Det tidiga Stockholms-tåget jag åkte med igår hade precis rullat ut från Mora station. En medelålders kvinna satt ett par säten framför mig och en jämngammal man som kom gående stannade till vid hennes säte. Följande konversation utspelade sig:

- "Hej! Är du här?"
- "Ja." *paus* "Ska du åka?"
- "Ja, just det."
- "Jaha."

Här hade jag god lust att lämna ett bidrag i till konversationen i form av ett "No shit, Sherlocks?!?" men lät efter en stunds övervägande bli. Man får ju ändå förutsätta att han förstod att hon existerade på riktigt och hans resväska samt fysiska närvaro när tåget var i rullning borde ha varit bevis nog för henne att han skulle åka. Men när man tänker på vad vi faktiskt säger ibland är det en väldans massa nonsens. Hissmusik i dialogform.