Hur många rutor gör dig glad?
Hur många rutor gör dig glad?
Ja nog fn är det fler än tre, men what to do när det är hushållets totala chokladbestånd? Att bylsa på sig kläder och knata ner de.. tja... fyra minutrarna till Konsum i mörkret för att köpa mer känns som att erkänna beroendets makt över mig. Lite som att en alkoholist tar steget till att börja dricka på vardagar eller börjar gömma flaskor i vattenbehållaren på toaletten.
Så jag försöker få mina kickar genom att spendera kvällen med knäppgökar med låtsas-bäbisar och fulla Svenssons på kryssning. Det sistnämnda också som kompensation för terminens ekonomkryssning som jag hoppar. Alldeles för omfattande research om Estonias förlisning och framför allt, ett hysteriskt överpris från arrangörerna (något man verkligen, verkligen inte ska försöka med blivande ekonomer) bidrog till det beslutet. Synd, för jag tror jag gjort mig bra med ögonlapp och träben enligt pirat-temat. Well, their loss.
.. hoho, enligt Canal Digital faller Färjan under kategorin utbildning. Jag säger som min vän Sophie: man lär väl sig vad man inte ska göra.
Ingen anledning till oro...
Kändes som att ett klargörande var på sin plats innan det börjar kontaktas myndigheter, startas utredningar och forceras ytterdörrar. Jag vet ju hur oroliga ni blir när mina blogguppehåll överskrider 48 timmar. Så: jag lever. Vi är inne i slutskedet av första delkursen av företagsekonomin, marknadsföringen, och jag tänker inte gå in i detalj på allt vi gjort senaste veckan men tro mig när jag säger att vi jobbat våra små bakdelar av oss.
Det finns inte skuggan av en chans att jag pallat att jobba så här hårt om jag inte haft mina vänner att jobba med, inte en chans. Vi har så jäkla kul när vi jobbar ihop och framför allt: vi har jäkla kul när vi inte jobbar ihop. Shoppingturer, Ikea-utflykter, fikaträffar, utgångar, myskvällar, pluggkvällar, taco-kvällar med vin och marängswiss (nedan), äventyrliga skogspromenader... Jag har haft sådan tur att lära känna de här människorna. Jag har verkligen haft tur.
Nu får bloggen ursäkta en stund, för nu ska jag och mina comrades opponera på ett PM vars nivå ligger så långt under Glocalnet att man behöver en stjärnkikare för att urskilja konturerna av det.
Jag har en ny hobby!
Det började med att vi skulle hitta ett lämpligt företagsnamn och sedan spårade det tok-ur, av rälsen och ut i den vildvuxna skogen där ingen levande människa tidigare satt sin fot. Det är helt enkelt barnsligt skojigt att hitta dolda, gärna halvfräcka gömda budskap i till synes oskyldiga ord. Underbarheter man kan hitta på den här hemsidan är till exempel:
Desperation = A Rope Ends It
The Morse Code = Here Come Dots
The Meaning of Life = The fine game of nil
George Bush = He bugs GoreFuneral = Real Fun
Elvis = Lives
Mother-in-law = Woman Hitler
Själv är jag "Mandeln Slantar", "Erlands Landsman" och "All Man Ants Nerd" (!). Min seminariehandledare är "Advisor Mad Harm". I bekantskapskretsen återfinns "Anal Had Thorn", "Pigsties Hero", "Devil Pets Trunk", "Anal Sinner", "Bleak Angel Glow"/"Beagle Walk Long", "Mini Eel Rose" och "Grenboj".
Så, nu har ni också något att leka med! Lämna gärna teorier och nyfunna anagram i kommentarerna men vi outar INTE namn annat än våra egna, ok? Vi vill ju inte att någon ska bli ledsen i ögat av oseriöst trams.
Höstaktivisternas sämsta argument.
Ni vet precis hur det är: man sitter i personalrummet/skolan/hos en kompis och kläcker ur sig lång bitterindränkt harang om den hemska årstid som är på intågande. Och helt ofelbart är det alltid någon liten obstinat uppstickare som käckt ska börja försvara tiden som inte är annat än mörker och elände i månadsform. Här är min worst of höstaktivisterna-lista:
"Det är så fina färger"
1. Sommaren är finare.
2. Fet nytta man har av färgglada löv när man huttrandes trotsar snålvindarna, försöker ignorera vätan som sipprar igenom skosulorna till strumporna som kommer vara fuktigkalla i flera timmar och fingertopparna domnar av så att man regelbundet tappar greppet om Ica-kassarna, där blodpuddingen trängs med falukoven på väg hem till kylskåpet som borde ha avfrostats redan förra oktober.
