Ribban för min dag lades när mobilens väckarklocka ringde mig ur djup koma 06.-någonting i morse och därifrån gick det bara åt ett håll -- utför. Stressad. Tappade cykellåset. Två högerhandskar. Bad hair & co-day. Meningslös lektion. Seghuvudvärk. Folk pratade för högt, cyklade för långsamt, hade för konstiga saker i sina matlådor och andades för ofta. Ni fattar -- tidiga mornar klär mig inte, inte på en endaste fläck. 

För vem gav folket med störd mat-och-sov-klocka makten att schemalägga vår värld? Va va va? Inte en chans att de som är pigga, toppresterande idésprutor klockan 8 på morgonen är i majoritet. Cred lurar de till sig också, genom den för dem totalt oansträngda prestationen att kliva upp i ottan och göra saker några timmar innan oss andra. JAG får minsann tonvis gjort om kvällarna/nätterna och jag sover precis lika många timmar, bara andra timmar. Sådetså!

... ja, ni hör ju. Jag är fortfarande ett litet darrande Anna-knippe av bitterhet och sömn är nog det enda möjliga botemedlet. I morgon står klockan åtminstone på 8.10 och med lite tur innebär det att vansinnesdåd kan undvikas innan förmiddagskaffet.