Nyligen upptäckte jag någonting rätt överraskande: min pojkvän finns inte. Det är helt sant och förvånansvärt nog ingenting som grundar sig i en diagnos av doktor hjärnskrynklare. Lagens långa arm har talat om det.

Bakgrunden är att pojkvännens pass, någon gång mellan hans återkomst från the junajted stejts åf amärka för två månader sedan och förra veckan, i löndom lyckats genomföra en rymning. Vi har tittat i strumplådor, skåp, väskor, vinställ, skor och frysen. Överallt. Spårlöst borta.

Eftersom Greklandsresan står och trycker två veckor runt hörnet och pass helt klart underlättar när man vill utrikes, knatade vi iväg till polishuset för att införskaffa ett nytt. Hahahaha trodde vi ja. Väl där visar det sig att pojkvännens id-kort gått ut -- och inte som passet, ut genom dörren, utan helt enkelt blivit för gammalt. Vänligt talar poliskvinnan om att min pojkvän, ja, han kan inte få något pass för han finns inte.

Jag gjorde ett försök att tala om att jo, han finns på riktigt, men se det ville tant polis inte tro på så länge vi inte var sambos. Det är vi, intygade jag heligt och osant. Då ville tant polis se intyg från Skatteverket att vi var skrivna på samma adress och sådana samlar man ju inte på hög, särskilt inte om man faktiskt inte bor ihop.

Med Henriks familj cirka trettio mil från att komma och intyga att Henrik är Henrik kändes situationen något olustig. Tant polis försökte hitta släktingar i närområdet åt honom och vi lyckades faktiskt vaska fram en faster i Uppsala, men se henne hittade inte polisen i sin dator. Normalt skulle man ju tro att det var något bra, att inte finnas där, men inte nu.

Vad att göra? Ingenting så länge han inte hittar en släkting, sa polisen. Så det var bara att snopet knata hem igen med låtsas-pojkvännen och vända uppåner på lägenheten igen. Tant polis ringde dock rätt snart upp och erkände att även om inte Henrik fanns så gjorde hans faster det.

Jag överväger att be hans faster att säga att han heter Mållgan, åtminstone i mellannamn.

Bildkälla