Ska jag vara ärlig personlig är det en medveten distans jag håller i bloggen. Jag tror jag är rädd att personligt blir en kornig mobilbild på dagens sushi och en länkning till de fantastiska magtröjorna Elin Kling just talat om är så inne. Typ att jag ska få en stalker på halsen, att vardag bara intressant ur spioneringssyfte för mamma och pappa, att Donald Trump väljer en apprentice som inte bloggar offentligt, att jag ska tappa fotfästet och plötsligt sitta där med mina sushi/smoothie-bilder, mitt uppe i ett bloggbråk med valfri bloggfjortis om vems extensions är äktast.

Och sen så ska vi verkligen inte underskatta det faktum att jag vet åh-så-väl hur lätt (och framförallt: roligt) det är att anonymt internet-snoka i andra människors liv; en aktivitet jag för övrigt kan rekommendera å det varmaste.

Ni fattar: jag har alltså ingen riktigt bra, konkret anledning men cyklar med stödhjul för säkerhets skull ifall att jag råkat missa något gupp framöver.

Men okej, vi kör då. Jag öppnar upp lite mer och ni får tala om hur det går, om det går, när det går överstyr. Sa jag förresten hur fantastiskt glad ni gör mig med era kommentarer? För det är just vad ni gör. Och ni förtjänar precis all cred för att min borttappade blogglust börjar komma tassande tillbaka till mig igen.