"Man kan sitta inne och mysa med tända ljus."
Ja, tre flackande värmeljus i bucklig aluminiumform från Ikea är nästan samma sak som solen. Nästan samma sak.
"Man kan ta långa, mysiga promenader bland höstlöven."
Notera hur den tidigare framhävda fördelen att man kan sitta inne är utbytt mot uteaktiviteter. Hur ska ni ha det? Jag byter utan tvekan en kylig vandring i snålblåsten och duggregnet bland gråmörk asfalt och soggiga, halvmultnade löv mot en solig kvällspromenad med ljumma sommarvindar och diken fulla av glada midsommarblomster.
"Det blir så fint sen när snön kommer."
Hallå? Svensk vinter varar ungefär i en vecka som med en oändlig tur sammanfaller med jul. Kliv ut ur Bullerby-boken och in i verkligheten.
"Snart är det jul!"
Den högtid som är förknippad med mest stress, prestationsångest, ekonomiska utgifter och självmord. Woopdie-fucking-do.
Höstaktivister -- era försök till entusiasm över årets skitårstid vore rörande om de inte var så genomskinliga. Det är dags att kapitulera, ni kommer aldrig vinna ändå. Joina den cyniska sidan och upptäck att ingenting går upp emot smaken av riktigt geniun bitterhet.
Om någon undrar.
Om någon undrar vad jag ägnar mig åt om dagarna nuförtiden när jag uppenbarligen inte bloggar, är svaret ett PM som analyserar marknadsföringsstrategier för vår (än så länge) fiktiva produkt. Jag skulle kunna berätta vad det är, men det blir så bökigt att söka upp och döda er allihopa.
Om någon undrar hur länge jag tänkt ägna mig åt det, är svaret tills på fredag förmiddag.
Om någon undrar vad som händer om man lämnar en flaska fläderbärssaft liggandes i ett kylskåp över sommaren, är nedanstående bild svaret:
Morgontrött rimmar på dött.
För vem gav folket med störd mat-och-sov-klocka makten att schemalägga vår värld? Va va va? Inte en chans att de som är pigga, toppresterande idésprutor klockan 8 på morgonen är i majoritet. Cred lurar de till sig också, genom den för dem totalt oansträngda prestationen att kliva upp i ottan och göra saker några timmar innan oss andra. JAG får minsann tonvis gjort om kvällarna/nätterna och jag sover precis lika många timmar, bara andra timmar. Sådetså!
... ja, ni hör ju. Jag är fortfarande ett litet darrande Anna-knippe av bitterhet och sömn är nog det enda möjliga botemedlet. I morgon står klockan åtminstone på 8.10 och med lite tur innebär det att vansinnesdåd kan undvikas innan förmiddagskaffet.
...egentligen borde det väl vara "torskborttagningsapparaten"?
STIL 08.
Tentakvällen firades med tjejmiddag följt av STIL 08, modeshow arrangerad av Uppsala Ekonomerna med uppvisning av kläder/skor/accessoarer från olika Uppsala-företag. Riktigt skoj! Därefter var det tentafest och allmänt nationspartajande som vanligt.
Jag är en sådan som älskar att iaktta all dramatik som uppstår när människor och sprit förenas under samma tak. Tårarna (en tjej satt vid sofforna och grät i över en timme, medan hennes kille försökte trösta -- uppenbarligen mindre framgångsrikt, då det hela kulminerade i någon slags återlämnande av nycklar), kärleksparen sans frontiéres (massor av nytt stoff för vår egen gossipsida Ekonomikum-skvaller), de hysteriska dansmovesen (svajande träd goes växande blomma goes Studio 54) och omslaget till total köttmarknad runt ett-slaget, när den kollektiva insikten att klockan snart klämtar stängning slår till och det är dags att fixa hemsläp om sådant skall ordnas. Och allt annat som följer när spriten jagar ut vettet.
Vi tjejer lyckades bli inbjudna till Santa Monica av en, enligt egen utsago, amerikansk advokat på besök. Han hade då minsann både beachhouse och dygnet-runt-varm-pool ("the only things you have to bring are your swimsuits"). Lite skoj omväxling, då det mest storslagna som brukar erbjudas på studentnationer på sin höjd är nattkäk på Max efter stängning.
Tentadags.
