Back to school.
I morgon börjar skolan universitetet igen. Ångestkänslorna kommer galopperande vid blotta tanken och bland vännerna sprider sig nu paniken inför den sjätte terminsstarten: vad har man på sig?
Äh, skämtar bah. På en skala mellan 1-10 av Saker Jag Ger Blanka Fan I Just Nu rankas klädvalet tvåsiffrigt. Men paniken och ångesten, den är verklig. Om ni råkar besöka Ekonomikum måndag morgon och ser bleka människor med skräcken lysandes ur ögonen kommer det med stor sannolikhet antingen vara nyblivna nollor eller oss erfarna rävar.
Sista terminen. C-uppsats. I januari har vi oss (insch handledare, opponeringsgrupper, Gud och kungen) en varsin ekonomie kandidatexamen. Frågan vi ställer oss är: Kommer verkligheten vilja ha oss? Verkligheten som vi ägnat de senaste 2,5 åren (23 åren?) åt att undvika. Vi har ingen riktig inkomst (låning, inte löning); vi frotterar oss med andra studenter på uteställen där drinkar kostar 42 kronor styck och en karatefylla klockan två på eftermiddagen är helt socialt accepterat om kalendern råkar visa 30:e april.
Jag är uppriktigt sagt rädd. Lille Skutt-skraj. OM någon av er råkar ha kontakter med Verkligheten får ni såväldigtgärna lägga in ett gott ord för mig hos den. Stort tack på förhand.
Äh, skämtar bah. På en skala mellan 1-10 av Saker Jag Ger Blanka Fan I Just Nu rankas klädvalet tvåsiffrigt. Men paniken och ångesten, den är verklig. Om ni råkar besöka Ekonomikum måndag morgon och ser bleka människor med skräcken lysandes ur ögonen kommer det med stor sannolikhet antingen vara nyblivna nollor eller oss erfarna rävar.
Sista terminen. C-uppsats. I januari har vi oss (insch handledare, opponeringsgrupper, Gud och kungen) en varsin ekonomie kandidatexamen. Frågan vi ställer oss är: Kommer verkligheten vilja ha oss? Verkligheten som vi ägnat de senaste 2,5 åren (23 åren?) åt att undvika. Vi har ingen riktig inkomst (låning, inte löning); vi frotterar oss med andra studenter på uteställen där drinkar kostar 42 kronor styck och en karatefylla klockan två på eftermiddagen är helt socialt accepterat om kalendern råkar visa 30:e april.
Jag är uppriktigt sagt rädd. Lille Skutt-skraj. OM någon av er råkar ha kontakter med Verkligheten får ni såväldigtgärna lägga in ett gott ord för mig hos den. Stort tack på förhand.
Men elektricitet fick vi faktiskt redan FÖRRA året.
På väg ner på stan (= Mora, enligt Wikipedia "en centralort och tätort i Mora Kommun, Dalarnas län", känd för sin hantverksskicklighet och Vasaloppet) igår slog koffein-djävulen klorna i mig. Och ur detta föddes en insikt: det finns inte take away-kaffe i Mora. Möjligen finns run away-kaffe, om man är kvick i fötterna och inte främmande för att stjäla porslinsmuggar. Men take away-kaffe? Nope.
Här kan man ju tycka att en pappmugg med lock att transportera kaffe i inte är den mest vågade idé som cirkulerar på 2000-talet. Sen kan man ju tycka tvärt om, och då bor man förmodligen i Mora.
Detta är alltså staden där iPhones inte finns till försäljning (grundkriteriet för varje modern civilisation); där ingen talat om att rostiga Mercedesar slutade vara coola för 10 år sedan när rosten flyttade in; och där det inte finns en sport som inte kan ges prefixet Vasa- och utövas mellan Sälen och Mora. Det finns fanimej StafettgångsVasan, men inte ta iväg-kaffe.
Och så frågar folk fortfarade varför jag flyttade från stan.
Här kan man ju tycka att en pappmugg med lock att transportera kaffe i inte är den mest vågade idé som cirkulerar på 2000-talet. Sen kan man ju tycka tvärt om, och då bor man förmodligen i Mora.
