Mamma: Så man går inte in till köket från hallen?

Jag: Nej, via vardagsrummet.

Mamma: Jaha. Det var ju inte så bra.

Jag: Nähä, varför inte det?

Mamma: *tystnad* Jag vet inte. *suck* Jag försökte bara hitta något som var negativt.


Jag tror jag talar för hela familjen när jag säger att jag gärna skulle se ett resultat av den här lägenhetsaffären. Pust. Här snackar vi strategier på så hög nivå att militären ringer när som helst och ber om tips. I min enfald trodde jag att det skulle bli något resultat ikväll, men efter vårt sista bud har vi inte hört något mer och lär inte göra det förrän i morgon när mäklaren behagar börja jobba, vilket kan vara när som helst mellan 10 och 14.

Just när man är uppe i något är det knepigt med att ha perspektiv. Medan jag tycker att jag distanserat mig rätt bra från hela den här grejen och inte tagit ut något i förskott, blir det ändå svårt att inte börja fundera över vilken färg på handdukar som bäst skulle matcha mosaiken i badrummet eller hur snygg kryddhyllan skulle bli med lite vit målarfärg. Så visst kommer jag bli besviken om den inte blir min, men på samma gång kan jag inte tänka mig att jag faktiskt skulle få en egen lägenhet. Hur det än blir känns det konstigt, men de känslorna får jag väl bearbeta i morgon när vi förhoppningsvis VET något. Korka upp champagnen eller ta nya tag.

Nu ska jag sällskapskolla på Efterlyst en stund och inte tänka på hur fin min oblat-lampa från Mio skulle vara över köksbordet. God natt.

Här på gatan där jag gömmer mig har hösten börjat tidigt

Du hör vindarna från slummen mellan grenar och blad

Har du vaknat efter kraschen, har du samlat dina saker

När förtrollningen är bruten är det dags att ge sig av

Inget rinner ut i sanden för en drömmare från landet [...]

Vilsen som en flykting i sitt barndoms land

-- Farväl Jupiter, Lars Winnerbäck