Det är söndag.
Det ryktas om att blogg.se kan stängas ner när som helst.
Det duggregnar.
Överallt är grått, grått, grått.
Och jag ska snart gå till skolan för att plugga.

Och ni har inte hört det värsta än. Det gör ingenting. Det gör ingenting att behöva masa sig till platsen som borde vara förbjuden mark under den heliga helgen. Det känns faktiskt bra, till och med, och jag funderar stilla för mig själv om det är ett tecken på att man börjar bli vuxen eller bara tråkig. Hönan och ägget, hönan och ägget...

Duggan är studentens vän. En dugga är ett litet deltest för att samla på sig poäng man får tillgogräkna sig på Den Stora Tentan. Under statistik-kursen har vi sammanlagt sex duggor som kan ge 0.5 poäng var, alltså 3 poäng totalt. Och inför en mardrömstenta som den i statistik, med över hälften underkända, lovar jag att man tar alla poäng man får. 

Just nu är jag barnsligt glad över att under förmiddagen ha klarat den första duggan. Det känns som en liten seger mot den stora onda, statistiken. Det jag blir förbannad över med kursen är att det svåra inte ligger i uträkningarna, utan att det framställs som svårt och krånglas till.

En timme av gårdagens lektion tillbringades med att med olika tecken och färger(!) förklara uträkningen av medelvärde. En timme. Tydligen går det inte på universitetsnivå att säga "summan av alla observationer dividerat med antalet observationer". Det skulle ju kunna innebära -- jag vet inte, att folk förstår?