Sedan klockan 5 i morse har jag hunnit förflytta mig från Mora till Uppsala, hem till lägenheten, på föreläsning, handla, till lägenheten igen och av bara farten packa upp, städa undan vårkläder ner i källaren och snofsa till balkongen. Och någonstans där måste jag ha förbrukat dagens dos energi för sedan tog det stopp. Tvärstopp. Trots en eftermiddagslur i bästa pensionärsanda och åtskilliga koppar kaffe är det mesta jag åstadkommer en trött blick och regelbundna gäspningar.

Och det är ju varken logiskt eller konsekvent. Om jag kliver upp 8 på morgonen imiterar jag  knappast en levande död vid klockan 20. Om vi bortser från möjligheten att min tre timmar långa tågresa orsakat jetlag, har jag en klar misstanke att boven är min hjärna. Den är genetiskt programmerad att hata (vilket är ett starkt ord och själva anledningen till att jag använder det) tidiga mornar och nu får jag ta straffet för att den barnsligt tjurar. Tack. Tack.