Under storhandlingen på Willys idag såg jag något som uppriktigt sagt fick mig att tappa hakan. En mamma i trettioårsåldern gick förbi med sina tre barn, varav den minsta i en babylift i kundvagnen. För en gångs skull var det inte den där förrädiska tickticktickande biologiska klockan som gjorde att jag fastnade med blicken -- eller jo, det var det så klart, men det var inte därför jag fortsatte titta. Denna ursöta lilla bebis -- som maximalt spenderat ett halvår på egen hand utanför livmodern -- hade hål i öronen.

Jag upprepar: Hål. I. Öronen. Diamantstrassörhängen, no less.

Varför i hela helvete tar man hål i öronen på sin sexmånaders bebis? För att den tjatade så mycket? För att mammavärldens motsvarighet till Ebba von Sydow skrivit att diamantpiercings bara är sååå babychict 2009? För att huset redan är totalt barnsäkrat efter de första två barnen och löstagbara metallpluttar på optimalt stoppa-i-munnen-och-kvävas-avstånd ger exakt den spänningen i vardagen en trött trebarnsmamma saknar?

Idioti.