Jobbade kväll igår. Jag kommer nog aldrig att sluta förvånas över hur snabbt det kan gå från absolut kolugnt till totalt sjöslag. Ena stunden är alla jättenöjda, i nästa får man agera både fredsbevarande styrka, medlare och lobbyist. Exempel: igår vid middagen. En person vägrar lämna soffan och äta middag; en annan vill veta vart hans fru tog vägen fast hon aldrig varit där till att börja med; någon vägrar ta sina mediciner och två börjar gräla med varandra om vart på bordet blomvasen ska stå. När man väl har de situationerna någorlunda under kontroll är maten ljummen och de som snällt satte sig vid bordet till att börja med har tröttnat och är på väg därifrån. Kaos.

Det känns som att en stor del av jobbet är att förhindra att saker hamnar där de inte ska vara, och att hitta saker på ställen där de inte borde vara om man misslyckas med det förstnämnda. Igår skulle jag till exempel ställa fram den lilla sockerskålen i trä på bordet till eftermiddagsfikat. Jag skakade skålen lite för att se om det fanns socker i, och döm min förvåning när det kluckade inuti den. Av med locket och jodå, någon hade fyllt hela sockerskålen med mjölk. Oj, oj, då fick vi allihopa ett riktigt gott skratt.

På söndag börjar jag jobba igen på "mitt" ställe. Schemalagt. Jag har inte jobbat där sedan i julas, så det blir spännande att se vad som har hänt under tiden. I den bästa av världar är det lika lugnt som innan jag for, men det där vet man aldrig.

När jag inte jobbar känns det som att jag går runt i en slags tillvaro av dålig koll. Vaddå, Orsa Yran? Har Harry Potter-filmen premiär? Mora Marknad, jaha, när då? Hela Mora surrar, jaså. Och så vidare. Dessutom har jag nyss insett att vi är en bra bit in i juli. Juli! Ursäkta min svenskhet nu, men wtf har hänt med vädret? Det ska ju vara högsommar! Forskarna lovar och lovar, men var är den där växthuseffekten nu när man bäst behöver den? Va? Helt klart har vi inte på långa vägar släppt ut nog med koldioxid.


Nu ska jag dammsuga huset, woopdido, för att samla lite dotterpoäng. Sådana kan man aldrig få för många av, har jag märkt.