Förlåt för det där igår, allihopa. Det var inte min mening att skrämma upp er med Hagelbäckarn, jag vill er inget illa även om jag förstår nu i efterhand att det kanske verkar så. Förlåt. Nu tänker vi inte mer på det. Så. Borta.

Istället tänker vi på vin, fredag som det är och allt. I skrivande stund sitter jag med min uppsatsparter Sophie, vår bebis c-uppsatsen och ett glas vitt bredvid för att ge den akademiska kreativiteten en vänlig puff på vägen. Vinspirerad av detta bor därför Robert Gustafssons legendariska tolkning av Vinprovar-Bengt bakom den tredje luckan i min julkalender.

På nattduksbordet hemma har jag dessutom Robert Gustafssons självbiografi, Från vaggan till graven, och jag inser att efter alla allvarligheter med missbruk och otrohet och sjuka bröder som den påstås innehålla så kanske jag aldrig mer kommer skratta åt honom igen. (Jag är rädd att jag kommer börja se honom som en människa, och sådant är ju alltid jobbigt). Så nu vill jag skratta åt Robert, för det kan vara min sista gång. Åh, låtom oss skratta tillsammans:

Är vi vänner igen?

Idag ska vi öppna den andra luckan i Annas julkalender. Snart, men inte riktigt än. Först vill jag be känsliga tittare att avlägsna sig från skärmen. Inget skämt. Små barn, stora barn, personer i känslomässig obalans och övriga gör bäst i att omedelbart lämna bloggen.

Ni som är kvar, är ni verkligen beredda? Läsare som hängt med ett tag känner kanske igen klippet, vi har pratat om den förut. Ni vet vad jag pratar om och att det är dödens allvar här. Jag vet ju egentligen inte ens riktigt varför jag har med det i kalendern. Förmodligen är det en del i min bearbetningsprocess i att komma över traumat som Hagelbäcks matrast utgör. Om vi pratar om det tillsammans kanske det känns bättre sen? Ja. 

Skräck, oförståelse och rädsla är alla känslor som kommer över mig när jag ser detta gamla barnprogram från 1992. Enbart det faktum att SVT en gång betalat pengar till att producera denna galenskap får mig att för all framtid vilja bojkotta tv-licensen. Om det där är "fri television" så passar jag på den tacksåväldigtmycket.

Är ni beredda nu? Ni har fortfarande chansen att ångra er, krysset är där uppe i hörnet. Det är ingen här som dömer er om ni använder det.

Ersättningskrav för terapeutkostnader undanbedes vänligt men bestämt.

Bakom den första luckan i Annas Julkalender hittar vi Örjan, gestaltad av Johan Rheborg.

För att det nog finns en Örjan inom oss alla. Vi har bara olika bra kontakt med honom. Min Örjan tenderar att göra sig särskilt påmind just i situationer som involverar köer. Som igår: ståendes i en milslång kassakö på Ica i trängseln bland gallskrikande barn -- trött, genomsvettig och helt befriad från livslust. Och personen före i kön börjar diskutera med kassörskan varför den burk konserverad majs de köpt kostade 7:90 kr istället för 6:90 kr SOM DET FAKTISKT STOD I REKLAMBLADET. Att annonsen var från Coop är för personen givetvis en i sammanhanget helt irrelevant omständighet.

Då. Då är det långt till tankarna om medmänsklighet och förståelse ska jag tala om för er. Och betydligt närmare till att ta reda på den potentiella skada ett halvt kilo luftburen, frusen fläskkotlett kan åstadkomma.

"Det är ju det fina i kråksången, jag får ju saker och ting gjorda"

När jag var liten hade jag en himskans massa julkalendrar. Det var SVT-kalendern med TV och Radio-kalendrar; Bamse-kalendern med 25 luckor (och det obligatoriska peace-tecknet under den tjugofemte luckan, minns ni?); chokladkalendrar där chokladbitarna varje år såg likadana ut; någon tråkig Ica-kalender med hushållsvaror och så vidare in absurdum. Hela familjen fick förmodligen tidigarelägga sina morgonvanor för att passa mitt julkalendersöppnande.

Självklart gjorde jag ju också min egen kalender, javisst. Först målade man en bild (jultomte eller gran); ritade ut tjugofyra luckor och utförde akrobatik med saxen för att klippa upp dem; fick skärsåren på fingrarna omplåstrade; fortsatte med klistra fast teckningen på ett tomt papper och rita bilder under varje lucka, för att sedan stänga igen dem med tejp med dåligt fäste. Resultat: en kalender där åtminstone 22 av 24 luckor fladdrade öppna redan innan december.

Herrejävlarja, vad man hade för mycket fritid som barn.

Jag tänkte nu försöka mig på samma grej, uppdaterad till 2010-talet och data-samhället gubevars. Inspirerad av härliga NuNärDuFinns-bloggens novemberkalender, tänkte jag plocka ihop en egen kalender att underhålla oss med fram till dagen efter dagen före dopparedagen. Jag har en aning om vartåt det barkar tema-wise, men jag vill inte säga för mycket. Lite humor. Lite nostalgi. Lite överraskningar. Tror ni jag fixar det? Tjugofyra inlägg på lika många dagar. Bara det en överraskning värd att vänta på.

I morgon öppnar vi första luckan i Annas julkalender 2010. Dadadadum.