Efter att (åter) ha hamnat i en äckelfascinerande diskussion om bortglömda människor vars avsaknad av liv endast uppmärksammas när de efter ett par månader börjar droppa ner i grannens vardagsrum, börjar man ju som ensamboende oundvikligen fundera på vad som skulle hända ifall man själv av någon anledning skulle trilla av pinn alldeles allena i sin lägenhet...

...sedan råkar jag låta bli att blogga på 48 timmar och fyra personer hör av sig för att försäkra sig om att jag fortfarande befinner mig på rätt sida ljuset, så från och med idag står den funderingen på Saker-Jag-Oroade-Mig-För-Totalt-I-Onödan-listan.