Året är 2006. Vi går sista året på gymnasiet och jag får ett sms från Emilie med texten: "Jag känner en båt, hon heter Anna, Anna heter hon". Jag fattar ingenting men det varar inte länge. Inom kort tar den musikala öronmisshandel som är låten "Boten Anna" över radiostationer och uteställen och får en hel nation att tänka att det här med dövhet, det kanske inte bara är dåligt?

Det tar ett bra tag innan folk fattar att slyngeln sjunger "bot" och inte "båt", och i den totala förvirring som uppstår eftersom ingen vet vad en bot faktiskt så var skiter alla helt sonika i det och sjunger båt i alla fall. Båten Anna. I likhet med att alla människor som tror de är först med att säga "En Trisslott... men en med vinst!" till kassörskan i kassan, lika överrumplade av sin egen fyndighet blev personer i min närhet gjorde den fenomenala kopplingen Boten Anna --> Anna. Under året blev jag föremål för hyllningssång från såväl vänner, obekanta och dagisbarn som spontant sjöng serenad för mig. Under studentkvällen spelades låten fem (5) gånger under samma kväll.

Så nej, jag har aldrig precis gillat låten och det faktum att mitt namn drogs in i eländet gjorde mig inte mer vänligt inställd. I flera års tid har jag hyst en inneboende förhoppning att Gäddjägaren, som upphovsman och därmed ansvarig för denna pinsamma ursäkt till musik, ska låsas in någonstans långt, långt bort ifrån resten av världen och tvingas lyssna på sin egen musik omåomåomigen som straff för det han ställt till med.

Och se på fan själv, tre år senare går någon och besannar mina önskningar:

Hela härligheten på Aftonbladet