Liveblogg från Götet:
Oroliga själar (alltså du mamma) kan lugna sig med att jag ännu inte egenhändigt vänt lågkonjunkturen; dagens fynd består av en klänning från Monki nedsatt från 400 kr till det överkomliga priset 40 kr och det kan vi väl alla leva med? Jag skall dock inte sticka -- höhö -- under stol med att det finns vissa kabelstickade skapelser som prövat både moral och samvete. Dock ej plånboken. Än.
I övrigt är vädret pissgrått, vi har celebrity-spotat Ingvar Oldsberg (påstod Fia), jag har skumläst ett halvt kapitel ur kurslitteraturen enbart för att lura mitt egna dåliga samvete och nu ska jag skutta in i vardagsrummet för att spela Guitar Hero-duett och ko-racea med min vapendragerska. Bra skit.
En kort reflektion bara...
Jag kan tänka mig två möjliga förklaringar till freak-frånvaron:
1. Jag åkte X2000.
2. Jag åkte söderut.
Att rosta bröd i mikron - uppföljningen.
Direkt efter the incident med det mikro-flamberade brödet i fredags luktade det starkt av bränd plast i hela lägenheten. Då mikron efter inspektion inte tycktes ha tagit någon som helst skada av brödrostningen, funderade jag kring exakt vilka ingredienser det där brödet innehåller.
I lördags-söndags hade lukten lagt sig till en ärligt talat rätt trivsam rostat-bröd-lukt.
Idag vaknade jag till en lägenhet som luktade distinkt medelålders-rökande-kvinna-som-jobbar-inom-äldrevården.
Jag ser nu med närmast gränslös spänning fram emot morgondagens lukt. Någon som vågar sig på en gissning?
Anna will be attending Tårtkalas 21/2
Just nu håller jag på att slå in födelsedagspaket för snart ska jag på tårtkalas -- ett riktigt tårtkalas, minsann! Som börjar kl 15 en lördageftermiddag och slutar kl 18. Jag snabbgenomsökte minnet och kan inte minnas när jag sist bevistade ett renodlat födelsedagskalas, som inte var tjejmiddag eller förspel till utgång eller bara utgång. När slutade man med sådant egentligen med partyhattar, serpentiner, tutor i papp som rullar ut sig när man blåser i (där pappret blir uppblött av saliv och går sönder) och fiskedamm? Och varför?
Visste ni förresten att ordet kalasbyxor är ett missförstånd? När den svenska importören tog in strumpbyxor missuppfattade han namnet - han läste "partyhose" istället för "pantyhose". Så kan det gå!
Hej alla barn nu blir det barnprogram!
Hej alla barn nu blir det barnprogram
Titta nu här vad tant Anna tar fram
En fryst brödbit, en mikro och nu ska ni höra
vad man med en mikro och en fryst brödbit kan göra
Tina brödet i mikron på 850 watt
Så har vi gjort oss ett hårdbröd som är helt sva'tt!
Survival of the tallest.
Läser Nationalekonomi A den här terminen och håller just nu på att lära mig allt om BNP, Big Mac-index och olika sätt att mäta välfärd. Läroboken (Makroekonomi - Teori, politik & institutioner, K Fregert och L Jonung) tar upp medellängd som en av faktorerna för att bedöma länders välfärd. Och jag citerar:
"Genomsnittlig kroppslängd beror framförallt på näringsintaget under de tre första levnadsåren och under tonårstiden".
Det faktum att jag är 160,5 centimeter kort beror alltså FRAMFÖR ALLT på att mina föräldrar inte matade mig tillräckligt när jag var liten, och har en obetydlig koppling till det faktum att jag härstammar från ett släkte av två-äpplen-höga pygmévarelser. Ja jävlar i min lilla låda!
Men vänta, det blir ännu bättre:
"Kroppslängden uppvisar också ett starkt positivt samband med den förväntade livslängden".
Läs den meningen en gång till. Det är alltså inte illa nog att jag blivit undernärd under hela min uppväxt och nu får lida genom att knappt få åka alla attraktioner på Gröna Lund; jag kommer också att trilla av pinn i förtid. Helvete! Lyckos dessa långbenta varelser som når saker ovanför första kökshyllan och med sin blotta längd kan hålla avståndet till Liemannen.
Undrar om Fonus ger boka-tidigt-rabatt?
