Nu så. Tittar ut i hallen på de packade väskorna, fullproppade blågula Ikea-kassarna, tvättpåsen... Ready for take off. När som helst kan morföräldrarna dyka upp utanför med bil och förberedda fikakorgar inför färden till Mora. Min tacksamhet över att de skjutsar upp mig till Dalarna vet inga gränser. Jag tittar ut över packningsröran och vet med säkerhet att det aldrig, aldrig gått via SJ. Någonsin. Tanken på det får min bävan inför momentet att knöka in mitt liv i morfars S60 att minska en aning. Allt går utom riktigt små barn.

Inser just att sommaren har inte avhandlats i någon större utsträckning här på bloggen. Det som händer nu är att jag för cirka två månader lämnar Uppsalalivet (hence the packning), min lägenhet och min röda älskade cykel och återvänder till föräldrarna i Mora för att arbeta heltid under åtta veckor. Känslorna är blandade. Å ena sidan kommer jag sakna Uppsala, vännerna, studentlivet. Å andra sidan är Mora, åtminstone så länge mina föräldrar bor där, ett slags hemma och det ska bli skönt med tryggheten det innebär. Dessutom -- och det som gör mig allra mest förväntansfull och glad -- befinner sig oväntat många av mina vänner i stan under sommaren. Några av mina favoritpersoner i hela världen, rentav.

Nu ska jag säga några avskedsord till lägenheten, dubbelkolla att INGEN REKLAM, TACK!-skylten jag tejpade upp igår faktiskt sitter på mitt postfack och ingen annans, hälla ut ouppäten filmjölk, dra ur alla elkontakter jag kommer åt och ge mig av 28 mil norrut. Hörs där.