Nu går jag iväg en stund och skriver marknadsföringstenta. Morgonen har bestått av stenhård uppladdning i form av ägg, bacon och kaffe -- en riktig vinnarfrukost. Jag känner mig som en korsning av Ah-nuld och Gunde på speed, eller ja... sådan var i alla fall tanken och alla vet vi ju att tanken är det som räknas. Förutom tankarna har jag till min hjälp en påse vindruvor (omikrande I might add) och framför allt -- blodröda naglar. Då vill jag lova att jag är farlig på riktigt.
Hallonmysteriet del II.
Tack för era teorier om de blixtrande hallonen! I synnerhet de om hallonlarverna, måste jag säga. Tänk, jag hade ingen aning om att fenomenet ens existerande, men så fort ni sa det kände jag hur de började krypa runt i min mage. Höhö. Nu vet jag hur jag ska fördriva trista höstkvällar framöver -- med näsan pressad mot mikroglaset för att försöka få en skymt av hallonlarverna i poppningsögonblicket.
Exakt VAD det är som händer är dock fortfarande höljt i dunkel. Jag rotade runt lite och de flesta källorna menar (precis som Herrn Doktor) att det har med hallonkärnornas struktur att göra. Joniserad luft och hoppande elektroner nämns också, vilket jag antar är vetenskapliska för att de inte kan förklara vad som händer.
Anyways -- i mitt googlande efter Sanning och Upplysning hittade jag denna video. Ni vet att det bara hänt en gång tidigare i världshistorien att jag länkat YouTube-klipp, so this better be good, riiight? Okej, internet dräller av mer explosiva videos med mikrade Furbees och iPodar, men med tanke på den till synes harmlösa druvan tycker jag den är rätt cool. Får en att undra vad som skulle hända ifall man skickade en fruktkorg till ett kärnkraftverk.
(Nej mamma, det är INTE så här det ser ut när jag tinar hallon. Det låter däremot exakt likadant).
Och Jon, du får seriöst lova mig att inte testa det här hemma. Snälla. Det räcker med London 1666, jag vill inte att mina barn ska behöva lära sig om Den Stora Branden i Oslo 2008. Eller att deras mamma var med och indirekt startade den. Capice? Annars får du inte titta.
En dålig bloggerskas bekännelser.
Hur som ska jag nu hämta lite syre utanför lägenheten (jag har vaga minnen av världen där ute) och åka iväg på möte med Uppsala Ekonomernas näringslivsutskott. Nämnde jag det, näringslivsutskott? *skrockar förtjust* Jag styr ju praktiskt taget Sverige redan, håhåjaja... nä.
MEN! För att ni inte ska sitta helt sysslolösa tänkte jag ge er en uppgift! Det här är case-lösning på riktigt, mina vänner, ett mysterium hämtat ur verkligheten. Frågan är som följer: varför sprakar det i min mikro när jag värmer frusna hallon? Bakgrundsinformationen är att det är ICA:s färdigfrusna och metall står inte på innehållsförteckningen.
Jag inväntar era svar med nästintill okontrollerad förväntan!
Dagens Tankar 16/9 2008.
Varför ombeds man bara ibland att skriva i verifieringskoder vid kommentering på blogg.se? Totalt obegripligt, både företeelsen och de kluddiga koderna.
Varför säger man egentligen "päron" om föräldrar? Parents - pears? Nja...
Existerar den virtuella fjortiskontainern LunarStorm fortfarande?
- Nej, det spelar ingen roll att du har din doktorstitel infogad på varje blad av din PowerPoint-presentation, jag tänker fortfarande inte ta dig på allvar när du uttalar "produktlivscykel" som ett transportmedel man trampar runt på.
För många Outsiders-avsnitt är inte bra, alls.
Efter att (åter) ha hamnat i en äckelfascinerande diskussion om bortglömda människor vars avsaknad av liv endast uppmärksammas när de efter ett par månader börjar droppa ner i grannens vardagsrum, börjar man ju som ensamboende oundvikligen fundera på vad som skulle hända ifall man själv av någon anledning skulle trilla av pinn alldeles allena i sin lägenhet...
...sedan råkar jag låta bli att blogga på 48 timmar och fyra personer hör av sig för att försäkra sig om att jag fortfarande befinner mig på rätt sida ljuset, så från och med idag står den funderingen på Saker-Jag-Oroade-Mig-För-Totalt-I-Onödan-listan.
48 timmar utan livstecken.
Jag har inte dött. Jag har pluggat. Skillnaden däremellan är inte så stor som man kanske först kan tro.
