredd att tro på att du verkligen existerar. Men OM du finns där ute någonstans ska du veta en sak -- jag älskar dig!
Je suis blessé!
Dock ej av något glamoröst pistolskott i ryggen utan ett felskär med en slö rakhyvel, som knappt duger till att kapa hår men tydligen gott och väl till att snitta upp halva min fot. Naturligtvis lyckades jag linka runt halva lägenheten innan jag upptäckte den massiva skadan, med resultatet att det ser ut som att någon slaktat en gris här inne. Alternativt spelat in Hostel II.
Skärsåret är säkert... fyra millimeter brett och jag har blod över hela foten. Om det inte slutar rinna snart får jag ringa mamma och fråga om det är möjligt att ha stora kroppspulsådern i foten.
Detta är ytterligare en anledning att jag inte skulle bli någon bra emo-unge. Ett skärsår bredare än en halv centimeter och jag skulle blöda till döds på fläcken.
Uttråkningsframkallade hallucinationer.
Det sitter en liten konstig gubbe på mitt skrivbord! Ser ni? Med ansiktet bortvänt, en liten tuppkam på huvudet, två armar, massor av konstiga ben och ena handen höjd med något som kan vara ett gevär eller möjligen ett lightsaber riktat mot något i fjärran.
(För min inre blick ser jag den mentala hälsans polis rikta ett vapen mot mig och be mig slowly step away from statistik-boken. Så nu ger jag studierna långa fingret och åker ut i solskenet och urskogen för att fotografera lite).
Livets mysterier.
Detta klistermärke på en toalettdörr på Göteborgs nation fångade min uppmärksamhet i veckan. Är det humor eller menar de allvar? I mina ögon tedde sig handlingen att öppna toalettdörren för att kunna kliva in tämligen uppenbar även utan nedskrivna instruktioner, men så var jag ju nykter också och förresten vet man aldrig med mänskligheten.
Hade det varit en Stureplansbar hade saken sett annorlunda ut. Jag kan föreställa mig en nödig schtekare stå med benen i kors i väntan på automatisk dörröppning alternativt manuell i form av en liten uniformsklädd betjänt med manchettknappar. Då kan nog sådana klistermärken vara jättebra. Men placeringen på en studentnation i Uppsala får mig att ana annorlunda.
Så förmodligen är det väl humor. Jag är bara inte helt säker på att det är roligt. Definitivt inte haha-vika-sig-dubbel-slå-på-knäna-roligt. Lättast är det ju att stoppa i kategorin "Göteborgshumor". Då behöver man inte förklara något. Vi säger att det är roligt och så lämnar vi det där.
Flykten från städdagen.
Lappar som denna i trapphuset ger mig samma känsla som högstadiets cykla-runt-Orsa-sjön-utflykter. Någon vill få mig att göra något jag inte vill och även om de inte kan skriva att det är obligatoriskt förstår alla att det är så ändå. För även om jag inte står ute på gården 11 på lördag med snickarbyxor och krattan i attackgrepp innebär det ändå husarrest, eftersom all utomhusvistelse automatiskt innebär förbipasserande av vårstädande grannar. Och sedan kan jag ju glömma allt vad tvättider och hej-ande i trapphuset heter.
Sicken oerhörd tur då att jag har ett vattentätt alibi i form av vistelse på annan ort. En händelse som ser ut som en tanke, som de gamla grekerna sa.
--
Nu: planeringsmöte inför Valborg. Just precis, planeringsmöte. Only in Uppsala, gott folk, only in Uppsala...
Mister Cool.
Stockholm är fullt av spännande människor. Förutom de vanliga a-lagarna, fjååårtisarna, kändisarna och Östermalms-tanterna som ser ut att ha klivit direkt ur Tim Burtons fantasi såg mamma och jag en riktigt skön lirare vid Sergelgången igår:
En femton-sextonårig kille som släntrade förbi i på tok för stor vit kavaj och tighta vita jeans, med ett par härligt plastiga pilotbrillor á la Statoil prisgrupp 1 och håret en variant av misslyckad ankstjärt -- och en ovikt tusenlapp uppstickandes ur bröstfickan.
Fatta vilken stor dag det måste varit för honom när barnbidraget kom i måndags. Fatta vad han måste ha laddat för just den promenaden en onsdageftermiddag ner mot NK. Han är vart? Han är där! Han är Mister Cool...
Beyond klockrent.
Ny tv-box och hundratals nya kanaler -- men vid Guds-kanalen tog det stopp. En fråga som dyker upp är ju hur många tittare kanalen kan ha? Jag menar, även om Jesus hade Tele2 lär han ju ha avslutat sitt abonnemang för en sisådär två tusen år sedan. Förmodligen är det bara Gud på en powertrip. "Är man Gud ska man ha en egen tv-kanal."
Lite besviken är jag ändå över att jag som gudomlig och allt inte har access till den heliga kanalen. Jag ska skriva till Tele2 och klaga.
Meningen som fick mig att ge upp för kvällen.
Och varför har jag ändå en sådan bestämd känsla av att allt som följer denna mening kommer göra exakt motsatsen till att lösa problem?
Periskop.
I trädgården vid huset min mormor och morfar förut bodde i fanns ett solur. Soluret stod på en grund av murade tegelstenar som såg precis ut som en skorsten, och illvillig som bara en femåring kan vara berättade jag för grannpojken att det fanns ett hus begravt under gräsmattan. Han svalde mina ord med hull och hår, och så vitt jag vet tror han fortfarande att det finns ett hus där, med bara skorstenen ovan jord.
De här lustiga tvillingperiskopen står på vägen till skolan. Nu ska jag bara hitta ett barn att lura att det finns en strandad u-båt under cykelvägen.
Celebrity spotting i Uppsala.
Ni vet hur det är ibland när man åker till Stockholm och vart man än vänder sig tycks det stå hel- och halvkändisar av varierande placering i alfabetet? Precis samma sak är det i Uppsala. Fast tvärtom.
Igår skrapade jag i alla fall ihop till en kändis. Från TV3:s Sjukhuset såg jag överläkaren på akuten, Urban tror jag, väntandes på någon i en Volvo på Sysslomansgatan. Det låter kanske inte så häftigt men jag antar att det är en sådan sak man måste vara där för att uppleva.
Den enda andra kändisen jag lyckats se i Uppsala är förresten ambulansföraren Janne, också från Sjukhuset. Det var på Ikea här i stan. Jag vet inte vad det säger mest om -- Uppsalas kändisutbud eller mitt tv-tittande?
Doktorn kan komma!
Jag tänker:
- En till två medhjälpare.
- En säck av lämplig storlek.
- En flaska eter och en trasa.
- En bil med rymlig baklucka.Någon som är med mig?
