Nu har jag sett så många lägenheter att det surrar i huvudet och svider i ögonen. Adresser, kakel, kök, badrum och sovalkover ramlar runt för min inre syn och jag är bortom den punkt då jag ens har ett hum om vilka som hör ihop med varandra. Suck, så många viktiga val och ställningstaganden som ligger ahead. (Förtydligande: inte klagomål, bara konstaterande av faktum).

För vad vill jag, egentligen? Vill jag bo lite off och disponera 40 kvadrat med kök, eller tränga ihop mitt liv på runt 20-25 för att få ha Luthagen i adressen? Är det verkligen värt det? Och hur får man i en obekant storstad reda på den där viktiga inofficiella informationen som att familjen bredvid är utövande kannibaler och anledningen till att lägenheten nu ska säljas, eller att det ligger en 24/7-öppen surströmmingsbutik i kvarteret, eller -

Naturligtvis överdriver jag, men poängen är som följer: det är ett stort beslut. Det jag har framför mig är ett stort steg i mitt liv. Jag har ingen aning om hur livet kommer att se ut om ett år, eller ens ett halvår. Och det enda jag kan göra åt det just nu - det enda jag kan planera just nu - är lägenheten.

Egentligen tror jag förstås inte på riktigt att jag faktiskt kommer att flytta till en egen lägenhet och starta det liv jag är så sugen på att leva, i den stad jag länge längtat till. Sannolikhetsfiltret i hjärnan vill inte släppa igenom det. I helgen ska vi på ett par visningar och vem vet, kanske är det vad som krävs för att få budskapet att sjunka in. Fast ska jag vara helt ärlig kommer jag förmodligen inte förstå att jag har en lägenhet förrän jag bott där en termin eller två. Förnekelse är, trots allt, en av specialiteterna på min meny.