Så har Ingmar Bergman dragit ur jacket, 89 år gammal. Inte helt oväntat har media lagt in högsta växeln med hyllningsprogram som säkerligen redan legat förberedda sen ett decennium i deras arkiv, och varenda smurf som någonsin sett Bergman gå förbi på gatan ska släpas fram i tv:s morgonsoffor för att dela med sig av sin sorg.

Visst kan jag respektera att han spelat en stor roll för svensk och utländsk film, även om jag inte själv förstår hans storhet. Men man behöver ju för den delen inte låta så förvånad över att han dött. För gudsskull, karln blev 89 år - give him a break. Någon gång måste man ju faktiskt få dö.

Annars finns det inte mycket skoj att rapportera. Jag jobbar, det sammanfattar min spännande tillvaro, så ni behöver inte radera mitt nummer ur telefonboken om jag verkar lite frånvarande (jag uppskattar dina tappra försök, Emilie!). Har jobbat sex av de av de sju senaste dagarna och ska jobba de kommande fem också, woopdido. Fast ni ska se, när jag arbetat min sista dag på onsdag (!) nästa vecka kommer det inte dröja länge innan jag gnäller om att jag inte har något jobb. Det är fan aldrig riktigt bra.