Min vän bor i ett studentområde i en så kallad dublett, vilket innebär att två personer med varsitt sovrum delar hall/toalett/kök (läs: garderob med mikrovågnsugn version 1.0, strålningsgrad motsvarande en mindre kärnkraftsolycka). Det enda kriteret personen som flyttar in måste uppfylla är, som jag förstår, att den är av samma kön som den redan existerande hyresgästen. Utvärdering av personens mentala status ingår alltså inte.  

Eftersom min väns tidigare rumskamrat flyttat ut, hoppades ingen mer än hon att det skulle komma någon som faktiskt insåg den värdefulla funktion en toalettborste kan fylla. Tjejen har nu bott där i en vecka och än så länge har inte min vän märkt av några Wicca-ritualer eller halshuggna tuppar i kökssoporna. Läget lugnt alltså, förutom lite småplock som, om jag ska vara lite okarktäristiskt överseende, egentligen nog skulle kunna vara udda grejer vem som helst av oss kunnat ha för sig.

Men! För någon dag sedan introducerades bajsboken.

Nu vet jag vad ni tänker, och det är fel. En liten färgglad bok i praktiskt upphängningssnöre med skitnödiga skämt hade väl varit förlåtligt, men så är alltså icke fallet. Bajsboken är en rosa skrivbok (!) med en liten krona (!!!) att skriva ner sina tankar i under tiden man offrar till den stora porslinsguden. I kid you not. På fullaste allvar fruktande jag att jag skulle avlida i skrattkramper när det berättades för mig. Bajsboken. Inte blir det sämre av att dokumentationen tydligen tas på stort allvar och är minst sagt omfattande. Vad säger man? Människor är så jävla spännande.