Bildkälla

Ä n t l i g e n har jag gått och skaffat mig en ny armbandsklocka. Det var minst sagt på tiden -- min förra stannade någon gång på gymnasiet och har stått still sen dess. Exakt vari det komplicerade i att plocka upp klocka, bära ner till urmakare, hämta ut hos urmakare och räcka över en femtiolapp för nytt batteri ligger vet jag inte exakt -- men någonstans där i krokarna ligger det uppenbarligen, eftersom jag varit klock-lös sedan dess. Urdåligt av mig, jag vet, fast man vänjer ju sig när mobilen sällan vistas mer än en armlängd bort.

Det är en rätt tidlös design med armband i blankt/borstat stål och en urläcker svart tavla med vita siffror och pyttesmå stenar. Det var ett av de sällsynt klockrena tidpunkter då smak och plånbok är överens -- hjärtat blev tämligen omgående förälskad i den och ekonomin gav vår relation sin välsignelse, då den råkade vara på sommarea. Klockan alltså, inte ekonomin. (När som helst förväntar jag mig för övrigt att få inkasso-krav från mitt eget sparkonto, med tanke på hur mycket jag lånat från mig själv för att bekosta min överlevnad i väntan på att skatteåterbäring, CSN och sommarjobbslön ska dimpa ner i augusti).

Ovant är det -- jag har under dagen snabbutvecklat någon slags light-ticks där jag tittar på klumpen som sitter på handleden och registerar att oj, det sitter en klocka där! Och sen plockar upp mobilen för att ta reda på hur mycket klockan är. Meeen det är väl bara en tidsfråga innan även min sommartrötta hjärnklump ställer om sig.

Och DÄR var det schlutt på taskiga klock-ordvitsar och därmed detta inlägg.