Vad var det jag sa?

Nu ska vi inte prata om min fantastiska förmåga att genomskåda dåliga historier och föregå medias spekuationer. Vi ska heller inte börja oja oss över hur hemskt det är att spekulera i kända människors privatliv. Det ingår i anställningsavtalet för jobbet som "rik, beundrad och känd" och jag har faktiskt en poäng med detta inlägg som inte är att gotta mig åt andra människors olycka.

Otrohet är ett jävla skitpåhitt som det i min bok inte finns några ursäkter för. Jag skojar inte. Den man som eventuellt är otrogen mot mig kommer få förstahandserfarenhet av exakt hur kreativ hämnd går till. I fallet med Elin och Tiger blir det faktiskt etter värre av att de är så nära en modern askunge-saga man kan komma: svenska barnflicka träffar supergolfproffs, förälskar sig, får barn och halva kungariket motsvarigheten till Sveriges BNP i shoppingbudget.

Med tanke på alla inblandade (inte minst barnen) och förhoppningen om att nån jäkla saga ska få ett och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut hoppas jag innerligt att otrohetsryktena inte är sanna. Men om nu prinsen, som verkat så helylle och alldelesalldelesunderbar, visar sig vara oförmögen att hålla klubban i golfbagen -- ja, då är det inte mer än rätt att prinsessan swingar tillbaka.

För OM hela historien är sann tycker jag det finns något så underbart tillfredställande i att den bedragna blonda lilla frun hämnas sin man golfproffset med hans egna vapen och vän -- en golfklubba -- under självaste tacksägelsedagen. Tack och happy Thanksgiving darling! För hennes skull hoppas jag att hon även tog tillfället i akt att använda golfklubban till det den är avsedd för: att slå bollar.

Jag säger bara: Heja Elin! Hell hath no fury like a woman scorned, som William Congreve fastslog, och det är något även tigrar måste lära sig.