Veckorna nu innan jul har varit kulmen på en hektisk, jobbig och samtidigt rolig hösttermin. Som för så många andra den här tiden på året är mitt energiförråd lika tomt som Elin Woods vänstra ringfinger, och julledigheten kunde inte ha kommit mer lägligt. Sedan två dagar är jag hemma i ett snövitt, gnistrande Dalarna som just nu är som att vandra runt i ett vykort. Förvisso ett iskallt vykort som läcker in i skorna och fryser bort känseln i fingertopparna, men ett vykort icke deso mindre.

Som vanligt involverar hemkommandet till föräldrahemmet en viss omställning. Inte bara till ett självpåfyllande kylskåp, diskmaskinens magi och att tala om vart man ska, utan även till saker som exempelvis att klädhögen på golvet kan överraska genom att plötsligt resa sig upp och börja trycka sig mot mitt ben (katten), eller förvåningen när jag klivit innanför dörren och hör en kvinnoröst börjar tala i garaget, följt av ett illavarslande pipande och insikten att jag just triggat igång huslarmet.

Jag skulle lova er någonting om mer frekventa uppdateringar, jag vill så gärna lova litegrann, men då ska ni komma ihåg att det kommer från samma person som idag tänkte tanken "det är ju gooott om tid innan jul, jag hinner ta det lugnt och träffa massa folk". Å ena sidan har jag faktiskt på 48 timmar lyckats träffa både Lena, Sofia och Oliver, Hanna med lillasyster, min frisör och mig själv i huvudet med en kökslucka. Å andra sidan sammanfattar det ganska exakt ALLT jag gjort de senaste 48 timmarna, och två dagar innan julafton är det rätt illa att beskrivningen inte involverar exempelvis "pynt", "städa" eller för den delen "paketinslagning". Men äh. Utan lite hederlig panik skulle väl högtider inte vara någon sport.