... nej, nu är jag orättvis. Marknadsföringen är det skojigaste vi läst hittills, sagt utan ironi, men jag vill ju pilla med slogans och psykologiskt onda pr-strategier som lurar människor rakt ner i fördärvet, inte lära mig snustorra begrepp skolan tycker vi ska kunna till tentan på fredag. Grunden, kallar de det, och jag fnyser åt deras grund. Men det är väl bara att göra som de andra döda fiskarna och flyta med strömmen. Nästa vecka får vi starta företag och då jävlar ska det bli åka av.
För övrigt har jag i helgen:
¤ Levt på en kost bestående av uteslutande tacos och marängswiss.
¤ Bevisat i praktiken att det är niemas problemas för sex personer att dinera i mitt kök, utan att inkräkta på varandras lebenraum på annat än hemtrevliga sätt. Ifall någon hyste tvivel.
¤ Sett filmen Baby Mama, som fick mig att vilja hugga mig in i min egen hjärna med glass-skeden och gräva ut minnet av att jag någonsin sett eländet.
Nu får ni ursäkta, jag hör flerfärgade mind maps ropa mitt namn.
Confessions of a killer.
Växter gör hemmet levande! heter det ofta, men jag tycker det borde tilläggas att det är under förutsättningen att växterna faktiskt lever. Nej, jag är inte särskilt växtintresserad, bortom att jag tycker de är fina att titta på. Vattning betraktar jag inte som någon obligatorisk aktivitet. Kort sagt, när jag köper blommor vet alla att det handlar om palliativ vård.
Förståndshandikappad som jag är i den botaniska världen, hindrar det inte mig från att tänka irrationella tankar som att skaffa en orkidé. Fem-sexhundra känns dock som en väl saftig summa att betala för att ha ihjäl en fin blomma, särskilt då jag inte dödar dem för kicken utan verkligen blir ledsen när de går hädan.
Hur som snubblade jag förra veckan över fina och billiga orkidéer på Ikea. I vanliga fall skulle jag kanske ha ifrågasatt mitt omdöme, jag kallar alla orkidéer "fina" om de inte väldigt uppenbart gått över till andra sidan, men denna gång hade jag med mig fyra tjejkompisar som jag litar på och alla instämde i lovorden, så det kändes som att jag var on the safe side. Jag hann dock inte mer än att sätta ner blomman i kundvagnen innan alla, från mina vänner till random Ikea-besökare och anställda, började ge mig sina skötselråd.
"Ta den, den har fina rötter, det är viktigt när man planerar om den. Fast den där, där borta, den har fler knoppar. Och så ska du inte ha den i glaskruka, åtminstone inte om du har den i fönstret för då bildas någon gas. Det där med gasen är bara en myt har jag läst, du kan visst ha glaskruka. Men du ska inte ha dem i solen ändå, för de trivs inte där. Jo det gör de, du måste bara vattna dem oftare då. Fast om du inte har dem i fönstret kan du ha dem i glaskruka, då är det lugnt. En halv deciliter vatten i veckan vill orkidéer ha. Sedan om du vill att de ska blomma om måste du..."
Den dag jag skaffar barn ska jag tvärvägra att ta emot råd från omgivningen. På så vis kan jag i alla fall ärligt berätta för ungen att jag förstörde den helt på egen hand.
New York, del 5. Skyltar.
tidigare skulle sagt inte var möjligt för en streckgubbe.
blåklädda vänner har öppnat filial i New York.
1. Vara distinktivt.
2. Framkalla positiva associationer
3. Vara lätt att uttala och komma ihåg
4. Antyda fördelar med varan/tjänsten
skylt just nu. Skojigare än så var det inte den här gången, sorry.
Sannolikheten är stor att ägaren inte har en aning om att han betalat en hiskelig
summa pengar för en regskylt med innebörden "titta rumpa". Fatta
humorn, totalt bortkastad.
Minnet däremot vette fan...
"Hej, jag ringer från Murder Ink. Jag tänkte
höra om ni är intresserade av vårt exklusiva prova på-erbjudande.."
Britney-grannen, del II.
Nu är Britney-grannen igång igen. För tredje gången denna eftermiddag uppmanar Britney hela huset att "Do somethin'", men inget av det som kommer till mig är praktiskt genomförbart utan att bryta mot åtminstone en handfull av Svea Rikes lagar. Jag är fascinerad -- sedan inflytt i januari hör jag endast Britney från hennes lägenhet, aldrig någon annan musik och aldrig annat än samma tre låtar.