Detta är alltså staden där iPhones inte finns till försäljning (grundkriteriet för varje modern civilisation); där ingen talat om att rostiga Mercedesar slutade vara coola för 10 år sedan när rosten flyttade in; och där det inte finns en sport som inte kan ges prefixet Vasa- och utövas mellan Sälen och Mora. Det finns fanimej StafettgångsVasan, men inte ta iväg-kaffe.
Och så frågar folk fortfarade varför jag flyttade från stan.
Förlåt mig, Krister Henriksson - jag tar tillbaka precis allt.
Familjen -- mamma, pappa, hemrest dotter och päronformad katt -- sitter samlad framför täjveapparåten. Fångarna på fortet rullar på och plötsligt utbrister modern någonting om hur obehaglig nya Fader Fouårau Fura Foura 2.0 är. Ett mummel av instämmande hörs från övriga familjemedlemmar och där kunde kvällen ha slutat, i harmoni och enighet, om inte min mor fortsatt: "Skoglund, Skoglund, vad heter han som spelar Foura? Det var ju han som var pappan i Vi hade i alla fall tur med vädret."
"Nej nej, det var ju Krister Henriksson som spelade pappan," tillrättavisade jag henne med den milda stämma som endast nyttjas av den som är helt säker på sin sak.
Protester hördes från båda mina föräldrar. Minnet försämras ju när man blir äldre, det är inte deras fel. Så jag förklarade lugnt att Krister Henriksson självklart var pappan och att jag vet detta eftersom jag vid sisådär sju års ålder utvecklade en stark Krister Henriksson-fobi som ett resultat av första Vi hade i alla fall tur med vädret-filmen. Fobin föddes ur hans obehagliga framtoning och ohmylord hans röst som kröp in under skinnet, letade sig upp i huvudet och ställde sig att stampa på den stora röda knappen märkt med OBEHAGLIG. Än idag ryser jag vid tanken på hans träningsoverallsklädda uppenbarelse.
En minut senare -- och jag kan fortfarande inte tro det när jag skriver det -- hade jag både mina föräldrar och min husgud Google emot mig: Rolf Skoglund var pappan i filmen, inte Krister Henriksson.
Inför det motståndet var det bara att börja demontera min världsbild. Jag har alltså i över femton år varit rädd för helt fel man. Rysningar har gått ner för min ryggrad vid blotta åsynen av Krister. Matlustar har tappats, tv-kanaler bytts och garderober dubbelkollats innan läggdags. Wallander-filmerna? Glöm dem, inte en chans att jag någonsin frivilligt skule utsätta mig för han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Och så har min fiende hela tiden hetat Rolf Skoglund.
Världen jag somnar i ikväll är inte densamma som den jag vaknade i.
"Nej nej, det var ju Krister Henriksson som spelade pappan," tillrättavisade jag henne med den milda stämma som endast nyttjas av den som är helt säker på sin sak.
Protester hördes från båda mina föräldrar. Minnet försämras ju när man blir äldre, det är inte deras fel. Så jag förklarade lugnt att Krister Henriksson självklart var pappan och att jag vet detta eftersom jag vid sisådär sju års ålder utvecklade en stark Krister Henriksson-fobi som ett resultat av första Vi hade i alla fall tur med vädret-filmen. Fobin föddes ur hans obehagliga framtoning och ohmylord hans röst som kröp in under skinnet, letade sig upp i huvudet och ställde sig att stampa på den stora röda knappen märkt med OBEHAGLIG. Än idag ryser jag vid tanken på hans träningsoverallsklädda uppenbarelse.
En minut senare -- och jag kan fortfarande inte tro det när jag skriver det -- hade jag både mina föräldrar och min husgud Google emot mig: Rolf Skoglund var pappan i filmen, inte Krister Henriksson.
Inför det motståndet var det bara att börja demontera min världsbild. Jag har alltså i över femton år varit rädd för helt fel man. Rysningar har gått ner för min ryggrad vid blotta åsynen av Krister. Matlustar har tappats, tv-kanaler bytts och garderober dubbelkollats innan läggdags. Wallander-filmerna? Glöm dem, inte en chans att jag någonsin frivilligt skule utsätta mig för han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Och så har min fiende hela tiden hetat Rolf Skoglund.
Världen jag somnar i ikväll är inte densamma som den jag vaknade i.
