Under åren har jag samlat på mig en stor mängd textmaterial, somligt är daterat ända tillbaka till 98/99 - alltså snart tio år sedan. Byten av datorer och diverse undanflykter ("Det är säkert roligt för mina barn att läsa") har jag använt som ursäkter för att inte ta itu de gigantiska mapparna som ligger och lurar i olika grenar av mina snirkliga och för utomstående helt ologiska filträd.

Men det går bara till en viss gräns. Sedan måste man inse att om jag själv inte orkat öppna ett av alla hundratals dokument de senaste sju åren kommer eventuella barn inte heller göra det, och har jag ännu inte avslutat novellen jag började på för åtta år sedan kommer jag inte göra det nu heller.

Hittills har jag rensat bort drygt 120 Worddokument och Houston, vi är inte ens nära slutet. Det är både roligt, befriande, nostalgiskt och lite sorgligt. Men ska jag ha någon behållning av det som finns kvar måste det göras. Jag kan villigt erkänna att jag är lite för bra på att starta skrivprojekt för mitt eget bästa. Hälften av allt jag slängt är projekt som bara består av några stycken eller ett par nedskrivna idéer. Har ni (o)tur kanske jag delar med mig av de gamla skeletten, men det beror helt på självdistansens dagsform.

Under städningsprocessen har jag lärt mig ett par värdefulla saker:

- Riktiga namn på dokumenten är underskattat. Ett par år senare är inte filnamn som "det var", "så" och "kapitel 1" särskilt informativa.
- Jag är urkass på att döpa dokument. Filnamnen ovan är jag tråkigt nog helt ansvarig för.
- Datera, datera, datera. Halva charmen är att veta hur gammal man var när man skrev eländet (med andra ord: allt dåligt jag skrev till och med 13 års ålder är jag överhuvudtaget inte ansvarig för, eftersom kroppens atomer byts ut var sjunde år. Det bra är dock, naturligtvis, sprunget ur min fantastiska skrivarförmåga och helt särskilt från atomerna).
- Allt var defininitivt inte bättre förr, men tusan så underhållande.