Anfallen kommer ungefär varannan vecka och varar i allt från en kvart till över ett par timmar. Jag har förstås klockat dem, hälsosamt uppmärksam på mina grannar som varje person borde vara med tanke på att nio av tio mord i Sverige begås av förövare som offret känner. Vad utlöser attackerna? Städar hon? Är hennes Kevin på permission? Idkas det ångestattacker, eller månne slafsiga offerritualer som kräver ljudkuliss?
Står i skuld till mig gör hon förresten också, Britney-grannen. För över ett halvår sedan kom hon ner och överraskade mig slugt till att låna henne ett ägg, och efter det har hon gått under jorden. Jag funderar på att klampa upp till henne någon dag framöver och återkräva det. Eller ännu bättre -- citationstecken låna citationstecken Brittans Greatest hits-skiva. Möhö. Två flugor på smällen liksom...
Förnekelser.
Jag måste inte gå upp om femochenhalv fem timmar.
Jag stod inte alldeles nyss i pyjamas framför kylskåpet och mumsade ananspaj.
Jag har inte en förkyld whiskey-röst som kommer övertyga mina seminariekamrater att jag är en man fast i en kvinnas kropp.
Jag tänker inte gå en (till) omväg förbi pajen på vägen till sängen.
Inte paj, SÄNG.
Säng.
Säng.
Sovasovasova -
(paj)
- säng, för helvete, säng!!!
It's the end of the world as we know it.
Och vad hoppas man egentligen att resultatet av experimentet ska bli? Stoppa in lite protoner i maskinen, mixa med ljusets hastighet och ut kliver Gud, ivrig att få dela med sig av receptet på Skapelsen från ett par miljarder år sedan? Det känns som ett lite för lätt sätt att fånga vår Herre. Jag menar, ska man gillra en fälla för den allsmäktige fadern borde det väl vara någon liten oblat inblandad.
---
Nu läser jag på aftonbladet.se att experimentet tydligen lyckades. Ingen undergång idag alltså. Tydligen har jag ätit tio kilo choklad, rakat av mig håret, ringt runt till folk och berättat min sanna åsikt om dem, blivit religiös, tatuerat hela ryggen och gift mig med första karln jag fick tag i på gatan, för två färgglada ringar mot en grå bakgrund som skulle kunna vara hämtad från teckningsväggen på vilken förskola som helst. Fan också.
New York, del 4. "Empire State Building".
Eftersom mor och jag delar en mycket sneaky uppsättning gener som orsakar stor fallenhet för planering och strategi, befann vi oss vid Empire State Building, attraktionen känd för att stjäla flertalet timmar av värdefull turisttid, redan när den öppnade i gryningen (läs: halv åtta). Och tro på fan att vi tog oss in på 20 minuter blankt efter att de öppnat. *klappa min egen axel*
Min höjdrespekterande mamma tog det säkra före det osäkra och höll sig bakom inomhusets trygga glasväggar. (Jag ser inget som helst samband mellan detta och att besöket eventuellt föregåtts av en viss psykning i form av färgstarka berättelser om hissar med glasgolv och observationsdäck med knähöga stängsel). Medan hon höll ställningarna inomhus klättrande jag totalt respektlöst runt med kameran och jagade duvor genom stängslet.
Det var en helt glasklar morgon -- blå himmel, inte ett moln, och en utsikt som fortsatte därifrån till evigheten. (Jag är fortfarande övertygad om att jag såg fabrikstornen på Leksands Bröd). Helt fantastiskt. Fortfarande är jag inte säker på att New York faktiskt existerar i verkligheten, men för att vara en illusion var det en jäklarns häftig sådan.
(Mental note: Vid besök 320 meter upp i luften, ta med oväntade vindpustar i beräkningen vid val av klädsel. En klänning med stor vidd och möjlighet till vindfång kan sluta med en ofrivillig Marilyn Monroe-imitation inför ett gäng kinesiska turister.)
Egentligen är det ju komplett meningslöst att lägga upp bilderna eftersom det inte finns skuggan av en chans att de kan förmedla känslan av att stå på 86:e våningen en molnfri dag och med New York och hela världen för sina fötter. Helt meningslöst. Men jag är ju all about meningslösheter så vi kör på ändå.
Vilken jävla morgon.
Jag måste berätta om min morgon.
Halv åtta i morse vaknade jag nämligen av att någon stod i min dusch. Med tanke på att jag somnat inlåst och själv, samt att mina extranycklar befinner sig hos släktingar på tryggt avstånd, var detta högst oroväckande. Ytterligare oroväckande var det faktum att de normalt beskedliga vattenkranarna högljutt spluttrande och det droppade så det ekade i hela lägenheten på ett sätt som inte bådar gott någonstans.
