I Rethymnon fanns en restaurang med det något intressanta namnet Alkis. Detta, vad vi fick höra, inte efter klientelet som besökarna utgör, utan enligt den grekiska traditionen att döpa restaurangen efter ägarens förnamn. Detta enligt uppgift från och endast från Apollos fnittriga reseledare, som marknadsförde stället med en imponerande ihärdighet. Med andra ord kan det precis lika väl vara en utstuderad överenskommelse för att skinna semester-alkade skandinaver med taskig humor.

Stället var precis vad era fördomar säger att det är: ett litet färgglatt hak längsmed strandpromenaden med "levande mosik" och "kåttbullar" på menyn. Och som ni säkert kan räkna ut saluför Alkis givetvis ett eget vin. Samt Alkis-kepsar, Alkis-pins och Alkis-t-shirts i såväl vuxen- som Bert-Åke-ska-vi-inte-köpa-en-åt-barnbarnen-barnstorlekar (jag när en misstanke om att en viss av procentandel av intäkterna här tillfaller Apollos reseledare).

Och döper man ett vin till Alkis så inger det ju vissa förhoppningar. Det rentav förpliktigar. Så på självaste midsommarafton korkade jag och Henrik förväntansfullt upp flaskan vi släpat hem. Redan när lukten spred sig --  tänk ostädad gratis-bajamaja uppställd på Sergels torg -- förstod vi, resterande sällskap runt bordet och grannbyn vartåt det barkade. Fy satan, det finns motorolja som är mer lättdrucken. Fjortisarna som dricker pumptvål på offentliga toaletter för att bli fulla skulle ha ratat detta. Det vinet kan omöjligen ha gjort någon enda människa till alkis.

Jag tror jag avrundar med skylten placerad vid Alkis-utgången: