Augusti 1994: Första skoldagen, sju år gammal, pirr i magen. Finklänning och flätor. En rulle bänkpapper i den nya ryggsäcken, bägge med hästar på -- förmodligen för att det var det som fanns för tjejer, för jag var inte och blev aldrig någon hästtjej. Storheten i att få en egen bänk. Nyfikenhet på alla nya ansiktena, klasskamrater. Alla närvarande mammor och pappor som trängdes längsmed väggarna i klassrummet. En söt flicka i bänken bredvid som, trots att hon var tvåa, tog upp mitt tappade sudd och sen blev mitt livs första bästis.

Idag började jag fjärde terminen på ekonomprogrammet. Femton år senare, ofattbart men ändå inte. Det var ju inte precis igår man var en ettagluttare eller, för den delen, tvåans toalettdykare. Men femton år? Det stör liksom lite min bild av att jag på något sätt ska bli undantagen från det här med vuxenhet.