Alltså: Helvete! I mitt nyvakna zombie-tillstånd studsar jag upp ur sängen och fort ut i köket där jag hör vattnet kaskadrinna -- men ingen vattenkran är på. När ingen uppenbar vattenläcka i väggen heller tycks existera fortsätter jag in i badrummet -- duschkabinen är övergiven, ingen vattenkran är på där heller. Vad i helvete...? Jag hör ju att vattnet rinner, droppar och alldeles säkert vattenskadar min personliga borg medan jag står där, men jag ser inget.
Då börjar det, ovanpå vattenljuden, pysa. PYSA. Jag hinner tänka nu har det fan slagit runt på allvar, Gökboet nästa när en nästan genomskinlig dimma sprider sig i badrummet ur ventilen vid taket.
Gasläcka! Var min första tanke, men till och med i mitt lätt vegetativa tillstånd insåg jag att avsaknaden av gasledningar i huset ganska drastiskt dödade den teorin. Hjärnan var dock inte sen med att leverera nästa förklaring: tårgasattack! (En släng storhetsvansinne och gårdagens avsnitt av Life där de kastade tårgas som fyrverkerier på Valborg är förklaringen jag tillskriver den tankegången).
Någonstans där kopplade min hjärna att det var vattenånga som fyllde badrummet och då var det lika bra att ge upp. Jag snubblade tillbaka till sängen, drog täcket över huvudet och hoppades att jag inte skulle vakna i Narnia. Fortfarande vet jag inte vad som riktigt hände eller varför, men jag vaknade i min egen fysiska kropp och utan fauner i sovalkoven, så jag antar jag får vara nöjd ändå.
Klockan var alltså inte ens åtta på morgonen och jag hade redan blivit utsatt för inbrott, övervämning, gasläcka och tårgasattack. Om inte det är att kickstarta dagen vet jag fan inte vad.
New York, del 3. "Aberzombie & Bitch"
En riktig upplevelse som förtjänar ett eget inlägg är butiken Abercrombie & Fitch på 7th Avenue. Ni kan för det första inte föreställa mig vilka problem min kära mor hade att memorera namnet. Min absoluta favorit av alla varianter är, i stenhård konkurrens, Aberzombie & Bitch.
Det var faktiskt organiserad kö IN i butiken (notera på den småkassa bilden ovan att kön ringlar sig långt bortom gathörnet). Mamma och jag blev synnerligen paffa, men en uppenbar anledning presenterade sig redan alldeles innanför dörren: två barbröstade och synnerligen välbyggda unga män iklädda endast låga jeans och breda leenden. Utan att gå omvägen via irritation över det sexistiska i det hela gick jag direkt till att bli omåttligt nöjd över att den manliga kroppen för en gångs skull exponerades.
Butiken, som för den delen varken har särskilt dyra eller uppseendeväckande kläder, var olik något jag tidigare upplevt. De fyra våningarna var snudd på i totalt mörker och musiken som dunkade i bakgrunden överskred volymmässigt många festlokaler jag besökt. Lägg därtill anställda med arbetsuppgift att stå på varje våning och dansa med käcka leenden på läpparna.
Och lukten! De hade formligen dränkt in hela butiken med sin egen parfym. Det stank. Det stacks i ögonen, i näsan, tårarna rann. Ett extremt PR-trick som tyvärr, enligt mina observationer i kassakön, verkade fungera då varannan kund efter uppmaning från kassörskorna köpte med sig en flaska hem. Kläderna jag köpte luktar fortfarande om någon är nyfiken. Och naken karl-påsen som plaggen bars hem i har jag sparat, funderar på att få den inramad.
New York, del 2. "Mat och höga hus"
För allt var verkligen super-size, inklusive amerikanarna själva. Jag har aldrig sett så feta människor förut. Inte alla, förstås, men tillräckligt många för att bekräfta mina fördomar. Inte såg man många matbutiker heller, typ Ica, så det kanske stämmer att det är billigare att äta ute än att laga maten själv. Snabbmatsställen fanns överallt.
Att testa typiska amerikanska pannkakor var det tvångs på, särskilt eftersom alla olika frukostar ofta fanns on display vid diskarna och pannkakorna såg förföriskt goda ut. Svenska domarna var dock inte särskilt imponerade. Kladdiga, degiga och trista med på tok för mycket sött till blev utlåtandet.
