Precis när jag accepterat det faktum att denna dag skulle förbli en tråklördag, fylld av aktiviteter även den mest uppmärksamhetssökande fjortisbloggare skulle tveka att skriva om, hände det -- möjligen det enda förutom att McDreamy skulle dimpa ned framför mig iförd endast ett leende som skulle kunna vända dagen till något riktigt bra. Fia ringer! Fia ringer och Fia är, av någon anledning jag överväger att offra ett får till de högre makterna för, hemma. Hemma som i Mora. Hemma som i ett par kilometer från mig. Hemma!

Det är möjligt att jag gjorde en liten glädjedans. Det är också möjligt att jag började nynna någon sång som bara för en halvtimme sedan skulle vara mer än skäl nog att åsamka andra personer allvarlig kroppsskada. Det är möjligt, för idag är tydligen allt möjligt.

Så Gud, om du nu ordnar det där med McDreamy också ska jag aldrigaldrigaldrig någonsin ifrågasätta din existens eller missbruka ditt namn igen. Åtminstone inte med flit. Har vi en överenskommelse? 

Amen.