Snart två veckor återstår av prövotiden på mitt körkort. Hjälp. Varttartidenvägen-syndromet big time. Fast ändå. Försöker jag placera det på min mentala tidslinje känns det jäkligt långt borta.

Hur som helst. Jag har sedan denna insikt drabbade mig kört i det närmaste äckligt försiktigt. Ni vet, håller mig ständigt några kilometer under hastighetsbegränsningen och stannar för fotgängare innan de själva ens vet att de vill korsa vägen. Och så vidare. Ödet får då minsann inga inviter av mig inte.

Som ett resultat av detta har jag upptäckt ett nytt nöje. Det heter "störa andra i trafiken genom att köra lagligt" och jag vet inte om det finns något annat som retar mottrafikanterna så framgångsrikt. Det sadistiska draget i min personlighet får fullt spelrum när jag ligger exakt 50 ute på stora vägen de hundra meterna innan det blir 70. Vetskapen då om att föraren i BMW:n/Audi:n bakom håller på att krypa ur sin felsydda keps i ren frustration över den hallonröda bromsklossen som blockerar vägen, det är njutning på hög nivå.