FN-skrapan till höger. Till vänster ett skönt exempel på alla konstraster i New York. Nytt-gammalt, fattigt-rikt, överdåd-nerslitet... för att inte tala om alla människor! Innan jag kom dit fattade jag inte innebörden av att stan kallas för en smältdegel och allt det där. Det är så många kulturer, så många stilar, så många kompletta knäppgökar. Jag tror på allvar att man kan gå klädd och bete sig nästan precis hur som helst där utan att någon reagerar. Så jäkla fascinerande, särskilt för någon som är uppvuxen i en stad där uppvisande av avvikande strumpfärg är skäl nog att göra en artikel i lokaltidningen.
Grand Central Station.
Skitintressant inlägg.
Min vän bor i ett studentområde i en så kallad dublett, vilket innebär att två personer med varsitt sovrum delar hall/toalett/kök (läs: garderob med mikrovågnsugn version 1.0, strålningsgrad motsvarande en mindre kärnkraftsolycka). Det enda kriteret personen som flyttar in måste uppfylla är, som jag förstår, att den är av samma kön som den redan existerande hyresgästen. Utvärdering av personens mentala status ingår alltså inte.
Eftersom min väns tidigare rumskamrat flyttat ut, hoppades ingen mer än hon att det skulle komma någon som faktiskt insåg den värdefulla funktion en toalettborste kan fylla. Tjejen har nu bott där i en vecka och än så länge har inte min vän märkt av några Wicca-ritualer eller halshuggna tuppar i kökssoporna. Läget lugnt alltså, förutom lite småplock som, om jag ska vara lite okarktäristiskt överseende, egentligen nog skulle kunna vara udda grejer vem som helst av oss kunnat ha för sig.
Men! För någon dag sedan introducerades bajsboken.
Nu vet jag vad ni tänker, och det är fel. En liten färgglad bok i praktiskt upphängningssnöre med skitnödiga skämt hade väl varit förlåtligt, men så är alltså icke fallet. Bajsboken är en rosa skrivbok (!) med en liten krona (!!!) att skriva ner sina tankar i under tiden man offrar till den stora porslinsguden. I kid you not. På fullaste allvar fruktande jag att jag skulle avlida i skrattkramper när det berättades för mig. Bajsboken. Inte blir det sämre av att dokumentationen tydligen tas på stort allvar och är minst sagt omfattande. Vad säger man? Människor är så jävla spännande.
När ditt hjärta brister, laga det med Karlsons klister.
Heldagsäventyr idag med tjejerna på Ikea med omgivning. Hoho. Fem köpglada tjejer plus en bordsskiva storlek L i en Volkswagen Vento, jag är tämligen säker på att vi slog något slags rekord. Efter ett kort pitstop här hemma för att lämpa av mina nya polers pallen Marius och orkidén Amalia är det dags att ge sig ut på banan igen. Jag och mina nyrullade chokladbollar ska ut på tjejkväll, och av de två tuberna som befinner sig på mitt skrivbord bara hoppas jag att det var Carmex jag just smetade in munnen med.
New York, del 1.
På planet till New York, torsdag 21/8, delades det ut dagstidningar och eftersom min livsfilosofi är "gratis är gott" grabbade jag naturligtvis tag i ett ex av varje. Det lilla kruxet var att planet i Madrid trillat ner dagen före. Ergo mindre skojiga tidningsrubriker, som blev än mindre roliga av det faktum att vi just lämnat över ansvaret för våra liv i en okänd mans och en plåtlådas händer. Kan tilläggas att tidningen efter att denna bild togs veks ihop och fick stanna i den lilla fickan i sätet framför resten av resan, oläst. Syns inte, finns inte.
Vi flög Malaysia Airlines, och jag kan bara instämma med Mäjts åsikt: utan tvekan det bästa flygbolaget jag åkt med. Förutom superfräscht plan och det faktum att vi överlevde, var servicen fantastisk -- det delades ut varma våtservetter (!), jordnötter, juice, vin, mackor, kaffe och det fanns flertalet maträtter att välja mellan. Jag förälskade mig i tv-skärmen vid mitt säte och utbudet av hundratals filmer/tv-serier/spel. Med hjälp av CSI, Simpsons och bärkastning med Timon och Pumba kändes flygresan löjligt kort.
När familjen var på kryssning för några år sedan och vi klev iland i Marocko var något otippat det första som mötte oss gigantiska lastpallar med texten Siljan Wood. Lite komiskt fann mor och jag det därför att ett Ikea-varuhus var vad vi såg när planet precis dumpit ner vid Newark.
