Ibland gör jag det där fula. Ni vet vad jag pratar om. Att faktiskt läsa det som står i den lilla irriterande reklamrutan under första inlägget i bloggen. Och det skulle jag förstås inte ha gjort.

Vad jag läste var följande: entropins paradis - Vansinniga tankar ger dig ett långt och lyckligt lik.

Nu känner jag mig mer förvirrad än Victoria Beckham i en bokhandel. Att saker som märkeskläder, sportbilar och kändisskap betraktas som åtråvärda kan jag ändå acceptera och till viss del förstå. Men ett långt och lyckligt lik? Har jag i min modebloggsvägran missat så totalt att det är det nya heta? Ack, måste jag nu slänga min trenchcoat och dumpa leggingsarna om jag vill vara med i de coola likens crew?

Så oroande var det hela att jag inte ens vågade klicka på länken. Tills nu har jag inte haft en aning om att kort och lycklig stod i motsatsförhållande till varandra efter döden. Det är inte så himla goda nyheter om man redan i livet bara knappt lyckats spränga 160-gränsen, ska jag säga er. Enda utvägen tycks helt enkelt vara att satsa stenhårt på de där vansinniga tankarna och hoppassomfan att det begåvar mig med åtminstone ett par andra sidan-centimeter.

- Vad hette det där nu, när man är svart - Emu, Elon...?

- Emo, mamma.

- Jaha, just det ja.

Bakgrundsfakta: Blogg.se har möjlighet att visa besöksstatisk för bloggen, i ett diagram med en kurva för unika besökare och en annan för antalet sidvisningar.

Flera gånger när jag plöjt random bloggar på nätet i jakt på undangömda guldkorn har jag stött på ett fenomen som är något som är så dumt att det omöjligen kan bli annat än hysteriskt underhållande. Det är bloggare (varav tonåriga tjejer med uppmärksamhetsbehov är överrepresenterade) som blir så upphetsade av sin egen storhet att de måste dela med sig av sina besökssiffror. Jag erkänner att jag, trots insikt om hur utbredd den dåliga smaken är, flera gånger förvånats över siffrorna som presenterats -- tills jag läst vad de faktiskt skrivit. Detta är ett citat från en blogg som sammanfattar dem alla: "Guuud idag har jag haft över 100 besökare och 27 unika...".

100 besökare och 27 unika.

Det är så fantastiskt, klockrent dumt att jag blir alldeles lyrisk. Bara att någon skrivit en sådan sak gör det ju totalt poänglöst att ens försöka analysera hur tankegången bakom det resonemanget kan ha sett ut (bloggen har haft besök av 100 alldagliga besökare och 27 stycken alldeles unika?). Bara vetskapen om att det finns folk som faktiskt tolkar statistiken så ger ju hopp om att Blondinbellas påstådda framgång enbart grundar sig på att någon någonstans somnat med armbågen på refresh-knappen.

Nu vill jag att ni allesammans lovar mig, verkligen lovar mig, att ni aldrig kommer upplysa dem om hur det verkligen ligger till. Det är för roligt, det är bara alldeles för roligt.

Hur man får en gratis fotmassage: Klia en välmående katt på magen med fötterna. Ju mer katten spinner, desto mer massage får fossingarna.

Se, jag tänker redan som en student.

Jag klickar in på Aftonbladet.se för att se om världen hittat på något idag. Det hade den. Bland annat stod följande att läsa:

- Svensk klamydia hot mot Europa. EU varnar för muterad "svensk klamydia"

Följt av en rosa sportruta:

- "Typiskt att det kommer nu". Tobias Linderoth kan missa EM-kvalet.

Skumläsning kan göra livet så mycket mer intressant. Ja, jag ska gå och lägga mig.

Varje papperskorg på stranden på Mallorca såg ut så här. Man vill inte föreställa sig problemen de måste ha haft innan de satte upp skyltarna.

Jag tycker så synd om Patrik Isaksson. Varje gång hans röst hörs på radion -- det är uteslutande då jag hör den -- märker man så tydligt hur väldigt ont han måste ha. Ja, hela rösten genomsyras liksom av den där gnälligheten som uppstår när man haft ont länge och nått den punkten då man gör allt för lite sympati i eländet. Ändå jobbar han på och gör låtar, strongt gjort får man faktiskt säga när man tänker på vilka smärtor han uppenbarligen måste känna.

Stackarn lider alldeles säkert av någonting allvarligt, för så här har han ju låtit bra länge nu. Jag överväger på allvar att skicka ett paket Ipren till honom som uppmuntran, den intelligenta värktabletten kanske kan hitta källan till hans onda, åtminstone temporärt. Eller möjligen ett kilo körsbär, ifall det är förstoppning han lider av. För så här kan det bara inte få fortsätta.

Jag hittade den här roliga (frågetecken) lilla övningen på internet och delar generöst med mig:

När du sitter ned, lyft din högra fot en bit över golvet.

Rör foten i cirklar medsols.

Medan du gör detta, lyft din högra arm och rita en 6:a i luften med fingret.

Kan du överlista din egen fot?

Jag var röd i ansiktet när jag gav upp. Jag tycker inte om att behöva erkänna att någon är smartare än mig, ens min egen kroppsdel. Fotfan.

Mamma läser om diskriminering i sin Arbetsrätt-kurs och diskuterar vid köksbordet ett exempel ur boken som handlar om negerbollar.

Mamma: Om Ahmed känner sig kränkt av att man säger negerboll, då spelar det ingen roll om arbetsgivaren säger att det inte var meningen.
Pappa: Men det lär ju inte bara vara invandrare som kan anmäla sånt?

Mamma: Nä... Det finns ju bondkakor, då borde väl egentligen bönderna kunna bli kränkta.

Pappa: Finska pinnar, helvete, det måste ju vara diskriminering!

Jag: Och parisare!

Vi är något på spåren.

Får man säga vitlök?

När Emilie och jag var nere på kajen igår förmiddags och säkrade den lokala andstammens fortlevnad med gammalt Konsum-bröd såg vi den här livbojen. Vi sa till oss själva: Vilken boj, den måste vi dokumentera! I bakgrunden skymtar jag, av en händelse iförd min nya trenchcoat. Tänka sig vilket lustigt sammanträffande.

(Det här är naturligtvis min ironiska posé, med vilken jag driver med hela "Dagens Outfit"-rörelsen. Förstås).

Telefonen ringer. Det är ett okänt telefonnummer med riktnummer till Älvdalen.

Jag: Anna.

Tant: Anna?

Jag: Ja, det är Anna.

Tant: Jag har inte ringt dig.

Jag: Nähä...?

Tant: Nä, jag har inte ringt dig. Jag jobbar på förskolan *mumlar namnet*. Jo, det är så att vi har fått en ny telefon. Idag. Idag har vi fått en ny telefon. Och ett nytt nummer.

Jag: Jaha, jaså.

Tant: Och ja. Vi vet inte riktigt hur den fungerar än. *paus* Men du, vad har du för rang då eller vad man ska säga?

Jag: Eh... rang?

Tant: Ja, vart håller du hus någonstans? Alltså, i Älvdalen?

Jag: Nä, jag är i Mora.

Tant: Jaha, jaja. Men tack då så får vi se om vi ringer dig någon mer gång.

Jag: Eh... tack?

Livet är fullt av små mysterier.