Lilla Anna och stora världen.
Som ni har märkt är det dåligt med aktivitet här på bloggen. Hur kan jag anta att ni märkt det? För när jag dristar mig till att klicka mig in på bloggens besöksstatistik -- och förväntar mig ett rakt streck till tonerna av ett EKG-beeeeeeep -- blir jag lika oändligt förvånad över den tappra skara som klickar sig in här varje dag. Ni är så envisa, så hoppfulla (så nyfikna...?). Ni borde ju ha gett upp hoppet om mig för länge sedan. Eller åtminstone skaffat Bloglovin' och väntat på att eventuellla framtida inlägg ska komma till er.
Glad gör det mig så klart, utblandat med en dos dåligt samvete. "Otillräcklighet" har varit höstens ledord. Man kan inte vara på alla ställen samtidigt, sa någon själ som väl hoppades göra sig ett namn på att statea the obvious (och halvlyckat kan man väl säga att det blev, med tanke på att uttrycket men inte personen blev ihågkommen). Jag skulle här vilja ta tillfället i akt att ta uttrycket in i 2000-talet: Man kan inte ens alltid vara på de ställen man borde vara, i synnerhet när man varit så urbota korkad och skaffat sig alldeles för många av de där ställena som önskar ens närvaro.
Sista terminen på universitetet innan min ekonom-examen och den där C-kursen i företagsekonomi is an evil mistress indeed. Att balansera en skola som i snitt kräver mellan 8-12 timmar om dagen med två extrajobb, någon form av socialt liv och sunda vanor låter sig inte göras så där helt utan motstånd. Tur i oturen har även H jobbat som en skållad gris i höst, med timmar vissa flickvänner och även människorättsorganisationer skulle ha synpunkter på. Under stora delar av hösten har vi haft långdistansförhållande med 9 minuters cykelväg mellan oss. Humorn i det.
Det är inte mig det är synd om, ska vi vara på det klara med (även om det nog låter så mer än ibland när klagokören stämmer upp till sång). Jag har ju turen att ha inte bara ett utan TVÅ jobb som jag ser fram emot att gå till -- två grymma jobb, som mäklarassistent och studentrepresentant för Apple på universitetet. Anna för ett år sedan hade knappast trott att hon skulle kvala in till att få ens ett av dem, än mindre klara av att behålla dem.
Efter nyår när C-uppsatsen ska vara inlämnad lurkar plötsligt Livet. Det blir väldigt påtagligt när dagarna rinner iväg och man så gott som dagligen får frågan "Vad ska du bli när du blir stor?", både från andra och sig själv. Backpacka? Plugga utomlands? Plugga vidare i Uppsala? Läsa till fastighetsmäklare, journalist, starta eget? Eller söka -- dareIsayit -- jobb? Som vad i så fall?
Återigen: nej. det är inte mig det är synd om. Om ni vill låtsas det ibland är det förstås helt okej med mig och mitt ensambarnsego. Men nej. Jag har bara en släng av "världen är så stor så stor, Anna Anna liten", vägvalskval, ångest, tvång och höstsäsong och allt det där. Oändligt med tacksamhet till familjen och fina vännerna som lyssnar, stöttar och ältar med mig. Om det bara betalade bättre i rena pengar skulle jag heltidsanställa mig själv med att umgås med er.
Jag hoppas chocken av att möta denna plötsliga flodvåg av text inte blir för svår för er. Jag antar att det jag försöker säga är att jag inte alls glömt eller lagt ner bloggen, jag hinner bara inte riktigt med. Framöver kommer det fortsätta ramla in inlägg lite då och då, förhoppningsvis lite mer frekvent än i början av hösten. När blogglusten och fritiden sammanfaller är ni de första som får reda på det, jag lovar er det.
Tills dess får ni ta hand om er -- och gärna en titt på nedanstående klipp som är ett av mina absoluta YouTube-favoriter någonsin. Hur kall hösten än må vara, så smälter det alltid mitt hjärta.
Glad gör det mig så klart, utblandat med en dos dåligt samvete. "Otillräcklighet" har varit höstens ledord. Man kan inte vara på alla ställen samtidigt, sa någon själ som väl hoppades göra sig ett namn på att statea the obvious (och halvlyckat kan man väl säga att det blev, med tanke på att uttrycket men inte personen blev ihågkommen). Jag skulle här vilja ta tillfället i akt att ta uttrycket in i 2000-talet: Man kan inte ens alltid vara på de ställen man borde vara, i synnerhet när man varit så urbota korkad och skaffat sig alldeles för många av de där ställena som önskar ens närvaro.
Sista terminen på universitetet innan min ekonom-examen och den där C-kursen i företagsekonomi is an evil mistress indeed. Att balansera en skola som i snitt kräver mellan 8-12 timmar om dagen med två extrajobb, någon form av socialt liv och sunda vanor låter sig inte göras så där helt utan motstånd. Tur i oturen har även H jobbat som en skållad gris i höst, med timmar vissa flickvänner och även människorättsorganisationer skulle ha synpunkter på. Under stora delar av hösten har vi haft långdistansförhållande med 9 minuters cykelväg mellan oss. Humorn i det.
Det är inte mig det är synd om, ska vi vara på det klara med (även om det nog låter så mer än ibland när klagokören stämmer upp till sång). Jag har ju turen att ha inte bara ett utan TVÅ jobb som jag ser fram emot att gå till -- två grymma jobb, som mäklarassistent och studentrepresentant för Apple på universitetet. Anna för ett år sedan hade knappast trott att hon skulle kvala in till att få ens ett av dem, än mindre klara av att behålla dem.
Efter nyår när C-uppsatsen ska vara inlämnad lurkar plötsligt Livet. Det blir väldigt påtagligt när dagarna rinner iväg och man så gott som dagligen får frågan "Vad ska du bli när du blir stor?", både från andra och sig själv. Backpacka? Plugga utomlands? Plugga vidare i Uppsala? Läsa till fastighetsmäklare, journalist, starta eget? Eller söka -- dareIsayit -- jobb? Som vad i så fall?
Återigen: nej. det är inte mig det är synd om. Om ni vill låtsas det ibland är det förstås helt okej med mig och mitt ensambarnsego. Men nej. Jag har bara en släng av "världen är så stor så stor, Anna Anna liten", vägvalskval, ångest, tvång och höstsäsong och allt det där. Oändligt med tacksamhet till familjen och fina vännerna som lyssnar, stöttar och ältar med mig. Om det bara betalade bättre i rena pengar skulle jag heltidsanställa mig själv med att umgås med er.
Jag hoppas chocken av att möta denna plötsliga flodvåg av text inte blir för svår för er. Jag antar att det jag försöker säga är att jag inte alls glömt eller lagt ner bloggen, jag hinner bara inte riktigt med. Framöver kommer det fortsätta ramla in inlägg lite då och då, förhoppningsvis lite mer frekvent än i början av hösten. När blogglusten och fritiden sammanfaller är ni de första som får reda på det, jag lovar er det.
Tills dess får ni ta hand om er -- och gärna en titt på nedanstående klipp som är ett av mina absoluta YouTube-favoriter någonsin. Hur kall hösten än må vara, så smälter det alltid mitt hjärta.