Vårt hotell låg vid 7th Avenue och 33rd Street, vilket för er som inte är bekanta med New Yorks gatuuppbyggnad väl får kallas mycket centralt. Mamma och jag gick i princip överallt vi skulle, upp till 90:e gatan som högst och ner till absoluta sydspetsen av Manhattan som längst ner. Ja jävlar vad vi gick. Hur som brukade vi avsluta kvällarna på det Starbucks (foton ovan och nedan) som låg en bit längre ner på 7th Avenue.
Första tiden var det nackspärrsvarning på hur fascinerade vi var av alla överdrivet höga skyskrapor (för att citera Lasse Lindrot: "Om det inte fanns några tjejer i New York skulle Empire State Building vara tre våningar ungefär). Efter en dag eller två gick det över och vi blev istället alldeles till oss om vi hittade hus med ensiffrigt antal våningar.
Sådärja, då har vi börjat lite försiktigt i alla fall. Som Arne Hägerfos sa: detkommermera. Som en liten teaser inför framtida inlägg kan jag utlova shoppingdrama inne på Armani, feta amerikaner, hundbarnvagnar och snudd på oanständig exponering av den manliga kroppen. Stay tuned.
Trött, stressad och väldigt glad.
Precis så här borde varje morgon börja: med att man hittar en underbar liten lapp instucken under vattenkokaren från sin nyligen avresta gäst och tillika vapendragerska. Mitt ego växte flera storlekar liksom mitt leende; vädret blev bättre och tamejtusan om jag inte blev lite snyggare i håret också. Underbara människa.
--
Om ni för övrigt undrar vad jag pysslar med är svaret "möjligen den mest intensiva veckan i mitt liv". New York, jet lag, finbesök, poolparty, Företagsekonomi A, bokförsäljning, nollningsaktiviteter (som fadder), tekvällar, föreläsningar, inlämningsuppgifter, lunchlådor. Lägenheten börjar gro igen, stackars tvättkorgen Mollger är redo att explodera och jag är frustrerad över att jag inte hinner blogga. Stressigt värre, vilket inte på något sätt står i motsatsförhållande till att jag har underbart kul. Det känns inget annat än fantastiskt att vara här igen. Klockan 10 i morgon torsdag börjar min helg -- hallefuckinglujah -- så snart ska ni också kunna känna att jag är tillbaka.
Kost-ovetare.
Företagsekonomi A är en poppis kurs. Den består av cirka 300 studenter, varav ca hälften från Ekonomprogrammet. Resten är ett plock av olika folk som läser det som en del av sin utbildning eller som en fristående kurs. Folk har kort sagt väldigt olika ursprung, men nog blev vi lika förvånade som vår handledare under uppropet i seminariegruppen (bestående av 20 personer), när det ploppade upp människor (läs: tjejer) som en efter en förklarade att de kom från Kostvetarprogrammet.
Följande konversation utspelade sig:
Lärare (intresserad): "Vad läser man på Kostvetarprogrammet då?"
Kostvetare I: "Alltså, ja, vi läser ju mycket... om näringslära och så."
Lärare: "Jaha ja." Paus. "Ja men... vad handlar det om då?"
Kostvetare II: "Jomenalltså mycket om kalorier och sådant."
Kostvetare I: "Och vi har läst en massa om nutri...nutriti...nutri..."
Kostvetare II: "Nutrition!"
Kostvetare I: "Nutri... nutrition ja!"
Kostvetare II: "Ja och så lagar vi mycket mat!"
Lärare: "Jaha." Paus. "Okej... vem är nästa på listan?"
Jag ställer frågan Lena och jag så ofta ställt oss: är det fördomar om det är sant?
Första skoldagen.
Klockan tio är det upprop för Företagsekonomi A. Det heter förstås inte upprop, utan Introduktion, men jag hoppas lite i hemlighet att de tragglar igenom alla 250-någonting namn i Hörsal 3. Jag vill liksom ropa mitt Ja! så att de vet att jag faktiskt är där, även om jag kommer utan en förälder i handen, nytt bänkpapper och rosa gympapåse med hästhuvud på. Jaja. Saknat skolan har jag verkligen gjort under sommaren så det ska bli jätteskoj att komma tillbaka. Kom ihåg det sistnämnda, för chansen finns att jag behöver påminnas framöver.
PS. New York-rapport kommer. Har dock insett att ett enda inlägg med största sannolikhet skulle kraschlanda blogg.se's server så vi tar det i små pedagogiska delkapitel. Det finns foton att underhålla er till 2011, så inget skäl till oro. Men natti natti nu.
