Långfredagen är det idag, en dag vi firar till minne av att även Jesus själv lärde sig att sista dagen innan helg kan vara riktigt seg. Och jag själv hoppas verkligen att dagen nu lever upp till vad namnet lovar och är riktigt lång -- för idag, idagidagidag, idag kommer pojkvän hem efter två långa månader i USA. Hipp hurra, glad påsk, hallelujah, god jul och grattis på namnsdagen alltiett!

Eftersom Företaget, som skickade H på export med två veckors varsel och på obestämd tid, såg sin sista chans att bråka med mig landar flyget naturligtvis kvart i åtta på morgonen. Vilket är varför jag i egenskap av Duktig Flickvän nu tassat upp i ottan för att ta en tidig flygbuss till Arlanda. Extra tidigt också eftersom jag måste sminka mig och dona, inte så mycket för pojkvännen kanske (som förhoppningsvis skulle uppskatta mig i vilket skick som helst efter två månader bland tjocka amerikanare... or else!) utan mer ifall terrorister kapar planet till typ Novosibirsk och kvällstidningarna vill ha en intervju.

Jag skojar naturligtvis. Om tidningarna. Det där med kapningar har jag övervägt. När jag ägnat över två månader åt så mycket längtan och saknad känns det så overkligt att få hem honom igen att jag bara väntar på att universum ska langa fram ett krokben.

Men insch SAS och alla galna terrorister kommer jag om nån timme få stå där uppe vid Arlandas ankomsthall med min påse ostbågar (det pojkvännen påstår sig ha saknat mest förutom mig) och vara en av de där längtande människorna de filmar i Stockholm: Arlanda eller i världensbästaromantiskakomedi Love Actually. Glad påsk? Den kunde inte vara gladare!