Det Som Hände


Green Park, igår eftermiddag:
"Ett steg till duvjävel och jag gör en Ozzy Osbourne."


Hur kunde en dag som skulle handla om avslappning, skönhet och njutning förvandlas till ett stress- och irritationsmaraton med dödshot mot parkduvor? Låt oss spola tillbaka tiden några timmar.


Dagen inleddes föga lovande med allvarliga tågproblem, då tåget helt enkelt inte dök upp och ingen kunde säga varför. Efter en del krångel tog vi oss dock till London och The Studio i tid.


Vår tid där var under all kritik. Det visade sig på ett tidigt stadium att make up-artisterna o.s.v. som "jobbade" där var inhyrda människor utan någon koppling till själva studion eller någon lust att göra mer än de absolut måste. Helst läste de skvallertidningar och pratade i mobiler eller med varandra.

Våra behandlingar då?

Handmassagen innebar att "make-up artisten" kladdade lotion på mina händer. Manikyren att hon filade mina nagar i en minut och sedan målade ett lager genomskinligt nagellack. Ansiktsbehandlingen var när hon blaskade rengöringskräm på mitt ansikte och torkade bort det. Sminkningen får jag ge henne cred för, den blev fin. Hårstylingen som jag sett fram emot utfördes av en "frisör" som inte lyssnade på ett ord av vad jag sa och förvandlade min önskan om stora, mjuka Hollywood-lockar i halva håret till hårdsprayade korkskruvslockar i från hårbotten och ut.

Och champagnen, som skulle flöööda, fick vi be om. Nu är jag är ingen expert på Bucks Fizz, men jag misstänker att förhållandet inte ska vara en tesked champagne till ett glas juice. Alkoholhalten i det glaset bubbeldricka mättes i ppm, inte promille.

När vi skyndats igenom våra behandlingar - som sammanlagt tog ca halvtimme - fick vi vänta i en trasig ko-soffa närmare en timme, innan det var dags för den upp-haussade fotograferingen.

Den snorkiga fotografen stressade oss och ville helst att vi båda skulle hinna vår session med sex klädombyten på tjugo minuter. Hon lyssnade inte på vad vi ville ha för slags bilder, anpassade inte bakgrunden efter vad vi hade på oss (vilket t.ex. innebar att vi satt i en slags ägget-stol med våra glamourkläder) och hennes engagemang bestod i att hon blev tjurig när vi inte lyckades slå mänskliga knutar på oss själva för att uppfylla hennes önskemål om poser.

Efter fotograferingen skulle de "bra" bilderna väljas ut av okänd aukoritet och touchas up innan vår "viewing session". Vi blev tillsagda att tillbaka en timme senare, men då var de förstås inte klara. Bara en liten stund till, lovade den menlösa "managern" om och om igen, så vi fick vänta i en mörk källare med en Coca Cola-automat som enda ljuskälla. "En stund" blev en halvtimme, en halvtimme blev en timme, en timme blev en och en halv.

Till slut blev vi inropade till ett halvskumt bås av en kvinna som skulle visa oss bilderna på en dator. Totalt fick vi se runt 15 bilder var, av vad som måste ha varit runt ett par hundra. Vissa outfits fanns inte med alls. Många bilder var oskarpa, vilket kvinnan försökte förneka. Hon blev dessutom sur och otrevlig när hon insåg att vi inte ha några bilder annat än den som ingick - de kostade 1100/styck. Det slutade med att vi valde varsin rätt kass bild mest för att komma därifrån.

För att toppa det glömde Lena sina nyinköpta solglasögon i vänte-soffan och dem såg vi aldrig mer. Vi misstänker starkt att de två ryska glädjeflickorna som kom efter oss hittade och lade beslag på dem.

Rejält missnöjda lämnade vi studion. För att komma bort från mänskligheten så gott man kan i en miljonstad åkte vi till Green Park, slog oss ned på våra pashminor, åt glass och surade ikapp.

Och där har ni bakgrundshistorien till duvcitatet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0