Uppfyllda, minsann.
Internet är fantastiskt. Uppfyllda lokala singlar -- hur kunde de veta att jag letade? Och gå till fri, vilken superdeal. Lägre än Glocalnet alla gånger!
Fullt ös rastlös.
Anna is the name and rastlös is the game. Jag har myror inte bara i brallorna, utan i hela kroppen inklusive huvudet. Skrev dugga (mini-tenta) i förmiddags, nailade den, men lika rastlös och halvstressad är jag för det. Kollar vad det skulle kosta att skaffa en söt liten bil, funderar på ny dator, överväger att renovera om bloggen, vill åka till värmen och nu i eftermiddags började jag kolla på resor till New York. Jag har den där alkohol-löser-inga-problem-men-det-gör-fan-inte-mjölk-heller-känslan, fast med Uppsala Sverige och Utomlandet. Eller snarare: Vardagen och Något Annat.
Och det lustigaste är att jag inte vet varför. För det är ju ingenting som är fel, ingenting i mitt liv jag är direkt missnöjd med. Jag hoppas innerligt att det bara är någon övergående hormon/mittiutbildningen/tjugoettårochniomånaderslivskris eller något som ingen brytt sig om att berätta om, och inte att det är så här livet ska vara. Rutiner. Ställa väckarklockan. Betala räkningar. Ica Buffé-tidning. Matlåda. Allvädersstövlar. Lågkonjunktur. Gråslask. Kvart-i-fem-Ekot. Livet peakar på fredagar när det är Let's Dance och man gjort veckans kap på Konsum - ta-två-Scotch-Brite-svampar-och-betala-för-en.
För er som inte sökte upp närmsta bro av lämplig hopp-höjd efter dessa vardagsångest-drypande rader, ni kan ju höra av er om ni vill haka på en enkelbiljett till Thailand med tomma resväskor eller starta upp ett hotell för gatuhundar i Brasilien. Tills dess sätter jag mitt hopp åt att hitta meningen med livet i Göteborg nästa vecka. Finns den där ska jag jävlar i min lilla låda hitta den.
Resultatet av gårdagens semlabakning:
Bara för att semlan är liten innebär det inte att den inte kan innehålla
allt gottis som en stor semla har. Inte på något sätt.
(Nej, jag har inte börjat äta semlor till frukost. Blogg.se höll inte med mig om
att jag skulle blogga bilden igår. Däremot blir det semmellunch idag kl 11
hos mig. Tolv semlor - först till kvarn!).
Omotiverad.
Alla krav får mig att bli som en tjurig treåring, tvärtemotvrång. Svaret på det mesta är VILL INTE. Vill inte plugga inför duggan, vill inte jobba extra, vill inte engagera mig, vill inte tänka på vad som ser bra ut på CV:t, vill inte tänka på sommarjobb, vill faktiskt inte göra något av det som förväntas av mig och vill absolut inte tänka på vad fan man ska göra med sitt liv, på riktigt. Jag tror jag ska sitta här och spela Guitar Hero med en kopp kaffe och min Marabou-choklad och låta allt annat lösa sig bäst det vill på egen hand, utan mig.
Och jag håller på att längta sönder mig efter Fia. I mitt huvud har jag ett litet räkneverk som räknar ner dagarna tills jag åker ner till henne i Göteborg. 13 dagar, 22 timmar, beeep. Den sämsta affär Telia någonsin gjort kan vara abonnemanget som låter oss ringa gratis till varandra. Älskade, saknade vän.
Golvad Britney-granne.
I morse satt det emellertid en lapp på den allmäna anslagstavlan där ett golvläggarföretag bad om ursäkt för oväsendet. Det skulle i och för sig kunna vara en rökridå för, säg, ritualer involverande halshuggna hönor, påkallande av onda andar och offrande av spädbarn på stenaltare. Mina korta erfarenheter av Britney-grannen i kombination med hennes musiksmak gör dock att jag betvivlar att det sitter nog med indianer i kanoten för att koka ihop en så avancerad plan. Förmodligen beror dunsarna, klampandet, hamrandet, hugg-ljuden och de smärtsamma, halvkvävda skriken på helt normalt golvläggande. Förmodligen.
Semestersvenskar.
Att kommentera detta klipp är som att sparka in en öppen dörr.
Man slutar alltså aldrig att förvånas.
