Jag minns tider då över tiotalet påskägg väntade mig på påskaftons morgon och skärtorsdagar när vi efter veckor av teckningsproducerande rännde runt kvarteren med hucklen fladdrande bakom oss och samlade ihop kilovis med godis. Ett år bar vi till och med runt på min kompis kanin i en korg under hela spektaklet, lite som att föräldrar låter sina barn tigga för extra effekt.

Hur som helst: vi snackar ofantliga mängder godis och jag kan inte minnas några problem med att göra slut på det, annat än möjligen lite magont efter de första kilona. Men nu.

Av mamma fick jag igår en höneformad skål med påskgodis och den obehagliga upptäckten lät inte vänta på sig. Att mitt minskade sockerintag lett till att allt smakar mycket sötare har jag märkt tidigare, och nu efter blott en näve lösgodis sprider sig sockermättnaden i hela kroppen. Ugh, inte mer nu, ber kroppen via magen och hotar med allvarliga repressalier om jag skulle våga trotsa den. Jag har blivit en jävla mes.