I fredags fick familjen ett efterlängtat tillskott.

Detta i form av en fantastisk, vit, fyrkantig maskin - inte helt olik en iPod på anabola steroider. (Den militanta aktionsgruppen AntiPod välkomnar förresten nya medlemmar, det är bara att kontakta antingen mig eller Lena).

Jag pratar naturligtvis om Wii. Egentligen var det tänkt som en födelsedagspresent till Ni (ett Wii till Ni, hihi) men det är först nu Mr D lyckats/orkat få tag på ett. Ni och jag var antagligen lika upphetsade när det anlände med expresspost från amazon.com.

Mr D viftade nonchalant bort bruksanvisningen när det var installeringsdags. Vi talar här om en man som inte kan skilja en AV-kabel från en DC-kabel och som knappt bemästrar brödrosten. 

Han kopplade glatt fel medan en upphetsad Ni skuttade runt i cirklar kring honom och sjöng i nonchuckern. Själv höll jag mig på någon meters säkerhetsavstånd ifall karln skulle lyckas elchocka sig själv.

Efter lite diskret hjälp från au pairen satt till slut alla sladdar där de skulle. Hela fredagskvällen spelade Ni och jag sedan sportspelen som kom med - tennis, boxning, baseball, bowling och golf.

Trots begynnande förslitningsskada i axeln är det precis så hysteriskt roligt som det sagts mig. Med familjen i Frankrike tills onsdag har jag dessutom ensam vårdnad om lilla Wii. Kan ni tänka er en bättre ursäkt att inte gå ut i regnet eller plugga inför kommande prov?